Om det goda straffet

Krister

Krister Thelin

Det finns få saker som engagerar så mycket som brott och straff. Här kan var och en vara sin egen expert. Det handlar ju bara om “sunt förnuft”. Men den enes förnuft kan vara den andres oförnuft. Och få saker inbjuder så till politiska utspel som gräsliga gärningar, där allmänheten anses kräva “hårda tag”, d v s längre straff.

Just nu, när Justitiedepartementet grubblar på hur vi skall komma till rätta med våra hemgrodda jihadistresenärer, och samtidigt som den så kallade Hagamannen villkorligt frigivits och fått rätt att också vistas i sina gamla jaktmarker, flödar ledarspalter och sociala medier över i ett ohämmat tyckande på straffrättens område. KD:s nya ordförande fångade skickligt upp tidsandan, när det gäller jihadisterna, och lovade i sitt Almedalstal en ymnighet av hårda tag, som fick SD att belåtet humma med och partikamraten (före detta KD) advokaten Peter Althin att närmast få hjärtsnörp. I det följande skall jag lufta mitt eget tyckande i saken.

  1. Det finns ingen entydig (svensk) kriminologisk forskning som påvisar att fängelsestraff har några nämnvärda positiva effekter, tvärtom. Forskarna, vilka som regel har vänsterböjelser, återfinns gärna i gärningsmannens ringhörna och framhåller att denne oftast blott är ett offer för olyckliga ekonomiska och sociala omständigheter. Straffet har enligt denna konventionella visdom enbart nedbrytande och ingen preventiv effekt. Konstigt nog gäller det inte vissa brott, framför allt sexualbrott, då den mest ömsinta vänsterdebattör (eller “forskare”) med fradga runt munnen kan höras larma om strängare straff. Det längsta forskningen kan sträcka sig är att medge att inlåsning (inkapacitering) förhindrar återfall. Men med en genomsnittlig återfallsprocent på 65 är det ingen liten sak. Någon förståelse visar forskningen i vårt land dock sällan för att brottsoffret genom straffet kan och skall ges upprättelse (straffets retributiva verkan), och att brott och straff i detta hänseende bör stå i ett proportionerligt förhållande (utom som sagt när det gäller vissa typer av brott, som exempelvis ledarskribenterna själva starkt tar avstånd ifrån).
  2. Fängelsestraff är dyrt. Ca 5 000 kr per fångdygn. Det ogillas därför starkt av finansdepartementet.
  3. Svenska domstolar, fullt medvetna om 1 och 2, och skolade i en mycket humanitär tradition sedan Oscar I:s dagar (han som låg bakom 1864 års strafflag), en tradition som förstärkts och förädlats av en rad socialdemokratiska justitieministrar i modern tid, en del giganter som Karl Schlyter, andra mindre så som Lennart Geijer, har som fast praxis att alltid döma i nedre tredjedelen av straffskalan: påbjuds för visst brott straff exempelvis mellan sex månader och två år, blir domen normalt runt åtta månader.
  4. Justitiedepartementet, också väl medvetet om 1-3 ( och särskilt 2), har en väl utvecklad teknik att hantera fall, där ministern gjort utspel om stränga straff och allmänheten förväntar sig lagändring. Tjänstemännen föreslår som regel att maximistraffet (!) i straffskalan höjs, exempelvis från två till fyra år. Finansdepartementet ger klartecken, eftersom förväntan är att domstolarna fortsätter med att utdöma straff i nedre delen av skalan (och förhoppningsvis kompenserar i det utvidgade spannet), så att straffet landar på åtta månader i alla fall. Men detta vet ju inte TT, ledarskribenterna och väljarna som alla gläds åt den visade politiska handlingskraften. Och skulle någon domstol vara för djärv, rättar hovrätten och i sista hand högsta domstolen till straffmätningen, så att den, ändringen till trots, alltjämt ligger på normalsvensk humannivå.
  5. För att det skall bli resultat i en lagreformerad straffhöjning är det minimistraffet (!) i brottsbalken som skall höjas. Men då blir det som sagt var dyrt.

