Patrik Engellau

Det finns säkert ett stort antal dikotomier som skulle platsa under den rubriken, men just nu har jag en särskild tudelning på hjärtat. Vad jag tänker på är en avgörande skillnad mellan företagarens mentalitet och löntagarens.

Skillnaden är att företagaren producerar under risk. Han vet inte om varorna kommer att köpas och rendera betalning. De ställs ut på hyllorna och har han tur kommer kunderna att plocka ned dem i sin korg och slanta upp i kassan.

Löntagaren tar ingen risk. Han ställer sig inte vid svarven förrän han har säkert löfte om betalning vid månadens slut. Någon annan, i det här fallet arbetsgivaren, tar risken.

Verkligheten är förstås som vanligt alltför mångfacetterad för att enkelt fångas i en enkel tvådelning som denna. Det finns företag som i den här bemärkelsen inte heller tar någon risk, till exempel byggföretaget som bygger ett sjukhus åt landstinget eller målaren som snyggar upp ditt kök. Men det hindrar inte att dikotomin kan vara användbar som analytiskt instrument.

Frågan är vilken av de två mentaliteterna som dominerar i ett land. Mentalitet är nämligen inte något som bara sitter i den enskilda människans skalle, utan kan också karaktäriserar hela kulturer.

Jag påstår att Sverige har en dominerande löntagarkultur vilket kanske inte är så konstigt med tanke på socialdemokratins långa och dominerande regeringsinnehav under förra seklet. Observera att jag inte säger att den ena mentaliteten nödvändigtvis alltid är bra och den andra alltid dålig. Jag säger att de är olika. Socialdemokratin har såklart gjort mycket bra för svenska löntagare.

Välfärdsstaten kan emellertid ha en tendens att driva löntagarperspektivet för långt däri att den avlyfter den enskilde allt tvång att ta risker. Gratis utbildning betyder att den enskilde inte behöver riskera (föräldrarnas) pengar på att förbereda sig för arbetet, statlig arbetsförmedling (om den hade fungerat) att den enskilde inte behöver engagera sig så mycket för att söka jobb, hyggliga bidragsnivåer att det inte är särskilt riskabelt att vara arbetslös. Drivet till sin spets innebär den välfärdsstatsarmerade löntagarmentaliteten att någon annan tar ansvaret för allting medan den enskilde själv slipper ta några som helst risker eller oavlönade initiativ. I stället leds vederbörande fram till svarven av snälla hjälpredor där han gör sitt pensum.

Den outtalade men sympatiska ambitionen tycks vara att skapa ett Schlaffenland. (Wikipedia förklarar: Schlaraffenland… är ett fantasiland, där man utan ansträngning får alla önskningar tillgodosedda och lättjan är en dygd istället för en synd. Schlaraffenland porträtteras ofta som ett land där allt finns i överflöd: I flodbäddarna rinner mjölk, honung eller vin istället för vatten. Alla fåglar flyger omkring redan tillredda och färdiga att intas. Husen är byggda av kakor, istället för stenar ligger ostar runt omkring och så vidare. Njutandet är invånarnas största dygd, hårt arbete och flit ses som synder.) Någon annan ska i ökande utsträckning ta ansvaret.

Det vore naturligtvis fint om det gick att skapa en sådan ekonomi, men det går inte. Att bygga ett Schlaraffenland är en härlig dröm, men den fungerar inte i vakenlivet. Det är denna plågsamma insikt som Sverige nu håller på att vakna till. Det kan vara obehagligt att ryckas ur sina drömmar, och därför är det naturligt att vårt lands dominerande Schlaraffendrömmare – politiker, opinionsbildare och representanter för det välfärdsindustriella komplexet – i det längsta värjer sig mot uppvaknandet.

Lösningen är att gå åt andra hållet: i stället för att stärka löntagarmentaliteten och urholka företagarmentaliteten måste politiken nu göra motsatsen.

Det handlar delvis om förändringar i regler och bidrag och sådant där som politiker håller på med, men än viktigare är de attityder som unga människor möts av när de börjar upptäcka omvärlden. Om samhället i stort ska hjälpa i stället för stjälpa det uppväxande släktet så måste vi vuxna hos ungdomarna ingjuta ambition att stå på egna ben, att uthärda krav, att minnas att det alltid är någon annan som betalar och som därför måste hållas nöjd, kort sagt att gradvis stärka företagarperspektivet på tillvaron.

Jag vet att den mentaliteten redan finns hos många unga. Dem kommer det att gå bra för. Dem jag bekymrar mig för är de stora grupper som lämnas därhän av Schlaraffenlandsdrömmarna, nämligen de svaga och eftersatta som behöver hjälp med sina attityder.