Ilan Sadé

I en tidigare artikel har jag föreslagit begreppet söndringsideologin som beskrivning av ett idékomplex som har tagit Sverige i ett strupgrepp.

Komplexet har den egenheten att allt tycks syfta till att befästa nya gruppidentiteter, utse dessa grupper till offer och ställa dem mot ett förment förtryckande majoritetssamhälle. Det hör till att resonera och agera på ett barnsligt eller pubertalt sätt. Slutligen går tron alltid före verkligheten. Den postmoderna idén om språkets och den egna inställningens primat, så att mycket av diskussionen kommer att handla om korrekta ordval o s v, samt den gamla puritanska, för att inte säga sekteristiska, inställningen att misslyckanden beror på att man inte har varit tillräckligt rättrogen, följer med på köpet.

Frågan är varför just Sverige har blivit så genomsyrat av denna söndringsideologi. En möjlig förklaring, som togs upp i förra artikeln, är vad vi måhända lite slarvigt kan kalla den marxistiska förklaringsmodellen. Den svenska socialstaten, det skattefinansierade civilsamhället och – i allt högre grad – privata företag med uppdrag från det offentliga besitter väldiga resurser och kadrer av anställda, vilka alla tjänar ekonomiskt på detta. Söndringsideologin skapar helt enkelt jobb, status och byråkratisk tillväxt.

Troligen finns det även andra möjliga förklaringar; människan lever inte av bröd allena. Efter välfärdsstatens framgångar under 1900-talet är det tydligt att det svenska etablissemanget helt enkelt lider av storhetsvansinne. Välfärd och förmågan att lösa sociala problem är en del av den svenska nationalismen och den svenska självbilden. Vi har sedan länge nått hybrisfasen. Det finns ingen gräns för vad landet och dess allt mer prövade befolkning ska kunna åstadkomma i rollen som ett slags nationernas frälsare. Välståndets grunder kan helt ignoreras i den politiska debatten, på ett sätt som vore helt otänkbart i de flesta länder. Då blir det lättare att anamma söndringsideologin.

Sverige sticker också ut internationellt som det land där befolkningen enligt enkätsvar hyser minst så kallade överlevnadsvärderingar och är mest fokuserad på självförverkligande. En israelisk bekant påpekade för mig att den uppsättning värderingar som enligt mätningarna står i diametral motsats till svenskarnas dito återfinns bland de folkgrupper som nu invandrar till Sverige. Det är i sig en intressant notering.

En relevant fråga i sammanhanget är vilka historiska och samtida exempel det finns på stater och härskardynastier som fastnar i för den egna välmågan skadliga och nedbrytande ideologier. De stater som under den sentida historien har anammat totalitära ideologier – då inte minst kommunismen – dyker förstås genast upp på listan. Det spanska riket från 1492 och framåt är ett annat exempel, med dess besatthet av att fördriva judar och morer och adelns hyllande av sysslolöshet. Att skicka iväg sin köpmanna- och handelselit till ärkefienderna brukar dock sällan vara särskilt klokt.

Dagens EU kan också på sätt och vis ses som en koloss som har fastnat i ett tillstånd av ideologisk kramp. EU-projektets grundidé om misstro mot nationella politiker och dess alternativa lösning i form av teknokrati och ständig fördjupning, som ligger bakom de historiska framstegen, håller på att bli projektets värsta fiende. Allt pekar t ex på att EMU var förhastat och i vart fall borde ha begränsats till ett fåtal stater i Nord- och Centraleuropa. Enligt EU-ideologin är emellertid tankar om att återinföra statliga valutor i vissa av EMU-länderna liktydigt med EU:s undergång.

Finns det då några andra historiska eller samtida utgåvor av just söndringsideologin? De politiska krafter som omfamnar idékomplexet återfinns visserligen i de flesta västländer, men jag har faktiskt svårt att finna något land där ideologin genomsyrar maktapparaten i så hög grad som i Sverige.

Någonting intressant har dock skett på sistone på dissidentsidan. Jag är nog inte den ende som har märkt att ett motstånd har börjat spira bland fristående borgerliga opinionsbildare. Bortsett från enstaka klara röster, har Sverigedemokraterna varit den politiska kraft som tacksamt har fått ett monopol vad gäller kritik av tingens ordning. Inom Alliansen ser det tämligen dött ut, men bland fristående ledarskribenter och kolumnister har vi bara de senaste månaderna sett positionsförändringar.

Kanske är det inledningen på den värdekamp inom borgerligheten som är helt nödvändig och egentligen har kommit alldeles för sent. Inom den politiska vänstern, där en sådan värdekamp, givet de politiska målsättningarna, egentligen vore än mer angelägen, har man inte ens börjat.