Klyftan inom borgerligheten är här för att stanna

IMG_0121

Ilan Sadé

Såsom många har noterat har det uppstått en ny metadebatt – eller, om man så vill, ”debatt om debatten” – om klyftan som plötsligt har kommit att dela upp borgerlighetens kår av fria opinionsbildare i två läger.

Det ena lägret kan i stora drag sägas stå fast vid en socialliberal, alternativt nyliberal, position. Jag använder medvetet orden ”stå fast”, eftersom det rör sig om den hållning som har varit helt förhärskande under lång tid. Det andra lägret tenderar allt mer att blanda sina liberala ställningstaganden med en konservativ och/eller kommunitär världsåskådning.

Bland de borgerliga ledarredaktionerna på de större tidningarna har framförallt Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Dagens Industri och i viss mån Expressen stärkt sina profiler som liberalkonservativa. Som typiskt socialliberala (nyliberala ledarredaktioner förekommer knappast) står Dagens Nyheter i främsta ledet, men även Sydsvenskan. Bland de mindre tidningarna skulle jag tro att de socialliberala är i klar majoritet.

Det är tydligt att social- och nyliberalerna upplever att den hittillsvarande ställningen som herrar i sitt hus är hotad. De har svårt att förhålla sig till sina före detta meningsfränders avfall från tidigare dogmer och slagord. Det talas om glidningar och anpassningar i SD-riktning, som om man begrät olyckan att kollegorna inte surrade sig tillräckligt hårt i masten inför sirenernas locktoner. En dogmatisk liberal ger inte vika för dylika frestelser! En del tror även att en drivkraft bakom strömhoppet är att kunna återta regeringsmakten med hjälp av Sverigedemokraterna. Därefter sätter de sig ned och skriver en ny ledare om att ta tag i integrationsproblemen och att Sverigedemokraterna inte ska ges förmånen att vara den eviga referenspunkten i alla sådana debatter. Nåväl, heter det inte: ”att vara liberal är att vara kluven”?

Det finns ett annat svenskt ordstäv som lyder att hälsan tiger still. När saker och ting fungerar faller de ur vårt medvetande, så att vi kan slänga käft om annat. Om någonting har gått sönder, eller om någonting som vi håller kärt hotas, sätts tankarna naturligtvis i gång och vi börjar prata om det. Då kan det visa sig att personer som tidigare har varit rörande överens om ditten och datten inte alls delar samma uppfattning i de nya trätoämnena.

Det är belysande att det är invandrings- och integrationsfrågorna som utgör bräckjärnen i sprickan inom den icke partilobotomerade borgerligheten. Sverige utgör idag mottagarland i en pågående folkvandring från delar av Mellanöstern och Afrika. Detta är ett faktum som människor med förgreningar i verkligheten ser varje dag. Dessutom har vi ett växande problem med tiggare från företrädesvis Rumänien. Därmed väcks följdfrågor om vad dessa förhållanden innebär för landets sammanhållning, dess kulturella karaktär och dess välfärdssystem.

Tidigare liberala ställningstaganden i frågor som invandring och tiggeri har byggt på andra förutsättningar. Nationen, majoritetskulturen och välfärdssystemet klarar av och kan många gånger också gynnas av invandring. Rätten till skydd från förföljelse bör värnas. Möten med människor från andra kulturer är fantastiskt lärorika. Verklig rasism är ett svineri som vi inte vill ha. Kring dessa påståenden torde inte bara socialliberaler och liberalkonservativa kunna enas, utan även svenska folket i stort. När förutsättningarna i stället går i riktningen mot att Sveriges kulturella karaktär kommer att vara helt omstöpt om ett par årtionden och välfärdsstaten en saga all, befinner vi oss i ett annat läge, som ger upphov till andra debatter och föranleder andra svar.

Vill man, kan man utgå från dogmerna och peka finger åt avfällingarna, likt ett ilsket barn som vill leva kvar i sin barnatro. Eller så kan man väcka insikten till liv att typiskt liberala kungstankar såsom rättsstat, fria individer, demokrati och en effektiv marknadsekonomi fungerar inom ramen för ett kollektiv som kännetecknas av gemensamma erfarenheter, färdigheter och – i ordets vida bemärkelse – kultur. Slutsatsen blir att det behövs en rimlig balans mellan de olika värdena och ändamålen, samt att Sverige idag har tappat denna jämvikt.

