Om den goda uppfostran

bild[31]

Krister Thelin

I ett kort reprisprogram i TV (Om Svart på vitt med Olle Häger och Hans Villius) häromdagen skildrades ett svenskt levnadsöde: en “oäkta” sons vandring genom “uppfostringsanstalter” i förra sekelskiftets Sverige till sjömansliv, emigration till USA och ett hyggligt framgångsrikt liv.

Slutackordet var det brev han sände 50 år senare till företrädaren för den anstalt som släppt ut honom som 18-åring med endast kläderna på kroppen och en tågbiljett till Skutskär, inte ett öre ens till en kopp kaffe. Brevet var inte en hyllning till det förflutna, precis. Gamla svartvita foton med pojkar i varierande ålder illustrerade hur tillvaron kunde te sig på en uppfostringsanstalt för vanartiga barn: fysiskt arbete i uniform, kollektiv bespisning och stränga krav på uppträdande med kroppsbestraffning, noga protokollförd, vid avvikelser från ett strikt ordningsreglemente.

Ingen önskar sig åter vad som var normalt i Sverige vid förra sekelskiftet: strängt, auktoritärt, fattigt, skambelagt och klasstyrt. Idag finns för barn (den som är under 18 år) ett batteri av välmenande och individcentrerade åtgärder för den som har sociala anpassningsproblem: Socialtjänstlagen och lagen om vård av unga samt särskilda påföljder (ungdomsvård och ungdomstjänst) för de straffmyndiga (den som är över 15 år), allt administrerat av kommunerna och statens institutionsstyrelse efter beslut av domstol om tvångsingripande. Innan inlåsning på särskilda hem i institutionsstyrelsens regi kommer ifråga, sker vården i familjehem (inklusive det egna) och “hem för vård och boende”.

Frivillighet, samtycke och frånvaro av “kränkande” disciplinerande åtgärder är i hög grad ledstjärnor i synen på barnen, där deras “bästa” dessutom är nedlagt som en rättighet i FN:s Barnkonvention.

Otaliga är dock de vittnesbörd som illustrerar hur vuxensamhället i skolor, fritidsgårdar, simhallar och bibliotek tycks stå till synes handfallet inför ordningsstörande och utagerande barn (mest pojkar), inte sällan från socioekonomiskt svaga förhållanden (“utanförskapsområden”). Sambandet mellan “stökiga” barn (nutidssvenska för vad som för 100 år sedan kallades “vanartiga”) och “gängkriminalitet”, med en allt grövre brottslighet, får anses klart. Insikten finns också att tidiga åtgärder är bättre och billigare än sena. Framtidens ungdomsbrottslingar kan inte sällan identifieras redan i förskolan.

Vad gör vi med denna insikt? Inte tillräckligt enligt min mening. Bortsett från att vuxenauktoritet och gränssättning allmänt behöver återupprättas, inte minst i skolan, behöver ingripanden mot de “stökiga” bli mera robust. Nu kan de “mjuka” socialtjänsterna få verka utan uppenbart resultat till dess “vuxenpåföljder”, dvs. fängelse, slår till vid ett asocialt beteende som tagit steget in i full kriminalitet. Då är det som regel för sent. Men den unge har inte sällan varit helt omedveten om att han ens dessförinnan varit föremål för “åtgärder”.

Många unga pojkar, för vilka tillräcklig familje- eller annan social kontroll saknas, skulle må bra av att tidigt brytas loss från en destruktiv miljö och placeras på anstalter långt från hemorten, ett omhändertagande som skall kunna ske långt tidigare än för närvarande. Anstalterna skall erbjuda möjlighet till studier men också fysisk fostran. En sådan anstalt bör förestås av goda manliga förebilder (tänk Hasselakollektivet eller Fryshuset) och förläggas till stärkande skogbevuxna lantliga miljöer. Det bör inte anses “coolt” att hamna där. Tvärtom, det skall vara lagom obehagligt för att ha rätt beteendestyrande effekt. Hot om anstaltsplacering bör vara en god hjälp för de många vuxna som uppenbarligen behöver stöd i sin fostrande uppgift.

Ja, jag kan motargumenten: påtvungen institutionstillvaro är inte bara “kränkande”, dyr och missriktat “auktoritär” och “reaktionär”, anstalterna kan också bli “yrkesskolor” för avancerad kriminalitet och missbruk. Men vad är alternativen? Mer av det som nu uppenbarligen inte fungerar? Låt oss därför pröva nytt! Jag har till och med ett förslag på namn dessa nya anstalter: “Uppfostringsanstalt”. Vissa saker blir nämligen aldrig föråldrade. Dit hör ett gott samhälles fostrande omsorg om det uppväxande släktet. Här brister det uppenbarligen idag.

4 reaktioner på ”Om den goda uppfostran

  1. tomas skriver:

    En del grabbar från granngårdarna försvann på uppfostringsanstalt då och då på 50-talet. Jag har för mig att dom var relativt schyssta när dom kom tillbaka. Deras rykte gjorde at man inte bråkade med dom. Sedan hade vi en klass 5:5 i skolan där buset hamnade (slagskämpar). I lumpen hade vi en gruspluton där värstingarna (jag kände en) höll till. Sköt på lampor och slog ner kaptenen. Jag vet inte hur dom gick vidare i samhället. Förmodligen anpassade sig dom flesta

    Gilla

  2. Fredrik Östman skriver:

    Det är viktigt att inte fastna i en diskussion om nödåtgärder, som de som beskrivs i artikeln. En sådan diskussion kan man med rationella och realistiska argument bara förlora eftersom det kanske främsta felet med socialmjukiseriet är att det inte accepterar eller inser att det handlar, eller skall handla, om akuta nödåtgärder. Inte heller inser det sina begränsningar och tillkortakommanden. Det finns tendenser att staten vill ta över barnauppfostran generellt, antingen av maktpolitska skäl (vänstern), av karriärpolitiska skäl (tjänstemännen) eller av individavskiljningspolitiska skäl (folkpartiet) och den missbrukar därför behovet av nödlösningar för att tvinga till sig denna övermakt. Men normal uppfostran sker uteslutande i familjen. Här måste diskussionen placeras. Staten måste göra mer för att stärka familjen som institution såväl som enskilda familjer med problem i stället för att hela tiden obönhörligen misslyckas med att ta över familjens funktion i samhället och livet. Det senare måste begränsas till yttersta nödfall, och då kan det obönhörliga misslyckandet organiseras t.ex. som beskrivs i artikeln. Det skyddar åtminstone omvärlden.

    Gilla

  3. gorangrauers skriver:

    För att detta skall kunna bli verklighet måste hela systemet av tvångsvård göras om då det idag helt saknar rättssäkerhet.
    Redan idag är tvångsvård av barn en miljardindustri som omsätter mellan 13-15 miljarder kronor per år och det omhändertas ca 32 000 barn per år.
    Många HVB hem är privatägda och ”förtjänsterna” hamnar i skatteparadis. Som exempel kan nämnas HVB Oasen där ett barn kostar 6 500kr/ dyg.

    Domstolarna idag bryter kontinuerligt mot Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och bryter därigenom mot artikel 17 i konventionen, vilket är ett allvarligt hot emot demokratin.

    Gilla

  4. Hanna skriver:

    De uppfostringsanstalter du beskriver skulle kanske hjälpa vissa men är ingen generell lösning för alla ”bråkstakar”. Risken är stor att de återgår till gamla mönster när de är färdiga på anstalten. Fokus bör läggas där problemet uppstår – de dysfunktionella familjerna.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.