En stark stat är viktig – men det är inte staten som skapar kittet mellan människor!

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Vid ingången till 2000-talet var jag ledamot av kommunfullmäktige i Stockholm och drev på för att staden skulle stödja bildandet av en ”förmedlingsbyrå” för volontärarbete. Idén var inte ursprungligen min, utan en socialdemokratisk ledamots, Göran Dahlstrand. Men vi delade samma vision.

Tjänstemännen på socialförvaltningen var milt talat skeptiska inför denna ”konkurrens” om insatser på det sociala området. De stod ju för professionen! Skulle nu en massa charlataner in och ställa till det…?? Säkerligen skulle ingen på förvaltningen medge detta idag, nu när Volontärbyrån blivit en sådan succé, men jag minns motståndet.

Volontärbyrån är en verksamhet som förmedlar uppdrag och som vill göra det lätt för människor och ideella organisationer att hitta varandra.

Sedan starten 2002 har de förmedlat mer än 50 000 volontärer till över 2 000 organisationer – från Röda Korset och Makalösa Föräldrar till 4H-gårdar och Tjejzonen – och därmed bidragit till ett starkare civilsamhälle.

Mest populärt är engagemang för barn och unga, hemlösa liksom integration av nya svenskar. Men det gäller för alla åldrar. Idrotten har sina egna rekryteringsytor.

Och önskan att göra en insats, överlag, är större än de flesta anar. Faktum är att det är svårt att hitta en svensk som inte på något sätt är engagerad i det civila samhället. Våra frivilliga insatser går dessutom att räkna om till reda pengar; det handlar om ett värde på närmare 140 miljarder kronor. Varje år.

En stark stat är viktig, för att rättssamhället ska fungera och för att vi ska kunna försvara oss mot angrepp utifrån. Men en stark stat kan inte skapa det kitt som får människor att känna tillit till varandra. Det formas av det civila samhället och alla de insatser vi gör för varandra, utan en tanke på att få betalt för det.

Vilka är det då som söker sig till Volontärbyrån? Pensionärer och arbetslösa med mer fri tid än andra? Nej, hälften av dem som hör av sig är faktiskt under 35 år!

Maria Alsander, verksamhetsledare på Volontärbyrån i Stockholm, berättar att de når många unga som tidigare inte engagerat sig ideellt, studenter givetvis, men också heltidsarbetande. Det riktigt intressanta är att den som en gång börjat volontera blir ”fast” och gärna fortsätter.

Ersta Sköndal Högskola gör regelbundna studier om vårt frivilligarbete och noterar i en färsk rapport att engagemanget är högt och stabilt. 53 procent av svenskarna lägger i snitt 15 timmar i månaden på ideellt arbete. Så har det i stort sett ut de senaste 20 åren vilket renderar oss en plats i världstoppen.

På Volontärbyrån vill man gärna se ett större intresse från människor över 50 år. De är nämligen mycket eftertraktade av organisationerna därför att de stannar kvar, inte är så flyktiga och för in ny kompetens och erfarenhet.

Fast varför lägga en massa tid på frivilligt arbete när man jobbat ett långt liv och ser fram emot ett behagligt pensionärsliv, möjligheter att resa, läsa och inte minst umgås med barnbarnen?

Svaret är uppmuntrande; vi mår bra av att engagera oss i något utöver den egna hemma-sfären. Vi får uppskattning, nya erfarenheter, kunskaper och vänner.

Det är så otroligt mycket vi kan göra om vi har tid över. Den som är aktiv i föreningslivet lever därtill längre. Maria Alsander hänvisar bl a till en studie på finlandssvenskar i Österbotten som läkaren Markku T Hyppä har gjort. Hans forskning visade att föreningsengagerade människor lever flera år längre än Finlands genomsnittsbefolkning.

Det är de sociala nätverken i sig som gör skillnaden, inte typen av engagemang. Effekten på folkhälsan blir lika stor för den som är aktiv i schackföreningen, kören eller fotbollsföreningen.

