Gästskribent Ulf Öfverberg: Det öppna samhällets fiender

fverberg

Ulf Öfverberg

Det förs en debatt i dessa spalter såväl som på Dagens Industris ledarsida och andra arenor om det kloka eller okloka i att sluta ignorera Sverigedemokraterna och istället söka eventuella överenskommelser med dem. Jag tror en sådan politik missar vilka SD egentligen är.

Även om, säg Alliansen, framlägger förslag om migrationspolitiken som lugnar SDs vilja att fälla varje regeringen som inte för en migrationspolitik enligt deras önskningar; vad är det som talar för att SD nöjer sig med det? Förmodligen ingenting.

SD är inte endast ett främlingsfientligt parti som med populistiska metoder strävar efter en homogen nation, deras politiska förslag och framförallt deras politiska visioner går mycket längre än så.

I SD:s principprogram från 2011, som fortfarande gäller, erbjuds läsaren partiets kanske mest avslöjande ideologiska resonemang.

I avsnittet om nationen tar de tydligt ställning för det som de benämner ”den svenska nationen” (sid 13-16). Begreppet ”nationen” är i princip ekvivalent med begreppet ”folk” som har sin moderna användning med början i den tyska romantiken för snart två hundra år sedan. Ett ”folk” var ett kollektiv av individer som var mer än summan än de i kollektivet ingående individerna; det bands samman inte bara av språk, kultur och jord utan även av blod och mer mytiska romantiska uppfattningar som öde och historia.

Den uppfattningen ligger i linje med den människosyn som kommer till uttryck i avsnittet SD och människan i principprogrammet (sid 7-10). Där talas det om att alla människor har en ”nedärvd essens” och att kollektiv som nationen är något mer naturligt för denna essens att komma till uttryck i. Kollektiv med minimala eller inga skillnader i språk, kultur med mera är att föredra eftersom historien visar hur försök att bygga kollektiv som är större än nationen misslyckats, exempelvis gamla Jugoslavien. (Vilket för övrigt är en mycket besynnerlig idé, att konflikten och folkmordsförsöken i Jugoslavien inte berodde på förövarnas idéer om bland annat just homogenitet. Man skulle kunna säga att det var just uppfattningen om kollektivet och homogeniteten istället för acceptansen och toleransen av andra som orsakade konflikten).

Här återupplivar SD en aristotelisk tanke om en ”essens” som överlevt från antikens Aristoteles, via medeltidens skolastiker till romantikens 1800-tals begrepp om ”folk” eller i SDs språkbruk ”nation”.

Denna människosyn och uppfattning om gruppen eller nationen som viktigare än individen blir vägledande för kollektivisterna i SD. Notera också att det som förbinder SD med exempelvis kommunisterna och socialisterna i Vänsterpartiet är användandet av kollektiva begrepp som nation eller klass. Även om indelningen är olika blir kollektivet viktigare än individerna som ingår i dem. Här som ofta annars är det mycket som förenar olika kollektivister med varandra även om SD och Vänsterpartiet aldrig skulle tillstå det själva.

Det är sålunda inte endast en graderingsfråga det handlar om i skillnaden mot andra partier; hur många invandrare Sverige bör ta emot. Nej, det handlar om något helt annat. Samtliga som kommer hit och de andra ”nationer” som redan lever här och är svenskar ska assimileras till den ”svenska nationen”. Det innebär att Sverige aldrig bör eller ska ta emot särskilt många flyktingar eller migranter överhuvudtaget.

Någon större insikt i den senare forskningen kring migration, urbanisering och andra tankar som ligger bakom arbetskraftinvandringsreformer har inte nått SD. De resonerar istället om hur skadlig arbetskraftsinvandring kan vara för den sociala sammanhållningen och att heterogenitet kan ”påverka” den ekonomiska tillväxten negativt (sid 31), som om framgångsrika heterogena storstäder som London och New York inte skapar tillväxt.

Alltså: ingen eller försvinnande liten invandring oavsett vilken typ av invandring det handlar om. De som passerar nålsögat ska assimileras, så bör även efterhand de ”nationer” som redan lever här sedan en eller åtskilliga generationer.

Det blir därför heller ingen överraskning att SD är emot EU och euron. Internationalism och ett samhällsbygge bortom eller över nationsgränserna är inget för dem som utgår från att människor i olika ”nationer” har nedärvda essenser och som tror att konflikter endast uppstår när olika nationer blandas. Liberala EU-vänner, internationalister eller federalister har inget att hämta hos SD. Där EU står för öppenhet står SD för det slutna samhället.

I kulturpolitiken är de helt relikta. De betonar det kollektiva kulturvärdet därför att det håller ihop den ”svenska nationen” (sid 18-21). Här förs inga resonemang om individers val av olika kulturella yttringar eller att vi som individer bär på olika preferenser, d v s har olika tycke och smak, som bör återspeglas i det kulturella utbudet. Allt underordnas det kollektiva ”svenska” kulturarvet. Åter är individerna underordnade kollektivet och det bestäms av att alla individer i den svenska nationen har en nedärvd essens som gör att en efterfråga på andra ”osvenska” kulturyttringar är oviktiga. Olika folk, eller nationer, har olika kollektiva kulturer, enligt SD. Det är både en beskrivning av verkligheten enligt SD och samtidigt är det så det ska vara, d v s det är både preskriptivt och normativt.

På jämställdhetens område är partiet inte endast värdekonservativt utan rent reaktionärt. Det som de flesta av oss identifierar som jämställdhet ska rullas tillbaka och de ”biologiska” könsskillnaderna ska premieras (sid 24-26). Vad detta har för någon bäring på principen om lika lön oavsett kön förblir högst oklart. Heterosexualiteten ses som något naturligt och alla andra varianter som onaturliga. Här står SD för en analys och för resonemang som redan borde vara kastade på historiens skräphög.

I fråga om religionen anser SD att staten inte ska vara neutral. Kristendomen och det kristna gemensamma (kollektivismen igen) arvet ska premieras. Kristendomen ska ha en särställning gentemot andra religioner i Sverige (sid 27). Vad det exakt innebär är dock i principprogrammet inte explicit uttalat.

Sammanfattningsvis står SD för en politik som få eller inga av övriga partiet delar på det ideologiska planet. SD är kollektivister och har en ideologi som är högst medveten framförd. Det finns inget som talar för att deras ideologiska ambitioner endast handlar om migrationspolitiken. Tvärtom är förmodligen migrationspolitiken endast första steget i deras ambition att förändra hela samhället.

De som tror att vi kan tillmötesgå eller lugna SD med lite reformer av migrationspolitiken bör tänka om. SD har en konsekvent och ideologisk genomtänkt politik som går långt utöver förändringar av migrationspolitiken eller hårdare krav mot redan utsatta romska tiggare. Deras vision stannar inte vid åtstramad anhöriginvandring eller färre flyktingar i allmänhet. De eftersträvar ett helt annat samhälle än det vi har i dag, på de allra flesta politiska områden.

För liberaler och andra vänner av öppna dynamiska, individualiserade och konfliktfyllda samhällen är SD givna motståndare, ungefär på samma sätt som socialister, kommunister eller andra kollektivister är det. Utifrån det perspektivet kanske det blir självklart att inte eftersträva en uppgörelse med SD om migrationspolitiken. För en sådan vore bara en början för det öppna samhällets fiender.