Marcus Birro

Ovanför mitt skrivbord i min lilla lägenhet här i Stockholm hänger den vackraste tavlan jag känner.

Det är Dan Andersson-priset som jag tilldelades 2007. Motiveringen förpliktigar onekligen: “För att han med mörk kraft och stingande vrede, men även med känslighet och humor använder ordet i sin motståndskamp mot likriktning, oförståelse och kulturell förflackning – han är en ung självlärd språkkonstnär som idag med självklarhet går de stigar Dan Andersson en gång vandrade”.

När jag tilldelades priset visste få vem jag var. På flera sätt är jag tillbaka där jag var då.

Skillnaden nu, åtta år senare, är att jag gjort ett minst sagt halsbrytande varv i den mediala och (åtminstone delvis) kulturella världen. Jag har fått besöka de rum jag ville in i som ung. Jag har blivit ett namn folk känner igen. Att sedan de flesta tuggar fradga vid åsynen av detta namn är något jag får leva med.

Det intressanta med motiveringen till Dan Andersson-priset är att jag fick lämna över allt som står där innan jag klev in i de där rummen jag beskriver. Som när man lämnar över sina vapen till säkerhetsvakterna i amerikanska polisfilmer. I stort sett alla jag lärde känna under mina dryga sex år i den mediala cirkusen lämnade gladeligen över alla sina vapen.

Men inte jag. Jag lyckades lura in några sylvassa formuleringar, några ställningstaganden, några nya sätt att se på världen. Expressen lyckades aldrig riktigt förvandla mig till en i ledet, till ännu en i den hysteriskt långa raden av ljummet tempererade skribenter med ett fuktigt finger i tidsandans giftiga luft och tungan i chefens arsle.

Jag blev aldrig som dem. För att jag aldrig var som dem.

Jag kommer från ett annat håll. Jag har mina rötter i punken, i rockmusiken. Jag har aldrig tillhört något kotteri. När jag och några vänner började uppträda med vår poesi i Göteborg i början av nittiotalet så var det, redan då, som en motkraft mot all elitism, både den mediala och den kulturella. Men också, och det var viktigt, också en rörelse mot den så kallat alternativa kulturscen som fanns i Göteborg på den tiden (och som finns överallt än i dag).

Vi stod utanför allting. Vi bildade rockband, ordnade egna uppläsningar, ringde arrangörer, uppträdde på Hultstfredsfestivalen, var med i teve, men vi gjorde allt efter egen mall, följde vårt eget hjärta.

Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli journalist. Det fanns en tid då jag såg detta som ett bekymmer, särskilt när de “riktiga” journalisterna (fysiskt och bokstavligen) klappade mig på huvudet och log roat de gånger jag fick in texter i deras tidningar. För det är nämligen så de ser på sig själva och tidningarna de jobbar på, som helt och hållet oersättliga demokratiska stöttepelare och som sina alldeles egna sandlådor där ingen jävel med avvikande ingångar till livet ska få ta allt för stor plats.

Jag insåg aldrig att alla andra skyddade varandra, att de kände varandra, bodde i samma rika medelklassghetton, umgicks med varandra, drack samma drinkar vid samma förbannade grillmiddagar. Jag förstod aldrig att journalister är hyenor och gamar men vad värre är, de är fega hyenor och gamar eftersom inte en enda av dem vågar eller kan arbeta eller ens tänka en enda egen tanke själv.

De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.

Det finns undantag, men de är extremt få och på kvällstidningarna nästan inga alls.

Jag blev intervjuad av en norsk tidning för en tid sedan. Han sade något intressant. “Om du fått sparken från en norsk tidning hade de andra stått i kö för att anställa dig, är det inte så här i Sverige”?

Jag tittade på honom och log.

Nej, inte riktigt va?

Sedan jag fick sparken från EN redaktion har jag i förlängningen fått sparken från ALLA redaktioner. I stort sett ingen tidning alls vill ta i mig, eller (vilket är värre) det jag skriver. Det spelar ingen roll att jag skriver bättre än någonsin. Det spelar ingen roll att det finns läsare till det jag skriver. Jag utgör ett alldeles för stort hot för dem.

Jag har, och ursäkta min högstämdhet, blivit en litterär dissident i mitt eget land.

Media föraktar er allihop. Journalister röstar vänster men föraktar de svaga, de verkligt svaga, de trasiga människorna i de små städerna, de unga männen i bruksorterna, de unga kvinnorna med barnvagnar i Sollefteå, de sorgsna männen på krogarna vid lunch i Söderhamn. De flesta vet inte ens om att ni finns och vet de så föraktar de er.

Sedan sitter de med sina identiska vänner i sina identiska kök i sina identiska märkeskläder i sina identiska poser och undrar varför inte alla röstar på FI, varför inte alla ser vad de ser, varför inte alla älskar samma lilla kulle av världen som just de klättrat upp på.

Vanligt folk hotar deras trygga värld och därför sluter de alla ventiler, stänger alla fönster, reglar alla dörrar.

Där det förut var överklassen som föraktade och fördömde är det nu media och den politiska eliten som avskyr folket eftersom folket uppenbarligen inte lyckas förstå sitt eget bästa… Därför måste den politiska eliten stifta lagar och krångla med förordningar för att verkligen se till att folket inte får något inflytande. Alla älskar förorten så länge man slipper bo där. Alla applåderar olika så länge inte någon på allvar får för sig att våga skriva eller tycka olika…

Fråga mig… Jag vet…

Det har helt enkelt blivit omöjligt för mig att arbeta som krönikör i Sverige. Kommer jag då ge upp? Kommer jag sätta mig på en bänk nere vid Zinkensdamm och slänga det ena smutsiga byxbenet över det andra och halsa Rosita tills jag dör?

Aldrig i livet! Jag kommer fortsätta att skriva. Jag kommer skriva, skriva och skriva tills jag inte kan göra det längre. För det är spännande tider vi lever i. Den mediala ordningen förändras på daglig basis. Människor nöjer sig inte längre med mediaelitens förljugna sanningar.

Eliten vet detta men de vet också att för att genomföra verklig förändring måste de såga ner den glittrande gren de sitter på och eliten älskar sin gren. De trivs med att den finns högst upp i trädet och eliten älskar att höra sitt eget kraxande från den grenen. De älskar sig själva och makten de har skaffat sig. De är som desperata diktatorer som för sent inser att folket vänd dem ryggen. De dukar upp till festmåltid för sig själva medan folket beväpnar sig och är berett att ta över hela skiten.

Detta säger också något om hur den mediala demokratin ser ut numera. De stora plattformarna tappar i betydelse. Folk bryr sig allt mindre om det de vill läsa står på DN Debatt, i Aftonbladet eller här på Det Goda Samhället. Betydelsen när det gäller avsändaren har ändrats. Skribenten är viktigare än stället som skribenten arbetar ifrån.

Framtiden ligger inte framför oss längre. Den är här. Vi inser det. Vi som lever utanför murarna, utanför makten, en bit bort från elitens självgoda brutalitet, vi har insett att den mediala och kulturella framtiden redan är här. Viktigare ändå är att det som sker nu kan vara en möjlighet för alla de hundratusentals människor som med all rätt inte känner igen sig i medias bevakning av deras verklighet. Nu har ni chansen att nå ut med er version av verkligheten. Ta den chansen. Den är er.

Vi garvar åt makten som tror att den garvar åt oss. Visst är det fantastiskt?