Om det goda partiet

bild[31]

Krister Thelin

I en krönika i Det Goda Samhället häromdagen har Patrik Engellau önskat sig ett nytt borgerligt parti för den goda medelklassen. Jag håller inte med av följande skäl.

1. Det är lätt att känna frustration över valresultatet och den efterföljande uppgivenhet som borgerligheten genom Alliansen dokumenterade med “avtalet” i december, ett avtal som varken rättsligt eller konstitutionellt förtjänar den beteckningen. Och det var genom (s)tatsministerns överlägsna förhandlingsskicklighet som det alls kom till stånd: Genom att lägga frågan om att utlysa ett extra val på bordet skrämde han de mindre alliansbröderna och -systrarna att be om att få slippa; resursbrist och fyraprocentsspärr vägde tyngre. Genom den olyckliga beteckningen “partikonstellation” har Alliansen också tvingat regeringen att ta med V i kalkylen, vilket garanterar mer vänsterpolitik. Alliansens spinndoktorer förklarar detta med, att genom att tvinga fram en (osmaklig) vänsterpolitik skall valsegern 2018 bärgas, då “avtalet” förutsätter att S då visar Alliansen motsvarande välvilja som nu kommer S+Mp till del. De borgerliga väljarna är inte lika övertygade om klokskapen i det resonemanget: Kortsiktig förlust nu, för avlägsen vinst sedan låter som “pie in the sky”, särskilt som maktpartiet S inte precis gjort sig känt för att frivilligt lämna ifrån sig ens en gnutta av makten. Och hur många goda argument med hänvisning till “ändrade förutsättningar” kan inte lyftas fram av S för att frångå “avtalet” om och när den dagen kommer 2018?

2. Ett uttalat syfte med “avtalet” var att isolera SD, vilket varit en bärande tanke alltsedan 2010, då SD kom in i riksdagen. Minoritetsregeringen Reinfeldt ingick avtal med Mp på migrationspolitikens område i just detta syfte, varvid M övergav sin egen linje på området, en linje som andades mera realism och förnuft än den gröna gränslösa ideella varianten, som förnekar målkonflikten mellan en värld utan nationsgränser och ett bibehållet svenskt välfärdssamhälle. Resultatet känner vi: Mp gav knappast det stöd till Alliansregeringen på andra områden som nog var en önskan om att knyta upp Mp på det migrationspolitiska området, samtidigt som integrationsproblemen blir alltmer uppenbara, vilket SD som endast har migrationspolitik som affärsidé inte är sent att utnyttja med växande stöd i opinionen som följd. Men stödet för SD är nog snarare att se som en protest mot en ohållbar politik som fortfarande dikteras av ett parti som samlar 6-7 procent av väljarna: Mp styr i praktiken migrationspolitiken sedan 2010, och sedan ett år alltså i regeringsställning.

3. Tre av Allianspartierna har börjat en försiktig omorientering bort från den gröna drömvärlden. Endast Centern står fast, uppenbarligen i förvissning att en gränslös attityd är en “humanitär” nödvändighet och att ett utifrån kommande omvandlingstryck skall leda till strukturförändringar på bl. a. arbetsmarknaden och andra stelnade uttryck för den nuvarande välfärdsstaten, ivrig påhejad av libertarianer på den borgerliga kanten. Samtidigt brottas kommuner med vardagliga och högst reella bekymmer som en följd av strömmen av asylsökande som skall beredas plats i lokalsamhället. Det mullrar i de lokalpartiaktivas led inför höstens aviserade partistämmor och -ting. “Avtalet” ter sig allt mindre smakligt, och ropen på att bryta upp och bedriva en reell oppositionspolitik kommer att bli allt mer högljudda. Saken kan spetsas till om SD, när riksdagen öppnar den 15 september, d.v.s. före partistämmorna, yrkar misstroende mot statsministern. Vad gör Alliansen då? Röstar emot och stödjer regeringen i “avtalets anda”, röstar för i linje med sitt karska trumpetande om att regeringen inte följer det hundratal “tillkännagivanden” (d.v.s. förlust för regeringen i riksdagen med krav på att regeringen skall foga sig i majoritetens vilja), vilka redan beslutats, eller passar och lägger ner sina röster? Bifalls yrkandet om misstroende, blir det nya talmansrundor om regeringsbildning, sedan statsministerns formellt avgått, och ytterst igen hot/löfte om nyval. På detta grubblar gissningsvis partistrategerna redan. Till bilden kan förstås läggas en överraskning från den gamle fackförhandlaren: en egen regeringsombildning presenterad om en månad, vilket skulle ändra dynamiken och rita om spelplanen.

