Häromdagen framkom att den judiske artisten Matisyahu portas från den spanska reggae-festivalen Rototom Sunsplash efter att ha vägrat skriva på ett erkännande av en palestinsk stat, ett krav den anti-israeliska BDS-rörelsen lyckats få in på festivalen. Detta är bara ett av flera exempel på hur en antisionistisk rörelse försöker isolera Israel från övriga västvärlden. BDS står för ”boycott”, ”divestment” och ”sanctions”.

Den europeiska civilisationen är byggd dels på arvet efter antiken, Grekland och Rom, och dels på den judisk-kristna traditionen. Det judiska ursprunget förenar alla kristna samfund. När Öst- och Västrom splittrades och när protestanter senare tog skilsmässa från den katolska västkyrkan, så fanns det judiska arvet kvar som den gemensamma grund som hindrade ett splittrat Europa från att helt slitas sönder.

Det är förstås ingen överdrift att hävda att både judar och kristna, under Europas historia, många gånger betonat skillnader snarare än likheter.

Men i vår tid, när såväl kristna som judar har fått en viss distans både till historien och till teologiska meningsskiljaktigheter, borde dock denna röda judiska tråd som gått genom hela Europas historia inte vara speciellt svår för någondera sida att se. Judarnas historia är Europas historia – och Europas historia har de senaste tvåtusen åren också varit judarnas historia.

Grekland och Rom, judendom och kristendom och den politiska liberalismens demokratiidéer har resulterat i en västerländsk civilisation som gjort världen bättre: västerländska idéer har skapat en stabil global världsordning och lyft en världsbefolkning ur historiens permanenta fattigdomstillstånd. Västvärldens tro på det individuella människovärdet har fått vida spridning. I Asien var under historien ett mänskligt liv föga mer värt än ett riskorn på fältet; i Afrika, i den muslimska världen och på många andra ställen på jorden existerade människor för att tjäna totalitära härskare och dessas idéer.

Kristendomen förde in tanken på ett grundläggande individuellt människovärde på ett globalt plan, något som sedan utvecklades också till konkreta politiska individuella rättigheter – bäst formulerade av Thomas Jefferson i den amerikanska självständighetsdeklarationen. Väst har ofta misslyckats med att leva upp till dessa ideal – men de har likväl alltid funnits där. Slaveri har existerat inom alla civilisationer, men bara i väst började denna institution kritiseras, för att sedan överges, tack vare vår tro på alla människors individuella värde.

Det är dessa ideal som skiljer västvärlden från andra civilisationer i historien och som utgör västvärldens stora bidrag till mänskligheten.

Mot denna västerländska ordning har många fiender rest sig. Under 1900-talet var nazism och kommunism den politiskt liberala världsordningens främsta utmanare. I det tjugoförsta århundradet kommer hotet från militant islam, en ideologi där människor delas in i troende och icke-troende och där människovärdet i grunden bara ges till de första.

Terrorattacken mot USA 2001 fick västvärlden att ta hotet från militant islam på allvar. Och mellan 2001 och 2011 ledde USA också ett aktivt globalt krig mot islamistisk terrorism, där man utifrån president George W. Bushs beskrivning, attackerade terroristerna där de levde och planerade, så att man skulle slippa konfrontera dem på sin egen hemmaplan.

Det kriget har USA nu – på grund av ett naivt transatlantiskt vänsterakademiskt tryck – trappat ner, och i det maktvakuum som uppstått både gror och konsolideras globala jihadiströrelser vars vision är ett anti-västligt islamiskt kalifat – ett styre i direkt motsats till västvärldens ideal.

Fronten i den västerländska kraftmätningen med militant islam ligger idag inte längre i Afghanistan eller Irak – utan i Israel.

Israel är en upplyst, liberal demokrati, mitt i ett i övrigt totalitärt Mellanöstern där de islamistiska rörelserna inte hymlar med att de vill tillintetgöra den judiska staten. Och till skillnad från Europa och USA som idag stoppar huvudet i sanden och tycker att kampen mot militant islam är alldeles för besvärlig, en kamp man trodde tog slut för hundra år sedan och inte räknade med att behöva utkämpa under det tjugoförsta århundradet, så har Israel aldrig haft något val. För dem har denna kamp nämligen dagligen handlat om deras egen existens.

Det har vi i Europa inte alltid trott på – trots de fyra stora krig som startats för att förinta nationen. Men idag, när de otaliga jihadiströrelserna expanderar, och visar sina globala ambitioner, i kombination med vår egen europeiska och amerikanska reträtt – står Israel kvar på frontlinjen.

Det är därför hög tid för oss att inse två saker: att Europas historia verkligen också varit judarnas historia. Och att Israels öde i vår tid också är vårt eget öde. I kraftmätningen med militant islam är Israel idag västvärldens yttersta utpost.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.