Min egen syn på dessa ting, hyggligt förtrogen som jag är med 1-5, är att straff behövs. Vi har inget annat vapen, trubbigt som det än må vara, att som samhälle visa vår kollektiva avsky och ge brottsoffren upprättelse och gärningsmannen vad dennes brott förtjänar. Och vi bör inte skygga för långa straff. Tiden kan den dömde använda för förkovran, vård och utbildning. Förr eller senare släpps han eller hon ut. Det bör dock, jämfört med nu, vara mer senare än förr. Och vid vissa brott aldrig. Visst, korta fängelsestraff kostar också mycket, men i en del fall är det de enda som biter, där alternativa och icke frihetsberövande påföljder inte räcker till, inte minst för vissa ungdomsbrottslingar, på vilka nu socialtjänstens omvårdande insatser har föga avhållande effekt. Och med klara och tydliga lagar på denna punkt, kommer domstolarna att döma rätt, även om det för många domare kommer att ta emot. Straff skall vara rättvisa – och får kosta.

12 reaktioner på ”Om det goda straffet

  1. resolut skriver:

    Punkten 2. Fängelsestraff är dyrt bör kunna hanteras genom att fängelseplatser upphandlas i konkurrens. Offentliga inköp skall ju redan nu upphandlas enligt EU-direktiv och varför är fängelseplatser undantagna? I första hand skulle utlänningar som begår brott i Sverige komma ifråga. I andra hand svenskar som begår grova brott.

    Inom EU skulle sannolikt t.ex. Rumänien och Bulgarien ha en betydande konkurrenskraft som de nu inte tillåts utnyttja. Det vore inte konstigt alls om för t.ex. en rumän som döms i Sverige fängelsetjänsten upphandlas av den rumänska staten. Om upphandlingarna även kan ske utanför EU så kan t.ex. även Ryssland vara konkurrenskraftigt.

    Fördelarna med detta är, utöver lägre kostnader för Sverige, att brottsligheten skulle minska en del då den lägre standarden på livet som fånge troligen gör det mindre attraktivt att begå brott i Sverige. Kan även Ryssland inkluderas torde redan ordet Sibirien ha en brottsavhållande effekt. Minskar även behovet av fängelseplatser i Sverige kanske dessa platser kan användas som häkten som det också lär vara brist på.

    Gillad av 2 personer

    • szoren skriver:

      Ja, idén med EU är ”öppenhet” och då är ”fängelser” och ”fängelsevistelse” naturligtvis en tjänst som bör konkurrensutsättas. Har inga siffror, men rimligtvis skulle man kunna få ner kostnaderna till en tiondel om den tjänsten köptes upp i exempelvis Bulgarien. I Sverige är idag ca 35% av de som sitter i fängelse utländska medborgare, som knappast ser svenska straff och fängelser som avskräckande. Därför är det inte heller rimligt att de ska belasta svenska rättsväsendet mer än nödvändigt.

      Gilla

  2. Lennart Bengtsson skriver:

    Jag utgår från att kriminaliteten har ökat i Sverige sedan mitten på 1900-talet, åtminstone är det den uppfattning flera, inklusive jag själv fått. Om så är fallet vore det värdefullt med en balanserad debatt rörande orsakerna till ökningen, samt givetvis vad samhället gjort för att reducera kriminaliteten och vad samhället mer kan göra. Härtill kommer den moraliska aspekten att ett straff kan utkrävas som ett slags hämnd. De flesta kulturer och religioner har detta och vissa är drastiska som inom sharian liksom den äldre rättsskipningen även i vårt land.
    För ett högt sekulariserat samhälle som Sverige tror jag de flesta betonar den rationella aspekten på straff, dvs man utgår från att straff skall bringa brottslingen till bättring. Emellertid, huvudproblemet måste ändå vara att bättre förstå orsakerna till kriminalitet och på så vis få en rationell grund till att reducera den. Däremot hoppas jag att det svenska rättssamhället förstår att svenska medborgare blir upprörda när ”hemvändande” stridande för den islamska staten får positiv särbehandling av exempelvis Stockholms stad. Vad islamska statens stridande har för sig är knappast obekant och kan i flera fall jämföras med nazisternas illdåd där rättsapparaten arbetat oförtrutet i 3/4 sekel nu senast med domen mot den 93-årige Oscar Gröning. Vi kan bara hoppas att dagens illgärningsmän och dess administrativa hjälpredor kommer att behandlas på samma grundliga sätt i framtiden.

    Gillad av 1 person

  3. Andreas Johansson skriver:

    Brott är ju samhällsekonomiskt kostsamma de också. Hur länge måste man låsa in en bankrånare för att det ska vara dyrare än att han rånar en bank till?