4. Vad jag skisserat i 1-3 är en politisk verklighet och problem som inte låter sig lösas med att ytterligare ett borgerligt parti (utan varje reellt inflytande i riksdagen före val) beträder scenen. Dessutom finns redan ett partiembryo i form av “Borgerlig Framtid” som missnöjesyttring, vilket sätter hälsosam press på de nuvarande borgerliga partierna. Den borgerliga Alliansen har funnits i snart tio år och är livskraftig nog att fyllas med ett innehåll som är bättre i samklang med de borgerliga värden som både Patrik och jag vill se respekterade. Sluta att snegla på vad SD och andra har för sig: Stå för att erbjuda borgerliga lösningar på exempelvis arbetsmarknadens och bostadsmarknadens strukturproblem. Visa att ni tror på att vägen till integration går just genom bl. a. en bättre fungerande arbetsmarknad. Ett “öppet hjärta” får inte vara detsamma som ett tomt huvud. Våra internationella åtaganden och humanitära tradition på asylområdet behöver inte innebära en tillämpning som i bristande samklang med våra nordiska grannar framstår som naiv och kravlös.

5. Om Alliansen redan 2013 hade lösgjort sig från Mps band och haft en migrationspolitik mer à la M ’09 hade valutgången sannolikt kunnat vara en annan. Nu är det som det är, men Alliansen – med rätt valplattform – bör inte rädas ens ett extra val. Och växlar Alliansen upp till Alliansen 2.0, behöver de som fruktar riksdagsspärren inte heller ängslas, då Alliansen formellt blir ett parti med bibehållen organisatorisk självständighet för de fyra nuvarande partierna och större valfrihet för borgerliga väljare, som dessutom slipper taktikrösta av hänsyn till fyraprocentsspärren. Att varje borgerlig röst räknas är bättre än att det borgerliga rösterna splittras på ännu fler partier. Så, därför ja till en mera profilerad borgerlig politik, men nej till nytt borgerligt parti!

21 reaktioner på ”Om det goda partiet

  1. steffoth skriver:

    Det är mycket möjligt att ett nytt borgerligt parti inte behövs, men som jag ser det är problemet att de politiker, som idag är Alliansens företrädare, mer eller mindre fullständigt har förlorat trovärdigheten. Denna skada torde vara ytterst svår att reparera, faktum är att jag inte tror att det går. Personligen skulle inte kunna tänka mig att lägga en röst på något av Alliansens partier så länge de partiledare och partistyrelser som sitter idag är kvar – möjligen KD undantaget.

    Gilla

  2. Lennart Jonasson skriver:

    Två nya partier röstades in i Folketinget härförleden. Ett parlament som fungerar alldeles utmärkt jämfört med det svenska. Detsamma gäller den politiska debatten, inte alls dominerat av olika särintressen som inom svensk gammelmedia. Att nya partier bildas och gamla försvinner är inte det minsta konstigt i Danmark utan en vitaliserande kraft för demokratin.

    Ett nytt anständigt parti (eller flera) är precis vad den svenska demokratin behöver. Taktiserande hit och dit om splittring synes mig vila på en mycket grund och ängslig analys om sakers tillstånd i ett handlingsförlamat rike.

    Vad menas för övrigt med borgerligt parti? Begreppet bygger på en numera falsk föreställning då det finns fler likheter än skillnader mellan administrationspartierna (DÖ) mer eller mindre kopplade till stat och myndigheter och mindre och mindre till medborgarna.