Så du som funderar över vad du kan ta itu med i höst, som skulle ge livet ny mening och innehåll, ta chansen nu. Gå in på nätet och läs mer på Volontärbyråns hemsida.

4 reaktioner på ”En stark stat är viktig – men det är inte staten som skapar kittet mellan människor!

  1. Ingrid Clenman skriver:

    När min mamma fick plats på ett demenshem, frågade jag hur ofta hon skulle få gå ut på promenader. Det var det bästa hon visste och hon kunde promenera långa sträckor, tyvärr ofta helt ensam i sitt förvirrade tillstånd. Demenshemmet låg i en vacker tallskog med fina stigar och strövområden runt om. Svaret jag fick var chockerande. De boende gick aldrig ut utom om någon släkting eller vän gick ut med dem. Jag bodde i Kanada och kunde ingenting göra. Att mamma skulle hållas instängd i veckor och månader eller år om hon levde så länge, utan en nypa frisk luft eller motion, var obegripligt för mig. De hade inte personal nog för detta. Jag frågade varför det inte lät volontärer göra detta. Det måste finnas många i det lilla samhället som gärna skulle gå ut dagligen med dessa demenssjuka. Nej tyvärr, det är omöjligt. Våra försäkringar skulle inte täcka sådan aktivitet och då kan vi inte riskera patienternas hälsa och liv. Slut på diskussionen. Helt obegripligt för mig. I Kanada volonterar 8 av 10 invånare årligen på ett eller annat sätt, som medlemmar i någon organisation eller på egen hand. Nästan all stödverksamhet i sjukvården sköts helt av volontärer i stora organisationer som också har avlönade anställda bekostade av donationer från privatpersoner.

    Gilla

  2. Ingrid Clenman skriver:

    Kommentaren som jag skrev i morse har försvunnit. Så hemsk var den väl inte? Upprepar den nedan.

    När min mamma fick plats på ett demenshem (i Skåne), frågade jag hur ofta hon skulle få gå ut på promenader. Det var det bästa hon visste och hon kunde promenera långa sträckor, tyvärr ofta helt ensam i sitt förvirrade tillstånd. Demenshemmet låg i en vacker tallskog med fina stigar och strövområden runt om. Svaret jag fick var chockerande. De boende gick aldrig ut utom om någon släkting eller vän gick ut med dem. Jag bodde i Kanada och kunde ingenting göra. Att mamma skulle hållas instängd i veckor och månader eller år om hon levde så länge, utan en nypa frisk luft eller motion, var obegripligt för mig. De hade inte personal nog för detta. Jag frågade varför de inte lät volontärer göra detta. Det måste finnas många i det lilla samhället som gärna skulle gå ut dagligen med dessa demenssjuka. Nej tyvärr, det är omöjligt. Våra försäkringar skulle inte täcka sådan aktivitet och då kan vi inte riskera patienternas hälsa och liv. Slut på diskussionen. Helt obegripligt för mig. I Kanada volonterar 8 av 10 invånare årligen på ett eller annat sätt, som medlemmar i någon organisation eller på egen hand. Nästan all stödverksamhet i sjukvården sköts helt av volontärer i stora organisationer som också har avlönade anställda. Kostnaden för dessa löner täcks vanligen av donationer från privatpersoner.

    Gilla

  3. Observator skriver:

    Att puffa för sådana verksamheter som stärker samhällskittet är naturligtvis föredömligt och det står väl för många allt klarare hur viktigt (och flyktigt) det nog alltför lite utforskade samhällskittet är.

    Det skulle emellertid också vara intressant att ta del hur Lena Adelsohn Liljeroth ser på samhällskittets utveckling under Reinfeldts regeringstid och vad det påverkades av. Lena Adelsohn Liljeroth – Sveriges kultur- och idrottsminister 2006-2014 -bör ju ha någon uppfattning om detta.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.