    Gilla

  4. Tritonen skriver:

    Vore inte ”straffarbete” i någon hyfsat modern form en möjlighet? Jag tänker på att den dömde borde få arbeta ihop t. ex. ett utdömt skadestånd, som väl annars inte kommer brottsoffret rillgodo.

    Gillad av 1 person

  5. Aha skriver:

    Polis och åklagare bör verka för att hålla livsstilskrimiella inom lås och bom, dvs sätta dit dom för minsta överträdelse. Vid ett visst antal överträdelser bör det vara som i USA, livstids inkapacitering/inlåsning, åtminstone tills man fyllt ca 60 år.
    Vad betr dygnskostnad så kan grannskapsländer med fördel erbjudas att härbärgera de livsstilskriminella för ca 1000 kr per dygn vilket torde vara en kostnad som vida understiger den kostnad som den livsstilskriminella per dag åsamkar omgivning och samhälle.

    Gilla

  6. Axel Sjöstedt skriver:

    Handlar inte ett rättssamhälle primärt om det allmänpreventiva, dvs att människors rättsmedvetande harmonierar med vad en majoritet gett uttryck för i ett demokratiskt samhälle? Och då framstår de låga minimistrafftiderna som det mest utmanande för gemene man.

    Gilla

  7. dolf skriver:

    Jag anser synen på straff är helt felaktig. Straff skall inte vara till för att ”ge brottsoffren upprättelse och gärningsmannen vad dennes brott förtjänar”. Den enda anledningen till att man skall sätta människor i fängelse är för att skydda övriga medborgare. Ett fängelsestraff är en slags utvisning. Den som blir dömd för ett brott skall rätt och slätt uteslutas ur samhällsgemenskapen. Den dömdes första och enda skyldighet efter skyldigheten bör vara att kompensera offer till den grad det är möjligt. Den (korrekt) dömde bör vidare bara ha en väg tillbaka: rehabilitering på eget initiativ och under egen kraft. När den dömde själv kan visa att den fått skutan på rätt köl, och har gottgjort offer, kan den släppas tillbaka in i samhället. Inte förr.
    Istället för dyrbara fängelser skulle ett nytt Australien behövas. Man skulle kunna bygga en mur på Grönland och internationellt dumpa alla brottslingar på andra sidan muren. En liten internationell styrka sköter bevakningen. De dömda får klara sig själva, simma eller sjunka.
    Som dömd har man inga rättigheter mer än att 1) kunna begära upprättelse om man blivit felaktigt dömd 2) arbeta för att gottgöra sina tidigare dåd och 3) arbeta för att återvinna samhällets förtroende och tillåtas återvända till samhället.
    Samhället har, förutom att möjliggöra de 3 rättigheterna, inga som helst skyldigheter gentemot de dömda. De har genom sin egen agens avsagt sig samhällsgemenskapen, att återvända måste också ske genom egen agens.
    Det hela handlar om att ta ansvar för sina gärningar.
    Det brukar sägas att vi frångått den bibliska eller medeltida synen på straff med ”öga för öga, tand för tand” därför att den skulle vara barbarisk, men vår moderna syn är precis lika barbarisk och medeltida, vi har bara ersatt ”öga för öga, tand för tand” med ”2 år för öga, 1 för tand”.
    Det grundläggande felet är att man ser straff som ett sätt att lära brottslingen ”veta hut” (men alla erfarenheter är att de bara lär sig ytterligare kriminalitet) , vilket är helt fel syfte. Det enda godtagbara syftet med straff är övriga medborgares skydd.

    Gillad av 2 personer

  8. rickarddahlin skriver:

    Ska inte straff också ingjuta en känsla av trygghet hos en befolkning/samhälle? Långa straff omöjliggör att nya brott begås av dömd förövare, således stärks känslan av trygghet hos människorna om denne är inlåst. Detta borde stå högre i kurs än allehanda ursäkter att det kostar mycket eller att ”det är förövaren som är offret”.

    Det är också så att den groteska kostnad på 5000 kr per dygn tämligen lätt skulle kunna skäras ned – fråga kommunalpolitikerna hur de under 25 år lyckats skära i skolans budget år efter år?