    Gilla

  3. Doktor Pork skriver:

    Miljöpartiets flyktingpolitik har ju gällt sedan åtminstone 2005 med tanke på att man baxade igenom den så kallade flyktingamnestin vilket sedan Reinfeldt fick ärva med signaleffekter till omvärlden att man får asyl om man bryter mot lagen. Det är förståeligt att Reinfeldt efter 12 år av S styre inte vill vifta i alla getingbon då han tog över, men resultatet är fortfarande att man inte gjorde något åt de uppenbara problemen som fanns redan under den första mandatperioden. Varje år 2006-2010 beviljades det fler uppehållstillstånd av Migrationsverket än något tidigare år.

    Varför tror ni SD kom i riksdagen för 2010? Jo för att Alliansen inte städade upp i invandringsfrågan trots att man ibland lyfte tankar. Dagens volymer bottnar i att Migrationsverket började ge PUT till alla från Syrien plus exponentiell tillväxt i åratal av ensamkommande och andra sökande. En generös politik plus en större diaspora i Sverige driver fram en ännu högre invandring, se Paul Collier. Uppgörelsen med MP hade visst signalvärde men är inte en förklaring. Försörjningskravets skrattretande urvattning stod de borgerliga småpartierna för och inte MP. Om inte de kan inordna sig i en realistisk politik är alliansprojektet dödfött. Antingen får man bryta upp alliansen, eller så kommer den bli irrelevant med ett SD som växer mot 30 procent som enda opposition.

    Gilla

    • Rick N skriver:

      Japp! Jag var en av dem som röstade M 2006 och hyfsat nöjd med resultatet då det var val 2010. Visst, oroad över problemen med integration/migration (och skolan ,försvaret, energipolitiken, brottsligheten och arbetslösheten …) men invaggades i lugn av Reinfeldts ideliga nämnande om att ”ta ansvar”.

      Kalabaliken över SDs intåg i Riksdagen fick mig att läsa runt lite grundligare och blev orolig på allvar. Men … Reinfeldt hade ju pratat ANSVAR så NU kommer de att strama upp. Men tji vad jag bedrog mig! Och inte finns det NÅGOT annat parti (utom SD) som verkade se varthän Sverige kan barka. Gällande andra viktiga samhällsfrågor, skola, försvar mm. Bara prat där med.

      För varje procent SD går upp så är det några 10000 till som jag gissar gett upp på sina egentliga respektive favoritpartier.

      Gilla

  4. Hans O skriver:

    Hear, hear!

    Antingen får Alliansen gå ihop till ett parti
    eller så får Alliansen upplösas och var och en gå hem till sitt.
    Att fortsätta som nu, med politiker fjättrade till DÖ och varandra,
    är helt ofruktbart.

    Svenskar har i debatten en säregen förmåga att huka sig
    för det korrekta, även när detta är ologiskt och orimligt.
    Därför finns det stark anledning att satsa på en fokusering
    i Sakfrågor med sk sunt förnuft som bas, och via den vägen
    pressa in mer av realism i den politiska hanteringen.

    Väljarna har anledning att påfordra åtgärder som återskapar det lugn
    som nu är på väg att gå förlorat. Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk.

    Väljarna är inte ett ”byk” som pro forma tillfrågas vart fjärde år!

    Gilla

  5. Folke Lidén skriver:

    Många av oss som inte begriper hur det gick till att Sverige spårade ur och blev en Humanitär Stormakt, vill ändå inte riktigt tro att t ex Reinfeldt, Lööf, Kinberg Batra menar vad de sagt och säger. Nog måste det väl vara så att de innerst inne har förstått det ohållbara i situationen. Säkert sitter de och förbereder en försiktig återgång till det normala, som innebär hjälp och medkänsla men inte till priset av välfärdsstatens undergång. Men tänk om det INTE är så. Tänk om de MENAR vad de säger. Jag har börjat tänka mer och mer på talesättet.
    ”If it looks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck, then it probably is a duck”
    Vi måste börja värdera politikerna efter vad de säger inte efter vad vi tror att de menar. Det gäller i hög grad även ungdomsförbunden.