Sanna Rayman, tidigare SvD-skribent och numera debattredaktör på Dagens Samhälle, anförde härförleden att sprickan inom borgerligheten knappast är någon ytlig skråma. Den besvärliga invandrings- och integrationsfrågan tycks snarare väcka en mer djupgående konflikt mellan olika världsåskådningar till liv, som kan ha legat latent och därmed inte har vållat några större bekymmer så länge hälsan har tigit still. Nu, när det pratas om frågorna på riktigt, blir social- och nyliberalerna chockade av någonting som de uppfattar som ett frånfall från ortodoxin.

Min prognos är att klyftan inom borgerligheten har kommit för att stanna. Frågan på mångas läppar nu är förstås hur detta kommer att påverka det partipolitiska landskapet inom den närmsta tiden.

13 reaktioner på ”Klyftan inom borgerligheten är här för att stanna

  1. Sintram skriver:

    ”[T]ypiskt liberala kungstankar såsom rättsstat, fria individer, demokrati och en effektiv marknadsekonomi fungerar [endast] inom ramen för ett kollektiv som kännetecknas av gemensamma erfarenheter, färdigheter och – i ordets vida bemärkelse – kultur.”

    Detta är både sant och angeläget.

    Det räcker att tänka på ett klansamhälle för att förstå att demokrati, frihet, välfungerande marknadsekonomi inte fungerar oavsett hur det aktuella samhällets kultur ser ut.

    Dessvärre finns det väl knappt någon vänsterliberal (eller socialliberal) debattör som riktigt förstår detta. Dock var det en levande insikt hos John Stuart Mill.

    Mill skriver om förutsättningarna för demokrati i Considerations on Representative Government (1861) och är där klar över att en demokrati endast kan fungera bland människor som har vissa sätt att tänka och känna, en viss kultur.

    (Han talar om villkoren för en fungerande demokrati främst i kapitel fyra. Här är hela verket: http://oll.libertyfund.org/titles/234 )

    Gillad av 1 person

  2. Alexander Zetterberg skriver:

    Intressanta iakttagelser!

    Jag tror som du att det partipolitiska landskapet förändras och ett tydligare konservativt block håller på att växa fram. Med Ebba Busch Thor som ny ledare kanske KD kan mogna ut till ett tydligt liberalkonservativt parti och tillsammans med SD bilda ett block som står upp för förnuft, liberalism och ett återupprättande av upplysningsidealen.

    Gilla

  3. Ossian (@OsmanLind) skriver:

    Väldigt bra sammanfattning av det nya politiska läget och de ‘gamla’ socialliberalernas oförmåga att hantera denna. Jag tror att historien kommer att lägga skulden för denna spricka vid Fredrik Reinfeldts fötter. Det var han som, genom Nya moderaterna-projektet som samarbetet med MP var kulmen av, drog så långt vänsterut att han slet isär borgerlighetens konsensus mellan liberaler och konservativa. Ska borgerligheten räddas behöver DN, Nya M, AKB, Lööf & Co. lämna den naiva socialliberala idealismen och inse att yttervärlden tränger sig på. Dags för realism.

    Gillad av 1 person

    • anonymt skriver:

      DN förstår mycket väl. Inte bara har DN i likhet med SvD och DI problematiserat sjuklöverns tystnad och elitisiska ignorans vad gäller invandring; DN har även öppet pläderat för cannabislegalisering. Den är en mer vital, pragmatisk och liberal röst än någonsin. Fattas bara en tydlig realism avseende könsfrågor.

      Gilla

  4. benktdiehl skriver:

    83% av Sveriges journalister röstar vänster tom. på Sr SVt. Alltså finns det knappast någon ickesocialistisk tidning alls. En skam för Sverige och en fara för demokratin.

    Gillad av 1 person

  5. Fredrik Östman skriver:

    I alla andra länder är konservatism eller något liknande huvudfåran inom högern, medan fisliberalism à la Folkpartiet, Centern och Nya Moderaterna är en randföreteelse. FDP åkte till och med ur den tyska riksdagen i förra valet.

    Det är kanske inte så konstigt om rationella argument och realism kommer till heders igen när idealism och radikalism så uppenbart är på väg att föra hela landet till avgrundens rand. Den intressanta frågan är hur det kunde komma sig att den intellektuellt, estetiskt, moraliskt och demagogiskt undermåliga fisliberalismen kunde göra sig så bred i Sverige under så lång tid. Ett historiskt unikt fenomen.

    Gillad av 1 person

  6. MartinBohman skriver:

    Intressant att man ofta använder termen ”socialliberal” för att beskriva den förhärskande ideologiska riktningen inom stora delar av media — tex. Dagens Nyheter. Som gammal föredettta marxist ser jag tydligt hur den kommunistiska bockfoten ofta sticker fram i de texter som produceras av typiska ”socialliberaler”. Deras världsbild bygger nämligen på ungefär samma underförstådda förutsättningar som den gamla 68-vänsterns.

