Politikens eviga dilemma

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Politik handlar om samhällsproblem och en vilja att göra något åt dem. Ibland kan dock det bästa politiska beslutet vara – att inte göra någonting. Det brukar sällan rendera applåder.

Men i politikens dilemma ligger de återkommande kraven från medborgarna/media/politiska kollegor eller motståndare att agera. Helst ska ”åtgärden” också vara tydlig och slagkraftig, d v s innebära ett förbud eller tillstånd, men bäst av allt är förstås, nya pengar. Då glöms det lätt bort att alla pengar som politikerna väljer att ”satsa” på olika angelägna ändamål alltid är andras pengar, medborgarnas. Det är andra människors intjänade pengar – och därmed indirekt deras tid – som politikerna glatt spenderar.

Vårt samhälle fungerar i huvudsak mycket väl men är – som en följd av alla olika parters krav och önskemål – starkt regelstyrt. Fler än en politiker har upptäckt att beslutsfattandet lätt förvandlas till ett dominospel; flyttas en bricka, raseras en hel rad. Inte sällan skapar beslut på ett område bekymmer på ett annat. Det kommer vi att få se många exempel på när nya riksdagsåret snart drar igång!

När jag var kommunpolitiker i Stockholms stad (1998-2002) ville vi i Maria-Gamla Stans stadsdelsnämnd satsa på sommarjobb för ungdomar. Klottersanering sågs som ett utmärkt område. Klotter och graffiti på fasader, parkbänkar, skyltar och annan offentlig egendom var ett växande gissel, orsakade höga kostnader och de flesta var medvetna om att klotter födde nytt klotter. Det var nödvändigt att sanera i tid. Utmärkta uppdrag för sommarjobbande ungdomar, tyckte vi.

Men lagstiftningen kom i vägen, i form av olika myndigheters regler för hantering av lösningsmedel. Att många av dessa unga – utan myndigheternas godkännande – regelbundet ändå handskades med farliga sprayburkar och andra produkter var inte ett argument som bet! Det behöver väl knappast sägas: Det blev den gången inga klottersanerande sommarjobb på Södermalm och i Gamla Stan.