    Gilla

  6. Paul Reichberg skriver:

    Det viktigaste är att alla partier förenas i kampen mot SD.
    Om inte detta sker blir Sverige ett nytt Danmark/Norge/Finland/Ungern/Frankrike dvs ett land där de främlingsfientliga krafterna tar sig in i maktens korridorer.
    Modern fascism med nazistiska stänk.

    Gilla

    • KallesKaviar skriver:

      Det är tröttsamt när folk slänger ur sig grova tillmälen utan ett uns av substans.
      Genom att skriva som du gör skymfar du ungefär 1,5 miljoner väljare.

      Som jämförelse kan jag påminna om Vänsterpartiet — ett riksdagsparti med rötter i det antidemokratiska SKP, som hyllade Stalins mördarregim. Vem minns det idag? — förutom en och annan ledarskribent på AB, som ännu fortsätter hylla Sovjetkommunismen utan att någon tycks höja ögonbrynen.

      Gilla

    • Janus Schantz skriver:

      Men du kan väl inte på fullt allvar mena att frågor olika partierna vill driva i riksdag och regering är likgiltiga och att det endast är att stå upp mot SD som betyder något?

      Gilla

  7. Erik skriver:

    Lita inte på en allianspartist.

    Under åtta år hade dessa alla tänkbara möjligheter att styra Sverige på ett borgerligt och ansvarsfullt sätt. Istället för att göra detta lät sig ALLA ALLIANSPARTISTER toppstyras av en enda högst tveksam personlighet från Täby. Alla lät sig styras eftersom man var så hänförd av att täbybon genom att avborgerliga moderaterna lyckats ta sig in i Rosenbad.

    Av pur tacksamhet för denna gärning så brydde sig ingen allianspartist när täbybon visade allt starkare tecken på att inte vara riktigt i ordning, signalerna om obalans bara tilltog utan att omgivningen tog ansvar för att stabilisera situationen. Den lite, lite för kontrollerade personligheten, det lite, lite konstgjort låga röstläget, man struntade i det när tid fanns att räta upp situationen.

    Täbybon drog som en avlöning när effekterna av dumheterna uppenbarade sig på valnatten, han insåg att spelet är slut och styrkorna inte längre kommer att vara pålitliga. ”Men Herre, du lovade ju att allt avståndstagande, inte-förhålla-sig-till och alla dessa värdegrunder skulle låta oss fortsätta med vad det nu var, men makten hade vi i alla fall”.

    Allianspartisterna är besvikna och är nu beredda att ompröva sin religion, man byter Gud som man byter skjorta, bara man kommer åter in i Rosenbad. Någon övertygelse behövs inte, vad som är rätt eller fel spelar ingen större roll.

    Lita aldrig på en allianspartist. Antingen är de stenkorkade som lät täbybon hållas eller så vill de till varje pris verkligen behålla Miljöpartiets invandringspolitik och är beredda att ljuga för att nå sitt mål.

    Gilla

  8. Kim skriver:

    Att ge ett parti sitt stöd innebär att sanktionera dess politik. Det är detsamma som att signalera till partiet att det gör ett gott jobb och bör fortsätta på den inslagna vägen. Därför är det i nuläget omöjligt för mig att ge min röst till något av allianspartierna, då de i allra högsta grad bidragit och fortsätter att bidra till den bisarra politiska situation som uppstått i Sverige. Vi får heller inte glömma bort att den huvudlösa migrationspolitik som startades av Reinfeldt och som sakta men säkert urholkar våra möjligheter att bevara välfärdssamhället, pågår i detta nu. Vi har redan bevittnat allianspartiernas handlingsförlamning och ovilja att ta i denna fråga, vilket gör situationen värre för varje vecka som går. Att fortsätta ge dessa partier stöd kommer inte att göra dem mer benägna att våga hantera detta kontroversiella och uppenbart ömtåliga problem – tvärt om! Samtidigt känner många väljare ett motstånd mot att rösta på SD, som är ett enfrågeparti utan trovärdighet i andra frågor. Därför behövs ett nytt parti dit besvikna väljare kan fly, om inte annat för att via opinionssiffrorna tydliggöra för de etablerade partierna att deras hantering av det svenska folkets förtroende är oacceptabelt.

