Lorentz Lyttkens

Vänsterpartiet tror att de är progressiva och radikala. Sverigedemokraterna tror att de är socialkonservativa. Men sanningen är att båda partierna är djupt reaktionära.

Båda vill lämna EU och återvända till den tid då den svenska nationalstaten var suverän. Båda är djupt skeptiska till globaliseringen och dess konsekvenser. SD ogillar migrationen och V arbetskraftsinvandringen. Båda har en stark tro på en välfärdsstat som byggs ut snart sagt utan gränser. Båda tänker sig finansiera det hela med omöjliga åtgärder eller åtgärder som på rätt kort tid skulle skada Sveriges ekonomi.

V misstror kapitalism och marknadsekonomi. SD är på ytan lite mer svårplacerade. Men eftersom de är mot globaliseringen så är det rimligt att sluta sig att de misstror en global kapitalism. Kanske kan de tolerera en kapitalism som är inhägnad av en stark nationalstat. Blicken söker sig som vanligt tillbaka till 60-talets Sverige.

Partiernas komfortzon ligger så uppenbart i det förflutna. Inte det faktiska förflutna utan ett romantiserat förflutet där den svenska folkgemenskapen blommade, där arbetarklassen behärskade politiken och där den internationella kartan tydligt definierades av de två rådande supermakterna. I efterhand ter sig 1960-talet som en tid när samhället var fullt begripligt och framtidstron var stark. För oroliga själar utgör det en stark lockelse. Verkligheten för människor som levde och verkade på 60-talet såg förstås annorlunda ut. Jobben i industrin, gruvorna och skogen var slitsamma på ett sätt som ingen skulle godta idag. Levnadsstandarden för de flesta var en bråkdel av vad den är idag. När Sovjetunionen krossade Pragvåren 1968 hade V:s föregångare nära och kära förbindelser med Moskva. Svenskarna började åka på charterresor till Spanien men de allra flesta hade aldrig varit utomlands. Det fanns en tv-kanal i Sverige. Televerket ägde varje telefon i landet. Informationsflödena var utomordentligt smala och kunskaperna om vår omvärld filtrerades genom väldigt svenska glasögon. Maten var, med våra dagars mått, inte så kul och brödet gräsligt.

Idén att på politisk väg återskapa det förflutna är närmast en definition av att vara reaktionär. Samtidigt har den samma substans som en hägring.

Om den Europeiska Unionen spricker i sömmarna så återvänder vi inte till ett 1960-talets Europa. Den geopolitiska karta som uppstår blir av ett helt annat slag. Utan en inre marknad så ökar de ekonomiskt präglade konflikterna mellan Europas nationer. Passtvång och tullar återvänder. De rätt sköra demokratier som finns i en del europeiska länder kan ersättas av auktoritära regimer eftersom det inte längre finns en Union som kan utöva påtryckningar. Det är dessutom sannolikt att USA med en sådan utveckling vänder Europa ryggen: Skulle EU mot förmodan lösas upp i sina beståndsdelar så lär den ekonomiska utvecklingen i de flesta europeiska länder bli bedrövlig. Och de skapar som bekant nya konflikter eller förstärker gamla. Det skulle i sin tur förstärka den virulenta nationalism som redan gör sig gällande. Varthän den leder har många européer lärt sig men inte Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.