    Det anses tex. självklart att vi ska skämmas kollektivt för Västvärldens imperialism, inklusive saker som hände för hundratals år sedan, som att Sverige en kort period på 1700-talet hade en koloni i Västindien där det förekom slaveri. Däremot förtigs det faktum att slaveri praktiserats i stor skala i arabvärlden, och ännu förekommer i delar av Afrika (plus att det återuppstått i de av IS kontrollerade områdena i Mellanöstern).

    Denna totala nedvärdering av den egna historien och kulturen får mycket destruktiva konsekvenser. Den leder till att vi står handfallna inför krafter som vill rasera vårt samhällsbygge — och dessa krafter kan komma både utifrån och inifrån.

    Bokstavstroende islam säger tex. öppet att dess syfte är att göra HELA världen till ett muslimskt kalifat, och att våld är helt legitimt om man möter motstånd. Den här typen av ideologi har omfattande stöd i våra ”utanförskapsområden”.

    Gilla

    • Rikard skriver:

      Hej.
      Vill bara instämma. Den post-Sovjetiska socialismen/marxismen/vad-det-nu-skall-kallas är samma gamla smörja som redan Lenin krängde. Kontroll över språket, över orden och därmed tankarna. Vem hade kunnat ana att postmodernismen skulle erbjuda denna nytändning för idén om Partiets nomenklatura som uttolkare av högre sanning för folket.

      Har med egna ögon bevittnat hur marxismen förgiftat rörelse efter rörelse, i mitt fall motståndet mot nynazism under åttio/nittio-talet. På samma sätt som de som kunde flydde socialismens paradis har alla med verklighetskontakt och kompetens flytt den svenska vänstern. Kvar är endast de rättrogna. ‘Marx är stor, och Lenin är hans profet’, typ.

      Kamratlig hälsningar,
      Rikard, lärare,

      Gilla

  7. Uffe Häger skriver:

    Upplever att flera partier och debattörer försöker orientera efter en karta över ett försvunnet landskap. Speciellt S lever nog farligt. De framstår alltmer som ett parti som främst konkurrerar med V, MP och Fi om röster. En sorg att se.

    Gilla

  8. angelicaplacet skriver:

    Att rösta borgerligt finns väl inte längre – den som röstar på till exempel Nya Moderaterna vet väl att deras röst hamnar hos till exempel Miljöpartiet efter decemberöverenskommelsen.

    Alla sju partier är ju i grund och botten ett enda parti med samma mål.

    Gilla

  9. Lennart Göranson skriver:

    Med valet av Ebba Busch Thor till ny partiledare för KD kan vi glädja oss åt att den gamla tråkiga politiska kartan äntligen kan komma att ritas om på ett spännande sätt. Ebba har nämligen förklarat att hon avser att vrida KD tydligt åt höger, samtidigt som hon avvisar höger som en relevant beteckning på KD:s positionering. Hon har också antytt att hon gärna ser en order till landet skollärare att stärka undervisningen om den politiska åsiktsriktningen kristdemokrati.

    Kommentarerna så här långt har främst uppmärksammat möjligheten att det nya KD kan suga åt sig värdekonservativa väljare från SD. Men varför stanna där?

    Med den starka betoningen av kristligt religiösa värderingar borde KD också ha goda möjligheter att ta över den frikyrkliga falangen från Folkpartiet. Folkpartiet skulle då kunna kompensera förlusten genom att ta över den marknadsliberala och frihandelsvänliga delen av Moderaterna. Återstoden av Moderaterna borde då i stället kunna slå sig ihop med de protektionistiska industrialisterna hos Socialdemokraterna. Den andra delen av Socialdemokraterna – min finkänslighet får mig att avstå från att ge dem en etikett – borde då kunna trivas gott med att gå i säng med Vänsterpartiet.

    Frågan är då var Centerpartiet hamnar i denna röra av rockader. Där finns ju en skön blandning av anhängare till ekonomisk liberalism, lantbruksprotektionism och miljörörelse. Kanske de nya Fp+M, M+S och gamla hederliga MP i nu nämnd ordning kan öppna en famn för centerpartister av olika schatteringar.

    Men det här scenariot förutsätter naturligtvis att vi inte får en utveckling där samtliga partier – som ju har deklarerat sig vara feministiska – tar steget fullt ut och fusionerar med FI.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.