    Gilla

  9. angelicaplacet skriver:

    Med tanke på takten om hundratusentals personer tillhörande islam som kommer till Sverige varje år så är det kanske inte så säkert att svenska partier har en given plats framöver i Sverige.

    Gilla

  10. BjörnS skriver:

    Det är sant att rådande problem inte löses genom ett nytt parti. Samtidigt är jag frustrerad. Överväger att höra det otänkbara – att rösta SD för att visa mitt missnöje med allianspartierna. Det enda språk de kan förstå är minskande röstandelar. Inget annat tycks bita. Lanseringen av ett mer gammeldans borgerligt parti bör ses i skenet av detta.

    Gilla

  11. B skriver:

    Med tanke på decemberöverenskommelsen kommer jag inte att rösta på något av allianspartierna igen. Vilket svek, min röst på Moderaterna var egentligen en röst på vänsterregeringen.

    Gilla

  12. Sixten Johansson skriver:

    Jag har aldrig haft stor tilltro till partierna, röstar alltid strategiskt. På vpk då jag var ung och trodde på demokratisk socialism, på miljöpartiet för att stötta nya idéer och delat ledarskap, på folkpartiet när de tog upp skolfrågan – och nu senast på KD, otroligt nog, som mitt sista hopp om tillnyktring i migrationsfrågorna.
    De folkvaldas infantila beteende efter valet och DÖ-juntans bildande gjorde mig så ursinnig att jag aldrig mer tänker rösta på någon i 7-klövern, inte ens om de fyra borgerliga hittar en frälsare. Infantilisering + antidemokratisk politik hör inte hemma i det land jag vill bo i.
    Tyvärr räcker det inte att sparka ut maktmissbrukarna. Sverige är ohjälpligt delat, hjärntvättandet har pågått så länge att utopismen, infantilismen, feminiseringen och åsiktssekterismen nu också är en del av svenskheten, vår tids bibel för många. Om SD går framåt lavinartat vid ett nyval eller 2018 tror jag att våldsvänstern växer sig starkare än någonsin och utlöser anarki. Därför skulle minst ett nytt parti behövas som både kan samarbeta och konkurrera med SD.

    Gilla

  13. Göran Andersson skriver:

    Det är fortfarande mkt stigmatiserande att rösta SD, mkt beroende på den hårda propagandan från medier samt faktiskt både hot och avsked från jobb samt social uteslutning som hägrat, åtminstonde de senaste 10 åren.

    Sedan valet har media ändrat inriktning troligen för att bubblan ang. invandringens konsekvenser på samhället ej går dölja längre samt även med SD exceptionella tillväxt.

    Men många som fortfarande tycker att sd är ett enfrågeparti med enbart rasister och stollar i ledningen bör nog läsa deras partiprogram själva i stället för att läsa och höra på va andra ”experter ” säger.

    Själv har jag röstat SD sedan 2006 och anser att deras kompetens ökat enormt sedan dess.

    Samtidigt tror jag det finns många som tycker lika i många sd,s frågor men vågar inte säga det för det helt enkelt inte är fint folk nog i deras ledning , utan består i stort sett av ” vanliga svenssons” med vanliga yrken , många utanför Fina huvudstaden.

    m.vh En ”Gnosjöföretagare”.

