Marcus Birro

Låt oss till att börja med slå fast att Sverigedemokraterna vuxit sig väldigt starka och stora på kort tid. Om de är Sveriges största, Sveriges näst största eller tredje största parti spelar i sammanhanget och just i år inte särskilt stor roll.

SD växer så det knakar och den mediala och politiska eliten (vår tids Staten och kapitalet för övrigt) sitter i samma båt och gnuggar sina allt annat än framträdande geniknölar för att försöka lista ut varför det är så.

Det går väl så där.

Jag tror SDs monumentala framgångar beror på några väldigt enkla anledningar.

För det första. Sverige är numera ett extremt splittrat land. Ovan nämnda mediala och politiska elit sitter i sina välmående enklaver i huvudstaden och umgås enbart med varandra. De har gjort det under så lång tid att de tappat eventuella band till orterna, städerna och sammanhangen de kom ifrån.

De är inte intresserade av vad Berit, 54, funderar på när hon traskar fram på gågatan i Hallstahammar en regnig torsdag. De skiter högaktningsfullt i Berit, om de ens någon tänker på henne. Jag vet vad jag talar om. Jag arbetade på en av landets största tidningar under drygt sex år. Jag gjorde allt, hade två Pod-program, sände webb-tv, skrev krönikor varje vecka och skrev om italiensk fotboll, skrev om relationer och gjorde resereportage. Jag har alltså varit djupt inne i den världen.

Låt oss leka med tanken att SD just nu är Sveriges största parti. Hur kommer det sig då att jag aldrig, inte en enda gång, under alla mina år inom tv, radio och massmedia stött på en enda reporter eller journalist som sympatiserat med SD. Och när man ser hur det gick för mig, som inte ens sympatiserar med SD utan bara åt lunch med dem men blev jagad som om jag slagit ihjäl någon, så förstår jag att de som trots allt kanske gör det håller käften.

För Sverige är ett väldigt fegt land.

Jag är av den naiva uppfattningen att det alltid är bättre att bjuda in människor till samtal om sådant man kan ha delade uppfattningar om. Jag tycker också det är osmakligt att fokusera sin politiska retorik på de allra mest utsatta, på tiggare och romer. Det är billigt. Men säg det till dem istället. Ta diskussionen! Sluta fixera er vid diskussionen om diskussionen!

Du kan ta dig till vilken förskola i Sverige som helst och få ungefär samma uppfattning. Även små barn vet att det är bra att försöka prata om det som hänt och händer istället för att sätta sig och sura i ett hörn och banka den röda spaden i skallen på Lisa bara för att hon har en gul spade. Men barn är barn så ibland gör de så ändå. Men att politiker svär sig samman, som ett gäng mobbare på skolgården och vänder ryggen åt demokratiskt valda företrädare och helt sonika väljer att göra avkall på sin egen övertygelse i ren desperation, är verkligen motbjudande.

Den andra delen handlar om medias roll.

Jag hoppas ni har visst överseende med att jag tar mig själv som ett bra men varnande exempel. Jag är ingen journalist. Jag har inte gått en enda utbildning. Jag har halkat in på många redaktioner genom åren på eventuell talang och lite tur. Jag försökte lyfta de här frågorna. Jag försökte skriva krönikor som handlade om just de människor i vårt land som inte har någon röst. Jag försökte lägga örat mot marken och lyssna till rösterna. Jag försökte, kort sagt, göra journalisternas arbete åt dem. Det fungerade ett tag. Tills det inte fungerade längre och jag åkte ut med skallen före. Det intressanta i detta sammanhang är att alla redaktioner, exakt alla, ställer sig på samma led. Hade en prisbelönad (förlåt att jag här förvandlas till Björn Ranelid) skribent fått sparken från en tidning hade de andra erbjudit honom jobb. Men här är alla livrädda för att få pesten skvätt på sig. Alltså. Har du en gång blivit stämplad som pestsmittad på en redaktion, och särskilt om pesten har något med ett av landets största partier att göra, så är du pestsmittad överallt för all framtid. Vad säger det om vår demokrati? Varför tror ni, kära förtvivlade redaktörer och skribenter, att SD växer så trots att jag vet att i stort sett alla av er verkligen i hjärtat hatar SD, och trots att ni använder er makt och position åt att medvetet försöka misskreditera partiet så fort ni får en chans?

Jo, just därför.

Folk är nämligen inte hälften så dumma som ni tror. De ser vad ni försöker göra. Och i rent upproriskt och underbart djävulskap så röstar de på SD. Detta kombinerat med en locket-på-mentalitet rörande integrationen (inte invandringen som sådan, märk väl) under decennier, är det som, menar jag, skänkt SD den position de har just nu.

En annan sak. Det spelar ingen roll vad jag eller någon annan TYCKER om allt detta. Det är så här det ÄR. Vi måste börja se verkligheten som den är och det är ett brott mot demokratin när sju partier väljer att dra på sig dumstrut, skygglappar och borra ner alla hala halsar i marken på samma gång. Det är djupt odemokratiskt, på gränsen till bisarrt.

Jag vet att Ulf Lundell skulle bli vansinnig på mig om han läste detta men för tjugo år sedan skrev han en sång som heter Folket bygger landet. Det är så det är. Det som händer i Sverige just nu är att folket reagerar på det land som den politiska eliten varit med och byggt men sedan lämnat, flyttat ifrån. Jag talar om städernas förorter, landsbygden, de små orternas gråtfärdiga gågator och framtidsutsikter.

När sedan samma folk upptäcker att de etablerade politiska partierna inte vill tala om det som finns i deras vardag och de upptäcker att ett nytt parti gör det, väljer de detta nya parti och bygger sedan landet så istället. Det är möjligen plågsamt för många av oss. Men det är så det är. Fattar ni? Det är så det ÄR. Det går inte att ljuga eller dribbla bort detta.

Den nya mediala ordningen med tusen kanaler åt alla håll och kanter har enkelt och skoningslöst avslöjat medias fullständiga och totala nederlag rörande detta. Allt man gör blir fel. Man avskedar folk som skriver “fel”, man svär sig samman över alla konkurrerande gränser för att inte ge plats åt obekväma röster. Man hänvisar sedan nedlåtande till att de som skriver på andra forum är troll, rasister och rättshaverister. Media föraktar sina läsare och lyssnare. De sitter på en gyllene halvö av bostadsrätter, privilegier och välmående och kan bara stumma sitta och nysta i det trasiga nät som utgör det här landet.

På punkt efter punkt har det politiska och mediala etablissemanget klantat sig, skämt ut sig, gjort fel val. Nu ser vi resultatet.

Ingen borde egentligen vara särskilt förvånad.