Kunskapssamhälle

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

Vi lever i ett kunskapssamhälle brukar det heta. Jag undrar vilka ”vi” är? Kanske betyder det att människor i allmänhet blir allt kunnigare. Men i så fall i relation till vad?

Är dagens svenskar kunnigare än 50-talets? Den formella utbildningen är visserligen längre men kraven på examina är mycket högre nuförtiden. Dagens arbetsgivare använder avslutad utbildning som ett första elementärt urvalskriterium för många jobb. Kan man som företagare välja mellan en person som tagit en gymnasieexamen och en som inte klarat grundskolan så är valet självklart. På 50-talet var det ointressant. Inskolningstiden till industrijobb var kort och de flesta med rimliga fysiska förutsättningar klarade sina arbeten.

Kraven på examina är en sak, krav på kunskap är en annan. Är dagens lärare kunnigare än 50-talets? Tveksamt. Många skulle nog säga att det omvända förhållandet råder. Det är nog inte heller så att advokater, civilingenjörer eller läkare kan mer idag jämfört med sina motsvarigheter för sextio år sedan i förhållande till den tillgängliga och relevanta kunskapsmassan. I själva verket talar mycket för att de kan mycket mindre.

Den vetenskapliga och tekniska kunskapsmassan växer exponentiellt sedan mer än två hundra år. En inre drivkraft är en tilltagande specialisering. Mängder av vetenskapliga områden som idag drar stora resurser existerande inte för sex decennier sedan. Vetenskaplig och teknisk utveckling är dessutom påtagligt globaliserad sedan länge. När länder i Asien ansluter sig till det vetenskapliga och tekniska bygget anländer hundratusentals nya forskare till det internationella vetenskapssamfundet.

Innebörden av det här är att vi som individer (och det inkluderar forskare och tekniker) blir allt okunnigare i förhållande till den explosivt växande kunskapsmassan. En bilmekaniker 1959 visste det mesta om den Volvo PV han reparerade. Han kunde ta isär den i sina minsta beståndsdelar och sedan foga den samman utan problem. Mekanikern på en märkesverkstad kan reparera en BMW, Mercedes eller Lexus men han vet mycket lite om många komponenter. Den stora mängd processorer som finns i bilen är okänd terräng och det är väl bara specialisterna på Intel som vet hur de faktiskt fungerar (och varför). Såväl verkstaden som dagens bilar har diagnostiska instrument som talar om vad som är fel. Hur dessa fungerar är det knappast någon i verkstaden som vet.

Det som kännetecknar det moderna så kallade kunskapssamhället är att vi som individer vet allt mindre om det som finns att veta. I den meningen växer medborgarnas okunnighet med en enorm snabbhet. Många tycks tro att Google och andra sökmaskiner och Internet i största allmänhet kompenserar för den här utvecklingen. Det är naturligtvis en idiotillusion och man kan fråga sig vem (eller vilka) som tjänar på att den sprids. Om nätet på allvar kompenserade för den tilltagande individuella okunnigheten så skulle ny processarkitektur, spännande epigenetiska resultat, nya bevis för intressanta matematiska hypoteser, träffsäkra och välgrundade analyser av företagsköp, väsentliga insikter om komplexa proteinmolekylers dimensionella egenskaper uppstå och göras runtom i landet där folk har bredbandsuppkoppling. Men av någon anledning sker inte det.

Alla kan ladda ner noterna till vilken pianokonsert som helst men det förvandlar inte mottagaren till en framstående konsertpianist. Det krävs redan tillägnade färdigheter och kunskaper för att kunna tillgodogöra sig de kunskaper som finns på Nätet (om det inte är fråga om triviala fakta). Det betyder att de som har ett kunskapsmässigt försprång är de som har mest kunskapsmässig nytta av Internet. I all enkelhet betyder det att kunskapseliterna är de stora vinnarna på informationsteknikens enorma omvandling sedan 1980-talet. Även om den enskilde forskaren vet allt mindre i förhållande till det egna och angränsande kunskapsområdena så kan hon eller han länka sig med motsvarande specialister på andra håll i världen. En förbluffande mängd virtuella specialvetenskapliga samfund skapas på det sättet.

Under 1800-talets industrialisering skapades ett proletariat av industriarbetare: de befann sig längst ner i samhällshierarkin (sånär som på trasproletariatet). De bodde eländigt, saknade utbildning och all slags sjukvård och politiskt inflytande. Allt detta skulle förändras under de kommande hundrafemtio åren.

Med kunskapssamhällets framväxt formas ett nytt och växande proletariat. Vår tids underklass har en kort utbildning jämfört med sina jämnåriga, får i bästa fall enkla servicejobb, är politiskt ointresserade, läser inga dagstidningar (i någon form), har lägre tillit till samhället än andra grupper, misstror eliterna (etablissemanget) och har väldigt dimmiga begrepp om hur samhället fungerar. Jämfört med 50-talets industriarbetare är det nya proletariatet ett trasproletariat. De forna industriarbetarna var måna om sin egen förkovran och barnens utbildning. De trodde på sina möjligheter vilket förvandlade dem till en mäktig politisk kraft i samhällsutveckling. Idealen om skötsamhet, plikt och rätt spelade en stor roll för hur Sverige formades. Kunskapssamhällets proletariat har ingenting av detta och lär därför inte organisera sig inom överskådlig framtid. Däremot är de naturliga målgrupper för allsköns populister.

