Johanna Andersson

Hanna Gadbans bok ”Min Jihad” har lett till en debatt mellan styrelsemedlemmen i Tro och Solidaritet Anna Ardin och Gadbans förläggare Christer Sturmark.

Debatten förs i Aftonbladet och på twitter, den intresserade läsaren kan läsa detta här. I denna debatt förekommer ett twitter som ger anledning till reflektion. Twittret är skrivet av Anna Ardin och lyder ut så här:

@ChSturmark av debatten att döma är @HannaGadban:s text främst i vita liberala mäns intresse, så: vem tog initiativ till boken? Vem skrev?

En rad patriarkala föreställningar finns koncentrerade i denna korta text. Låt oss titta på några av dem.

Ardin vänder sig till Gadbans förläggare, inte till författaren. Hon frågar förläggaren vem som tagit initiativ och vem som skrivit. Därmed ifrågasätter hon att det är Gadban själv som initierat och skrivit sin bok. Och hon ställer frågan offentligt och över Gadbans huvud. Det ger en bild av att Gadban inte kan svara för sig själv eller hantera frågor om sin bok. Ardin vänder sig istället till Sturmark för att få besked om hur det förhåller sig. Vi ser här en kombination av två klassiska härskartekniker: osynliggörande och förlöjligande.

Sedan har vi frågan om vems intresse boken företräder. Vita liberala män har intresse av den, alltså är det troliga att vita liberala män initierat och kanske också skrivit Gadbans bok. Ardin tycks hålla sig med föreställningen att män är mer benägna än kvinnor att ta initiativ och driva sina egna intressen. Tanken på den aktiva mannen och den passiva kvinnan är en uråldrig patriarkal föreställning, men det är något överraskande att se denna föreställning så naket reproducerad. Ur härskartekniksperspektiv handlar det nog mest om att påföra skuld: Gadban har svikit sin grupps intressen och gynnat en priviligierad grupps intressen. I bakgrunden finns stereotyper om den lurade och förförda kvinnan.

Den rimliga slutsatsen av det Ardin skriver torde alltså vara att Gadban antingen passivt agerat på vita liberala mäns initiativ och skrivit en bok som går emot de intressen hon bör ha, intressen som inte kan sammanfalla med vita liberala mäns intressen. Eller så har hon inte ens skrivit boken utan bara lånat sitt namn till den. Det kan till och med enligt Ardin vara någon eller flera vita liberala män som både initierat och skrivit boken. Gadban framställs därmed som både passiv och osynlig.

Sedan föreställer sig tydligen också Ardin att vita liberala män är ett enhetligt kollektiv med kollektiva intressen. Dessa intressen förutsätts stå emot de intressen exempelvis Gadban förväntas ha. De resursstarka och aktiva vita liberala männen har dessutom förmågan och initiativkraften att lura mindre priviligierade grupper att svika sina egna intressen.

Den här typen av grupptänkande och föreställningar om hur egenskaper som kön eller hudfärg automatiskt skapar åsiktsgemenskap och gemensamma intressen är naturligtvis djupt vilseledande. Jag tror exempelvis att jag har betydligt mer gemensamt med Christer Sturmark än med Anna Ardin.