Ilan Sadé

Såsom många har noterat har det uppstått en ny metadebatt – eller, om man så vill, ”debatt om debatten” – om klyftan som plötsligt har kommit att dela upp borgerlighetens kår av fria opinionsbildare i två läger.

Det ena lägret kan i stora drag sägas stå fast vid en socialliberal, alternativt nyliberal, position. Jag använder medvetet orden ”stå fast”, eftersom det rör sig om den hållning som har varit helt förhärskande under lång tid. Det andra lägret tenderar allt mer att blanda sina liberala ställningstaganden med en konservativ och/eller kommunitär världsåskådning.

Bland de borgerliga ledarredaktionerna på de större tidningarna har framförallt Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Dagens Industri och i viss mån Expressen stärkt sina profiler som liberalkonservativa. Som typiskt socialliberala (nyliberala ledarredaktioner förekommer knappast) står Dagens Nyheter i främsta ledet, men även Sydsvenskan. Bland de mindre tidningarna skulle jag tro att de socialliberala är i klar majoritet.

Det är tydligt att social- och nyliberalerna upplever att den hittillsvarande ställningen som herrar i sitt hus är hotad. De har svårt att förhålla sig till sina före detta meningsfränders avfall från tidigare dogmer och slagord. Det talas om glidningar och anpassningar i SD-riktning, som om man begrät olyckan att kollegorna inte surrade sig tillräckligt hårt i masten inför sirenernas locktoner. En dogmatisk liberal ger inte vika för dylika frestelser! En del tror även att en drivkraft bakom strömhoppet är att kunna återta regeringsmakten med hjälp av Sverigedemokraterna. Därefter sätter de sig ned och skriver en ny ledare om att ta tag i integrationsproblemen och att Sverigedemokraterna inte ska ges förmånen att vara den eviga referenspunkten i alla sådana debatter. Nåväl, heter det inte: ”att vara liberal är att vara kluven”?

Det finns ett annat svenskt ordstäv som lyder att hälsan tiger still. När saker och ting fungerar faller de ur vårt medvetande, så att vi kan slänga käft om annat. Om någonting har gått sönder, eller om någonting som vi håller kärt hotas, sätts tankarna naturligtvis i gång och vi börjar prata om det. Då kan det visa sig att personer som tidigare har varit rörande överens om ditten och datten inte alls delar samma uppfattning i de nya trätoämnena.

Det är belysande att det är invandrings- och integrationsfrågorna som utgör bräckjärnen i sprickan inom den icke partilobotomerade borgerligheten. Sverige utgör idag mottagarland i en pågående folkvandring från delar av Mellanöstern och Afrika. Detta är ett faktum som människor med förgreningar i verkligheten ser varje dag. Dessutom har vi ett växande problem med tiggare från företrädesvis Rumänien. Därmed väcks följdfrågor om vad dessa förhållanden innebär för landets sammanhållning, dess kulturella karaktär och dess välfärdssystem.

Tidigare liberala ställningstaganden i frågor som invandring och tiggeri har byggt på andra förutsättningar. Nationen, majoritetskulturen och välfärdssystemet klarar av och kan många gånger också gynnas av invandring. Rätten till skydd från förföljelse bör värnas. Möten med människor från andra kulturer är fantastiskt lärorika. Verklig rasism är ett svineri som vi inte vill ha. Kring dessa påståenden torde inte bara socialliberaler och liberalkonservativa kunna enas, utan även svenska folket i stort. När förutsättningarna i stället går i riktningen mot att Sveriges kulturella karaktär kommer att vara helt omstöpt om ett par årtionden och välfärdsstaten en saga all, befinner vi oss i ett annat läge, som ger upphov till andra debatter och föranleder andra svar.

Vill man, kan man utgå från dogmerna och peka finger åt avfällingarna, likt ett ilsket barn som vill leva kvar i sin barnatro. Eller så kan man väcka insikten till liv att typiskt liberala kungstankar såsom rättsstat, fria individer, demokrati och en effektiv marknadsekonomi fungerar inom ramen för ett kollektiv som kännetecknas av gemensamma erfarenheter, färdigheter och – i ordets vida bemärkelse – kultur. Slutsatsen blir att det behövs en rimlig balans mellan de olika värdena och ändamålen, samt att Sverige idag har tappat denna jämvikt.

Sanna Rayman, tidigare SvD-skribent och numera debattredaktör på Dagens Samhälle, anförde härförleden att sprickan inom borgerligheten knappast är någon ytlig skråma. Den besvärliga invandrings- och integrationsfrågan tycks snarare väcka en mer djupgående konflikt mellan olika världsåskådningar till liv, som kan ha legat latent och därmed inte har vållat några större bekymmer så länge hälsan har tigit still. Nu, när det pratas om frågorna på riktigt, blir social- och nyliberalerna chockade av någonting som de uppfattar som ett frånfall från ortodoxin.

Min prognos är att klyftan inom borgerligheten har kommit för att stanna. Frågan på mångas läppar nu är förstås hur detta kommer att påverka det partipolitiska landskapet inom den närmsta tiden.