Krister Thelin

I en krönika i Det Goda Samhället häromdagen har Patrik Engellau önskat sig ett nytt borgerligt parti för den goda medelklassen. Jag håller inte med av följande skäl.

1. Det är lätt att känna frustration över valresultatet och den efterföljande uppgivenhet som borgerligheten genom Alliansen dokumenterade med “avtalet” i december, ett avtal som varken rättsligt eller konstitutionellt förtjänar den beteckningen. Och det var genom (s)tatsministerns överlägsna förhandlingsskicklighet som det alls kom till stånd: Genom att lägga frågan om att utlysa ett extra val på bordet skrämde han de mindre alliansbröderna och -systrarna att be om att få slippa; resursbrist och fyraprocentsspärr vägde tyngre. Genom den olyckliga beteckningen “partikonstellation” har Alliansen också tvingat regeringen att ta med V i kalkylen, vilket garanterar mer vänsterpolitik. Alliansens spinndoktorer förklarar detta med, att genom att tvinga fram en (osmaklig) vänsterpolitik skall valsegern 2018 bärgas, då “avtalet” förutsätter att S då visar Alliansen motsvarande välvilja som nu kommer S+Mp till del. De borgerliga väljarna är inte lika övertygade om klokskapen i det resonemanget: Kortsiktig förlust nu, för avlägsen vinst sedan låter som “pie in the sky”, särskilt som maktpartiet S inte precis gjort sig känt för att frivilligt lämna ifrån sig ens en gnutta av makten. Och hur många goda argument med hänvisning till “ändrade förutsättningar” kan inte lyftas fram av S för att frångå “avtalet” om och när den dagen kommer 2018?

2. Ett uttalat syfte med “avtalet” var att isolera SD, vilket varit en bärande tanke alltsedan 2010, då SD kom in i riksdagen. Minoritetsregeringen Reinfeldt ingick avtal med Mp på migrationspolitikens område i just detta syfte, varvid M övergav sin egen linje på området, en linje som andades mera realism och förnuft än den gröna gränslösa ideella varianten, som förnekar målkonflikten mellan en värld utan nationsgränser och ett bibehållet svenskt välfärdssamhälle. Resultatet känner vi: Mp gav knappast det stöd till Alliansregeringen på andra områden som nog var en önskan om att knyta upp Mp på det migrationspolitiska området, samtidigt som integrationsproblemen blir alltmer uppenbara, vilket SD som endast har migrationspolitik som affärsidé inte är sent att utnyttja med växande stöd i opinionen som följd. Men stödet för SD är nog snarare att se som en protest mot en ohållbar politik som fortfarande dikteras av ett parti som samlar 6-7 procent av väljarna: Mp styr i praktiken migrationspolitiken sedan 2010, och sedan ett år alltså i regeringsställning.

3. Tre av Allianspartierna har börjat en försiktig omorientering bort från den gröna drömvärlden. Endast Centern står fast, uppenbarligen i förvissning att en gränslös attityd är en “humanitär” nödvändighet och att ett utifrån kommande omvandlingstryck skall leda till strukturförändringar på bl. a. arbetsmarknaden och andra stelnade uttryck för den nuvarande välfärdsstaten, ivrig påhejad av libertarianer på den borgerliga kanten. Samtidigt brottas kommuner med vardagliga och högst reella bekymmer som en följd av strömmen av asylsökande som skall beredas plats i lokalsamhället. Det mullrar i de lokalpartiaktivas led inför höstens aviserade partistämmor och -ting. “Avtalet” ter sig allt mindre smakligt, och ropen på att bryta upp och bedriva en reell oppositionspolitik kommer att bli allt mer högljudda. Saken kan spetsas till om SD, när riksdagen öppnar den 15 september, d.v.s. före partistämmorna, yrkar misstroende mot statsministern. Vad gör Alliansen då? Röstar emot och stödjer regeringen i “avtalets anda”, röstar för i linje med sitt karska trumpetande om att regeringen inte följer det hundratal “tillkännagivanden” (d.v.s. förlust för regeringen i riksdagen med krav på att regeringen skall foga sig i majoritetens vilja), vilka redan beslutats, eller passar och lägger ner sina röster? Bifalls yrkandet om misstroende, blir det nya talmansrundor om regeringsbildning, sedan statsministerns formellt avgått, och ytterst igen hot/löfte om nyval. På detta grubblar gissningsvis partistrategerna redan. Till bilden kan förstås läggas en överraskning från den gamle fackförhandlaren: en egen regeringsombildning presenterad om en månad, vilket skulle ändra dynamiken och rita om spelplanen.

4. Vad jag skisserat i 1-3 är en politisk verklighet och problem som inte låter sig lösas med att ytterligare ett borgerligt parti (utan varje reellt inflytande i riksdagen före val) beträder scenen. Dessutom finns redan ett partiembryo i form av “Borgerlig Framtid” som missnöjesyttring, vilket sätter hälsosam press på de nuvarande borgerliga partierna. Den borgerliga Alliansen har funnits i snart tio år och är livskraftig nog att fyllas med ett innehåll som är bättre i samklang med de borgerliga värden som både Patrik och jag vill se respekterade. Sluta att snegla på vad SD och andra har för sig: Stå för att erbjuda borgerliga lösningar på exempelvis arbetsmarknadens och bostadsmarknadens strukturproblem. Visa att ni tror på att vägen till integration går just genom bl. a. en bättre fungerande arbetsmarknad. Ett “öppet hjärta” får inte vara detsamma som ett tomt huvud. Våra internationella åtaganden och humanitära tradition på asylområdet behöver inte innebära en tillämpning som i bristande samklang med våra nordiska grannar framstår som naiv och kravlös.

5. Om Alliansen redan 2013 hade lösgjort sig från Mps band och haft en migrationspolitik mer à la M ’09 hade valutgången sannolikt kunnat vara en annan. Nu är det som det är, men Alliansen – med rätt valplattform – bör inte rädas ens ett extra val. Och växlar Alliansen upp till Alliansen 2.0, behöver de som fruktar riksdagsspärren inte heller ängslas, då Alliansen formellt blir ett parti med bibehållen organisatorisk självständighet för de fyra nuvarande partierna och större valfrihet för borgerliga väljare, som dessutom slipper taktikrösta av hänsyn till fyraprocentsspärren. Att varje borgerlig röst räknas är bättre än att det borgerliga rösterna splittras på ännu fler partier. Så, därför ja till en mera profilerad borgerlig politik, men nej till nytt borgerligt parti!