Krister Thelin

Min förtrytelse har lagt sig över att av numera vice statsministern Å Romson ha förklarats vara “icke -människa”; ni minns hennes segerrusiga tal i Almedalen förra året, då hon försökte på Mps limsticka fånga unga arga feminister- och då dög “vita, medelålders heterosexuella män” som avskräckande identifieringsobjekt.

Numera kan jag känna en viss ömhet för ett statsråd som haft en synnerligen vinglig färd i regeringen, hittills kulminerad med att hennes titel avslöjats som icke-konstitutionellt pynt: som “vice statsminister” får hon inte var just det. Det är det utrikesministern som är enligt beslut av den statsminister som utsett gröna Åsa till fejkvice.

Så, jag känner mig som människa. Är jag också svensk? Ostridigt är jag svensk medborgare och innehar inte något annat medborgarskap. Men är jag “svensk” i något slags nationell eller kulturell mening? Frågan väcktes av min amerikanske svärson, bosatt i London med min dotter och deras med dubbla medborgarskap utrustade söner, fem och tre år. Under den dryga timmens bilfärd från Kastrup till Arild kom saken upp, sedan han berättat att engelska medier i ökad utsträckning kommenterat svensk migrationspolitik, vilken blivit ett slagträ i den brittiska debatten. En del framhåller, att Sverige till skillnad från Storbritannien har gott om yta (numera f.d. statsministerns Reinfeldt flygplansiakttagelser med samma slutsats anmäler sig osökt). Andra britter påpekar, att svenskarna inte tycks vara särdeles tillfreds med sin ställning som EUs ledande mottagare av asylsökanden.

Vi hjälps åt att hitta karakteristiska drag som kan betecknas som “svenska”: en viss blygsel, vänlighet, godtrogenhet, konflikträdsla och vilja att vara till lags. (Jfr Åke Dauns bok “Svensk mentalitet”, 1998) I USA ansågs svenska invandrare vara arbetsamma, pålitliga och godhjärtade (eller lättlurade: “Dumb Swedes”).

Att de allra flesta svenskar, bortsett från ett litet tunt skikt av överklass, har sitt lantliga ursprung blott ett par generationer bort sätter sina spår. Vi saknar de urbana umgängesformer som präglar Medelhavsområdets inbyggare. Luther och det faktum att vi tillhör öl- och brännvinsbältet skiljer oss från katolska vindrickare (även om vi numera klunkar vin i ökande omfattning utan att ha övergivit de ursprungliga vanorna). Dryckesseder, sånger och vissa traditioner (jul och midsommar) må vara importer från framför allt Tyskland, men de har getts en distinkt svensk form, som skiljer dem också från motsvarigheterna i Norge och Danmark. Studentmössor och nationerna i Lund och Uppsala har tydliga tyska förebilder. De var glest mellan gårdarna, särskilt efter storskiftets genomförande på 1800-talet, vilket har lett till det en smula egenartade bruket i Sverige att benämna gäster för “främmande”: för den som bara kände den egna gården var avståndet vanligen långt även till närmsta granne.

Till modernare svenska drag hör en tilltro till en god överhet, paradoxalt nog parad med en ovilja mot auktoriteter och disciplin (tack, 1968!) samt hyggligt kompetenta och okorrumperade tjänstemän i statlig och kommunal förvaltning.

Min svärson, med den utomståendes klarsyn, har alltså inga svårigheter att identifiera svenskar och “svenskhet” – oavsett hur den ser ut ifråga om hår-hud- eller ögonfärg. Och med egna rötter i den svenska myllan, så långt mina generationskunskaper sträcker sig, har jag inga problem att känna mig som svensk. Trots att jag haft engelska som huvudsakligt arbetsspråk i snart 20 år, är det särskilt svenska språket som formar min svenska identitet. Och jag värdesätter den.

Det gör mig därför bekymrad när personer på vänsterkanten, i sin godhjärtade iver att bekämpa “rasism”, förnekar att svenskhet existerar och vill reducera det hela till en fråga om medborgarskap (om ens det). “Mångkultur” är för alltför många högljudda debattörer (inte sällan unga och arga) en beundran av andras kultur och en nedvärdering av den egna. Det ymniga talet om “integration” förutsätter dock att de som kommer till Sverige från andra kulturer möter en svensk kultur att integreras i. Annars blir det inte mycket till integration. Och vi skall vara stolta över vad vi som litet land lyckats att bygga upp i norra Europas tundrabälte. Att vara svensk är att vara snäll, hyggligt hederlig och arbetsam med en naturlig vilja att också tro våra medmänniskor (och myndigheter) om gott. Börjar vi tvivla på dessa goda egenskaper och vår svenskhet kan vi mycket snart hamna i ett samhälle inom våra nationsgränser med helt andra kulturyttringar. Det finns redan gott om illavarslande tendenser. Alltså, Hvaren Svenske!