Det är kunskapseliterna, innovatörerna och entreprenörerna som driver samhällsutvecklingen. Avgörande för de här grupperna är att de inte kan hägnas in av nationalstaten och därför inte av den nationella politiken. Skapar politikerna villkor som många finner oacceptabla kan de rösta med fötterna. Det betyder inte att folk drar bra för att skatterna höjs med några procentenheter. Det är alltid kombinationen av många faktorer som styr besluten att lämna landet. Sverige står sig för närvarande hyggligt i den konkurrensen. Men en politik som steg för steg driver landet vänsterut och som inte förmår adressera viktiga utvecklingsfrågor leder till att allt fler bland eliterna ser sig om efter alternativ. De flesta människor står ut med politiska hinder som skapar viss friktion i deras liv, men få står ut med hinder som tvingar dem att stå stilla. Och det gäller framförallt kunskapssamhällets proletariat. Den avgörande skillnaden mellan denna grupp och eliterna är att människor i den förra gruppen ser få eller inga alternativ. Den stora politiska utmaningen i vår tid utgörs av att forma en politik som gynnar kunskapseliterna, innovatörerna och entreprenörerna och det nya proletariatet. Om den ekvationen har en vettig lösning vet jag inte men den är väl värd att söka.

8 reaktioner på ”Kunskapssamhälle

  1. Erik skriver:

    ”Är dagens svenskar kunnigare än 50-talets?”

    Lorentz Lyttkens är inte svensk och vad han snackar om saknar relevans för oss svenskar. Vi skall avgöra våra egna affärer och vårt eget öde. Och dessa Lorentz Lyttkensar skall endast ignoreras, de sprider bara sofismer och snirkliga, vilseledande cirkelresonemang, blandar sanningar och insikter med manipulationer i syfte att skada oss.

    Gilla

  2. Bengt-Åke Wennberg skriver:

    Kloka ord. Lorentz är alltid värd att lyssna på. Jag har för mig att han en gång skrev om kultur i antropologisk mening, och dansen kring Ludvig XIV:s hov. Därför tillåter jag mig ett litet tillägg.

    Varje kultur har en en inre kärna, en elit, en tyngdpunkt, som är kulturens centrum. Så var det när arbetarna slutligen tog ordet från patriarkerna. I en uppåtgående och utvecklande kultur, som den som fanns i början av 1900-talet, och som kännetecknade folkbildningssamhhället, sprids kunskapen till flera och skapar det goda samhället (DSG).

    I en nedåtgående kultur är kunskapen ”hemlig”, mystifierande och begriplig bara för de invigda. Den makt som kunskapen för med sig är förbehållen eliten. Den omsätts i en obegriplig byråkrati. När detta händer förloras DSG och inflytandet omvandlas till våld och förtryck så som David Graeber beskriver i ”The Utopia of Rules” (DN 2015-07-18). Där våldet går in förtvinar förnuftet.

    Det yttre tecknet på denna process är enligt Graeber att åtgärderna blir allt mer korkade och ”folket” därmed också relativt sett allt dummare. Folket blir – precis som under Ludvig XIV – allt mindre lämpat att bidra till DSG. Det är en ond och nedåtgående spriral där våldet triumferar allt mer, eftersom våld alltid kan utövas utan förnuft. Och den som utsätts, ständigt tvingas anpassa sig till det oförnuftiga. Jag påstår därför att en viktig uppgift just nu är att fundera ut hur dagens elit får sin makt, och hur den nedåtgående processen kan vändas. Vi, det vill säga folket, fokuserar kanske just nu på fel sorts kunskap. Mitt hopp är att vi, om vi finner rätt sorts kunskap, kan utveckla och sprida den. Då kanske trollen spricker i solen.

    Gilla

  3. Lennart Bengtsson skriver:

    Detta är ett mycket tänkvärt och viktigt inlägg. Vad jag anser särskilt viktigt är den strukturella kunskapen med ordentliga grunder och färdigheter i matematik och språk. En annan viktig faktor är solida grunder i historia och geografi där tyvärr dagens skola i alltför stor utsträckning framhäver värderingar på bekostnad av fakta. Detta verkar vara en avsiktlig följd av den kulturella vänsterrevolutionen i slutet av 1960-talet och dess senare påverkan från DDR. Att väl känna världshistoriens fakta samt den globala geografin gör att man kan ordna nytillkommen kunskap på ett logiskt sätt vilket bidrar till en ökning av den systematiska kunskapsmassan vilket är en förutsättning för att ens komma ihåg vad man dagligen lär sig. Ett utmärkt exempel här är Times historiska atlas som visar världen vid olika tidpunkter. Liknade gäller inom naturvetenskap och medicin.Faktakunskap är faktiskt viktigt något som inte kanske inses i dagens kunskapssamhälle. Först när man har en sådan kunskap kan man rationellt och kritiskt utnyttja Google och Wikipedia. En förutsättning att lära sig relativitetsteori och kvantfysik ät faktiskt att man känner den klassiska fysiken. Liknande gäller på andra områden.