    Gilla

  14. Hans Kindstrand skriver:

    Bakgrunden är mycket sorgesam. Det finns i Sveriges riksdag kloka och engagerade män och kvinnor, vars klokskap och engagemang inte utnyttjas. Samma sak gäller i kommunala församlingar och nämnder. Vad som fattas är inte ett nytt borgerligt parti. Vad som felas är frisk luft i plenisalen. Riksdagens ledamöter har reducerats från att vara ”folkets främsta företrädare” till ett ”knapptryckarkompani”. Partiorganisationerna behöver inte använda fysiskt våld, eller ens hot om fysiskt våld, för att förmå enskilda ledamöter att rätta in sig i ledet. Det räcker med hot om indragen försörjning, uteslutning ur gemenskapen och social deklassering. Det svenska samhället genomgår nu en snabb förändring där vi från dag till annan inte kan se vad som kommer att följa. Det är för mig uppenbart att vägen har fel riktning.
    Makten har den obehagliga egenheten att dess primära mål att befästa och förstärka det egna maktinnehavet. Makten finns idag i den partipolitiska organisatoriska strukturen. Där finns inte något intresse av att ändra på tingens ordning. Decemberöverenskommelsen (DÖ) är bara den logiska konsekvensen och en övertydlig bekräftelse av den ståndpunkten.
    Min övertygelse är att det fordras en författningsreform för att komma tillrätta med dom problem som Sverige brottas med idag. Det förutsätter emellertid att man accepterar utgångspunkten att Sverige har ”problem”. Politikens nuvarande ståndpunkt är att Sverige har ”utmaningar”, som bäst möts av att man kastar pengar på det som enligt retoriken inte är ”problem” utan just bara ”utmaningar”. Problem är ”jobbiga” på så sätt att de förutsätter problemformulering, problemanalys och en konstruktiv debatt om hur problemet ska lösas. Enklare är att kortsluta debatten i sak genom okvädningsord och som sagt – kasta pengar på utmaningarna.
    Av detta följer att strukturella förändringar inte är möjliga. Vad som krävs är en kris av minst samma dimensioner som den vi upplevde i början av 1990-talet. Frågan är inte om, utan när haveriet inträffar. Vad som händer sen kan vi inte ens spekulera kring. Det vi vet är däremot att oplanerade omställningar är mycket smärtsamma, de föranleder stor kapitalförstöring och stort lidande för många människor.

    Gilla

  15. JuliusCaesar skriver:

    Det behövs inget nytt parti, då ett sådant parti skulle behöva alltför lång tid på sig för att få något inflytande — och då är det försent.

    Vad Thelin + Engellau drömmer om är ett parti ungefär som SD; men utan någon bekymmersam tidig historia. Har T+E tänkt på att detta är lite som att önska sig ett barn som hoppar över den besvärliga barndomen, och omedelbart träder fram som en skön och behagfull myndig person? Börjar man forska i de äldre riksdagspartiernas historia hittar man pinsamma saker — men de pinsamheterna är glömda numera.

    Att vänstern fortsätter idissla och överdriva pinsamheter från SDs tidiga barndom (dumheter som enstaka personer sagt, och dumskallar finns i alla partier) — beror på att vänstern helt korrekt ser SD som en fiende de inte kan rå på med ärliga medel. SD står nämligen på en ideologisk grund som är immun mot vänsterns undermineringsarbete, i motsats till de övriga partierna.

    Alla andra partier har mer el. mindre fallit till föga för vänsterns olika ideologiska manipulationer. Dessa går i korthet ut på att
    1) Det inte finns någon svensk kultur värd att bevara. Och därför, och pga 4) nedan, har vi inte rätt att hävda vår egen kulturs företräde i Sverige
    2) Vi har en kollektiv skuld för allt ont Väst har gjort mot andra kulturer de senaste 1000 åren (inklusive korstågen!)
    3) Det finns ingen objektiv sanning, allt är bara ”åsikter”.
    4) Alla kulturer är lika bra, oavsett hur barbariska de tycks OSS.
    5) Alla människor är lika mycket värda — UTOM de som tillhör någon ”utsatt grupp”, som därför ska ges förtur till allt.
    6) Att kräva ordning och arbetsro i skolan är att ”kränka” eleverna.
    7) Könet är en social konstruktion, därför ska kvinnor kvoteras in i yrken som tex. brandsoldater. Att de inte klarar yrkets fysiska krav är en ”sexistisk” invändning.

    — Denna lista kunde bli mycket längre, men jag stannar här.

    Att SD skulle vara ett ”enfrågeparti” stämmer inte. Partiet har ett heltäckande program, men råkar vara mest KÄNT för sin invandringspolitik.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.