Tänk er en rättssal där en person är åtalad för grova brott. Tänk er att åklagaren i målet i stort sett får hela tidsutrymmet i rätten för att lägga fram sin sak. Tänk er att få, eller ingen, får lägga fram fakta som talar för den anklagades sak. Tänk er att försvarsadvokaten sällan eller inte alls får bemöta anklagelser mot den åtalade. Tänk er att de fakta och argument som den anklagade förväntas lägga fram – men sällan tillåts göra – omformuleras och bemöts på ett missvisande eller hånfullt sätt.

En sådan situation är otänkbar och helt rättsvidrig för de allra flesta i det svenska samhället. Men situationen existerar. Inte för enskilda individer, men för demokratin Israel på många större svenska mediers utrikes­redaktioner.

Redaktionerna behöver inte ljuga; det räcker att de enbart rapporterar fakta som passar redaktionens egen uppfattning om situationen. Ett annat effektivt medel är att i bild, rubrik och ingress trycka på det som är negativt för Israel, för att sedan ge en något mer balanserad rapportering i brödtexten. Då kan man ju dessutom dementera klagomål från upprörda läsare. När fakta inte stämmer – ofta i en så kallad faktaruta – hänvisas antingen till en källa som inte stämmer, eller så ignoreras påpekandena totalt. Några rättelser införs inte.

Ett tydligt exempel på medias obalans är hur kriget mellan Hamas på Gaza och Israel skildrades förra sommaren. Mycket litet skrevs om de många raket- och missilattackerna (med allt större räckvidd) som Hamas riktade mot civila områden i Israel redan från mars 2014. Dessa utgjorde huvudorsaken till Israels offensiv mot Hamas mål på Gaza från och med 8 juli.

Det vanliga argumentet mot att rapportera om dessa attacker är att Hamas attacker dödar och skadar relativt få på den israeliska sidan och att det är de israeliska attackerna som orsakar de stora dödstalen. Men information om hur många palestinier som dödats på grund av att Hamas använder sitt folk som mänskliga sköldar rapport­eras inte, trots att regimen skryter om detta i sociala media. Rapporter saknas också om att de stora resurser som Hamas får, inte används till att skydda sitt folk. I stället används de till attacktunnlar och bunkrar för Hamas ledning.

Hur många stridande parter varnar fiendesidans befolkning och därmed dess kombattanter, för kommande anfall? Bara Israel, som därigenom förlorar det i krig viktiga överraskningsmomentet. Inte heller denna upplysning anses viktig att informera om. Och när det någon gång gjorts, så rapporteras det felaktigt att det inte fanns någonstans att fly. Men det fanns i själva verket gott om områden i närheten där inga strider förekom.

Mina påpekanden om Israel-rapporteringen har varit legio under lång tid. När Lars Adaktusson var SVT:s Mellan­östernreporter och rapporterade om Libanonkriget 2006, blev han tillrättavisad av utrikeschefen, eftersom han – helt korrekt – hade påtalat att det var Hizbollah som hade inlett kriget.

De medier som jag riktar en bredsida emot, är inte alltigenom antiisraeliska. De flesta ledarskribenter har en mer nyanserad syn på Israel. Sannolikt tillgodogör de sig information på andra sätt än att enbart läsa de egna utrikessidorna.

Lisa Abramowicz är generalsekreterare för Svensk Israel-information

Texten har tidigare varit publicerad i Världen idag