    Gilla

    • Bo Adolfsson skriver:

      Jag har haft stor glädje av en bok som jag fick som premium vid min realexamen 1964. Det är: Tid och rum, världshistorisk atlas med text av fil dr Alf Åberg.
      Civilingenjör Bo Adolfsson

      Gilla

  4. Bo Andersson skriver:

    Information har blivit lättillgängligt. Kunskap är här resultatet av bearbetad information som visat sig hålla verklighetens prov. Att åstadkomma något genom en arbetsam kreativ process har inte blivit lättare för att informationsmängden ökat mer än marginellt. Det ska bli kul se vad nästa stora innovation blir…. inte många begrep sig en highschool dropout och slashas när han fick en ide om att förändra världen med hjälp av digitalteknik…

    Gilla

  5. Sixten Johansson skriver:

    Det är inte bara ordet ”vi” som alltid måste ifrågasättas och innehållsbestämmas, utan även begreppet ”kunskap”. Båda orden kan ha oändligt varierande innehåll.

    Det finns en både uttalad och outtalad föreställning att vetandet / kunskapen i samhället hela tiden ackumuleras. Det är en myt. Mängden information, om man nu mäter den t ex i antalet tryckta bokstäver, ökar i takt med produktionsmöjligheterna, men det är fullt möjligt att mängden kunskap samtidigt minskar. (Fast detta går inte att mäta, det skulle kräva att man definierade innehåll, kvalitet, fördelning, spridning osv.)

    Inom just de fält som är attraktiva, därför att de lätt kan utnyttjas ekonomiskt eller inom försvars-, maktutövnings- och övervakningsindustrin sker en snabb och ackumulerad utveckling, men på otaliga andra fält försvinner det gamla kunnandet och hjulet uppfinns om och om igen, ofta med fyrkantigt resultat. Tänk bara på så praktiskt och ekonomiskt viktiga områden som arkitektur och byggnadsindustri! Är dagens hus bättre än gårdagens? Kommer de någonsin att bli det – trots att byggkunnandet rimligtvis borde vara lätt att verifiera och ackumulera? I Finland har man bedömt att hälften av alla offentliga byggnader är sjuka hus – sannolikt gäller samma förhållande i Sverige.

    Jag tror att var och en som bläddrar i gamla fackböcker blir alldeles matt och tagen över hur mycket både generaliserad och extremt specialiserad kunskap som genom tiderna har producerats – och aldrig kommit till användning, oftast helt glömts bort. Även när det gäller humaniora har tänkare redan för tusentals år sedan producerat djupare och bredare kunskap än dagens bokstavsalstrande ”vetenskapare” i alla dessa pyttiga specialfack ens kan drömma om.

    Gilla

  6. Anders Lindfors skriver:

    En större akademisk ödmjukhet hade varit på sin plats från LL:s sida. Artikeln är välskriven avseende kunskapsmassans exponentiella utveckling. Man brukar säga att en doktorsexamen i matematik strax före förra sekelskiftet innebar att doktorn kunde ha kunskapsmassa omfattande 10% av ämnesområdet.

    När det gäller Lyttkens tes om något slags proletariat vilka tillskrivs genomgående negativa egenskaper vill jag påminna Lyttkens om den faktiska situationen i Sverige. Det är ”proletariatet” som har haft rätt på punkt efter punkt under i stort sett hela innevarande årtuseende! Den samlade akademiska eliten har varit knäpptyst (Assar Lindbäck och några få andra undantagna) om det ekonomiskt ohållbara i centrala delar av den svenska migrations- och integrationspolitiken. Detta har inget med främlngsfientlighet att göra. Saab eller Ericsson kan inte anställa okvalificerad personal på rent humanitär basis. Detta förhållande gäller i förlängningen också på nationell basis. Ett I-land går under utan en kvalificerad skatte- och produktionsbas. Sverige, en av världens mest kvalificerade arbetsmarknader tror sig kunna ta hand om större mängder okvalificerad invandring jämfört med något annat industrialiserat land. Protesterna i det orimliga i denna politik har INTE kommit från ”eliterna”, utan tvärtom från ”proletariatet”. Vad är en sådan elit egentligan värd som bara varit fegt anpasslig till rådande offentligt påbjudna sanningar?

    Gilla

  7. Bo Andersson skriver:

    Ordet Kunskap behöver definieras. Att ändra en vetenskaplig diskurs gör sig inte i brådrasket och så ska det nog vara särkilt i dessa dagar då vi står mitt uppe i en ymnighetsflod av information som dessutom kors-befruktar. Om människa var funtad så att hon kunde analysera och åtgärda gångna misstag och därmed lämna hjulet så hade världen sett annorlunda ut. Vi som är föräldrar har väl alla tänkt den tanken när telingen o tonåringen ger sig på det ena företaget efter det andra med fel verktyg. Så kommer det nog alltid förbli…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.