Patrik Engellau

Sverige har ingen genomtänkt immigrations- och integrationspolitik. Den här texten handlar om immigrationspolitiken. I morgon ska jag skriva om integrationspolitiken.

Med immigrationspolitik menar jag de principer enligt vilka invandrare ska släppas in i landet.

Det akuta dilemmat är att problem tornar upp sig i form av ett stadigt ökande antal asylsökande som presenterar sig vid gränserna. Myndigheterna försöker hantera situationen så gott de kan. Ingen tycks ha funderat, analyserat, tänkt och planerat. Det bara blir som det blir.

Grundsituationen är att livet i Sverige är bättre än de alternativ som står till potentiella invandrares disposition. Därför vill de komma hit. Ju fler potentiella invandrare som blir medvetna om möjligheterna, desto fler kommer rimligtvis att anmäla sig. Rekryteringsunderlaget för nya invandrare kan betraktas som outtömligt, i varje fall på medellång sikt.

Den situationen är vanlig i mänskliga sammanhang. Människans normala metod att hantera situationen är att tvinga de sökande att på något sätt kvalificera sig. Marknaden har sin metod: många vill ha en Porsche, men bara de som kan betala får en. Handelshögskolan i Stockholm har sin metod: det finns fler sökande än platser och skolan väljer sina studenter efter förmodad kompetens och studievilja. Krigssjukvården utvecklade det så kallade triagesystemet: de som skulle överleva eller dö vare sig de fick vård eller inte sattes på undantag och läkarna koncentrerade sig på dem som genast måste få vård för att överleva. Det finns hur många exempel som helst. I sådana situationer gäller Matteus-evangeliets generella princip om att många äro kallade, men få utvalda.

De flesta invandringsländer har utvecklat någon motsvarande metod. Australien och Kanada gör, vad jag förstår, ungefär som Handelshögskolan i Stockholm: först bestämmer man sig för antalet platser per år, sedan utarbetar man kriterier för antagning, till exempel utbildningsnivå eller annat bevis på särskild kompetens.

I Sverige, däremot, verkar vi försöka tillämpa principen att många är kallade och alla utvalda. Vad jag kan förstå är detta en innovation i det mänskliga samhället, men knappast en innovation som kan fungera.

Det finns två metoder att hantera situationen. Den ena är lära av Australien och Kanada och bestämma antalet platser och kvalifikationskrav. (Kravet behöver ju inte alls innebära att de mest kompetenta sätts i främsta rummet. I stället kan Sverige välja de sjukaste om vi så vill. Eller dem som bedöms bäst skickade att integrera sig i det svenska samhället.) Den andra metoden är att göra livet i Sverige mindre attraktivt för de potentiella invandrarna.

Den andra metoden förespråkas av radikala liberaler. Eftersom det är det svenska välfärdssystemet som lockar många invandrare skulle flödet minska om välfärdssystemet eliminerades eller åtminstone gjordes mer svåråtkomligt för invandrare, till exempel genom att invandrarna tvingades kvalificera sig in i välfärden.

Problemet med den andra metoden är att svenskarna nog gärna vill ha någon form av välfärdssystem kvar. Om systemet togs bort bara för att göra Sverige mindre attraktivt för potentiella invandrare skulle det troligen bli något slags revolt. Om man å andra sidan begränsade välfärdssystemen bara för invandrare skulle vi få ett svåradministrerat blandsystem med olika rättigheter för olika slags medborgare.

(Portugal hade tidvis ett sådant, rätt obehagligt, system i sina afrikanska kolonier. Det fanns tre slags medborgare: infödingar, assimilerade – ett slags svarta hedersportugiser – samt vita. Dessa hade olika juridiska rättigheter. I lagen Estatuto dos Indígenas Portugueses das Províncias da Guiné, Angola e Moçambique från 1954 förklaras varför den ordningen ansågs befogad: ”Det faktum att de infödda i de portugisiska provinserna i Afrika fortfarande befinner sig på en lägre civilisationsnivå innebär med nödvändighet att man måste inrätta ett juridiskt system som lämpar sig för att dessa infödingar ska få sina rättigheter och uppfylla sina skyldigheter”.)

Jag skulle förorda den första metoden, alltså beslut om antal platser och kvalifikationsgrund.

I vilket fall som helst kan det inte fortsätta så här.