    Gilla

  9. Sixten Johansson skriver:

    Mycket tänkvärt om brott och straff både i inlägget och i kommentarerna. Några reflektioner:

    1) De flesta individer vill i själ och hjärta hämnas och straffa genom att låta en våldsbrottsling lida, gärna i proportion till det lidande som han åsamkat offren och deras anhöriga. Brottslingens lidande utgör då ett sonande av brottet. Men avskaffandet av kroppsstraff anses numera i de flesta västländer utgöra ett mått på graden av civilisation. Vi vill vara civiliserade och har därför överlåtit rättskipningen till en högre nivå, till samhällets rättsväsende. Men om resultaten av detta börjar upplevas så att det allmänna rättsmedvetandet kränks, då börjar även vår civilisation krackelera.

    2) Dolf skrev: ”Den som blir dömd för ett brott skall rätt och slätt uteslutas ur samhällsgemenskapen” och om att brottslingen är skyldig att kompensera sitt offer. Just dessa två aspekter har varit centrala i traditionell rättskipning t ex bland romerna. Man försökte enas om hur brottet skulle sonas. Familjen, släkten, klanen bidrog till böterna och den skyldige uteslöts tidsbestämt eller varaktigt ur gemenskapen. (Det sistnämnda ledde ofta till självmord). Även vår moderna rättskipning borde lyfta fram mer av sådana aspekter, men då behöver vi också återuppbygga mycket av en samhällsgemenskap som gått förlorad!

    3) I Sverige har vi allmänt haft en mycket hög tilltro till rättsväsendet. För några decennier sedan jobbade jag som rättstolk och såg många brister, men på det hela taget ett ganska välfungerande system. I dag tycker jag att rättsväsendets förfall på alltför många plan liknar skolans, men den breda allmänheten har nog ännu inte förstått hur illa det står till. Rättsväsendet och utbildningen är vår civilisations kärna – tyvärr nu ganska murken…

    Gillad av 1 person

  10. Bo Andersson skriver:

    I boken ”Helvetet inifrån” beskriver fd Michael ”Mega” Johansson hur livet ser ut i Sveriges största brottsorganisation: Hells Angels – Sweden. Micheal gjorde karriär i organisationen och nådde toppen. Idag lever han och frun med ett dödshot från H-A och har skyddad identitet någonstans i världen – men under kontroll. Han lämnade uppgifter till rättsväsendet o vittnade mot sina egna mot att han fick fri lejd o ny identitet. Rättsväsendet fick ett antal mycket tungt kriminella i förvar mot att släppa 1. Läser man på om H-As härjningar så är det klart en win situation för samhället och medborgarna. Hela Mc-gäng kulturen är mycket våldsam och instabil i sin karaktär. Det viktigaste i straffkontexten är att skydda medborgarna från ytterligare brott och lidande. Att ställa och försöka hitta rätt proportion på lidandet i straffet till vardags är kanske avlastande för upprörda känslor men leder till godtycke och instabilitet likt stening eller stympning i primitivare rättssystem om det blir praxis.

    Gillad av 1 person

  11. Anna Larsson skriver:

    Det är väl snarare staten som skapat och skapar alltmer förbrytare? När det blivit möjligt för någon i stark beroendeställning som bara säger sin mening i skrift till beslutsfattare som gjort livet omöjligt för denne, svarar rättsystemet med att döma den lille människan. Utdömer straff som omöjliggör fortsatt arbete för den dömde eftersom utdrag ur belastningsregister krävs i yrket, då denne hyrs ut till företag och därför måste inkomma med utdrag med jämna mellanrum. Ett litet bötesstraff betyder kanske inte mycket alls för den ene medans det lilla bötesstraffet innebär att hela livet görs omöjligt för så lång tid som 10 år framöver samt påverkar dennes barn starkt negativt under hela dess uppväxt. Vad är meningen med såna straff? Nu är det ju till och med så att i sverige utdöms även folk med tourettes syndrom och neuropsykiatriska funktionshinder- enligt samma tariff som om dessa inte hade någon diagnos alls. Vi har inte samma förutsättningar och det är ett grymt system som slår ut de redan svaga i samhället. Medborgare måste få rätt att få reagera på myndighetspersoner som missbrukar sin makt mot den lilla männniskan. Som det är nu sliter man rygg-graden av de som vågar säga sin mening och kanske inte alltid uttrycker sig så milt. Men skrivna ord tillåts anses vara lika med misshandel eller tom värre, eftersom många som misshandlar eller våldtar inte kan dömas ansvariga utan starka bevis. Det är en grym värld. Usch för sverige som är ett av de få länder i hela världen som dömer på detta vis.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.