Patrik Engellau

Just nu känns det som om västvärlden brist på självrespekt kan bli dess undergång.

Med brist på självrespekt menar jag att vi saknar insikt om orsakerna bakom den välsignelsebringande ekonomiska och kulturella resa som västerlandet gjort under de senaste tvåhundra åren. Vi fattar inte att detta beror på en alldeles osannolik kombination av lyckosamma värderingar och attityder och nyttiga institutioner som vuxit fram under lång tid utan någon plan och utan att någon fattade vad det skulle leda till. Vi begriper inte hur märkvärdig och speciell denna ordning är, utan vi tror att alla kulturer innerst inne är likadana.

När USA frustande av rättmätig harm skulle ta itu med världen efter nine eleven var analysen därför att saker och ting skulle ordnas upp med hjälp av demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanöstern. Så skulle exempelvis irakiernas medfödda men av Saddam Hussein förtryckta goda västvärldsmentalitet kunna slå ut i blom, Mellanöstern utvecklas och världen slippa framtida terrordåd. Vad USA hade missat var för det första att den där västerländska mentaliteten och de västerländska institutionerna, utan vilka demokratin inte kan fungera, inte fanns på plats samt, för det andra, att Saddam Hussein inte var problemet, utan lösningen. I en kultur av inbördes fientliga klaner vinner den grupp som med störst beslutsamhet och grymhet håller de andra i skräckslaget schack och därmed förhindrar ett allas krig mot alla. (Det var denna nödvändiga, men i vissa fall skoningslösa, uppgift som Thomas Hobbes beskrev i texten Leviathan; behovet av en stark härskare är långt ifrån begränsat till Mellanöstern. Sedan är det en annan sak att Hobbes tyckte att medborgarna skulle ingå ett gemensamt kontrakt för ändamålet, ett önskemål som Saddam Hussein knappast respekterade.)

Att ta bort Saddam Hussein var som att öppna en Pandoras ask: olyckorna och våldet fick fritt spelrum.

Men västvärlden lärde sig ingenting.

Sedan kom den arabiska våren. Äntligen, tänkte västvärlden, nu kommer kraven på demokrati inifrån, den här gången är det äkta vara, nu sjunger förtryckarna på sista versen, nu kommer freden och friheten till Mellanöstern.

För att hjälpa freden och friheten på traven gick världens starkaste krigsmaskineri – Nato – in i Libyen för att ta ut förtryckaren Ghaddafi. Det kunde förstås bara gå på ett sätt. Men efter Ghaddafis död lyfte Pandora lite till på locket. Det visade sig att inte heller denne diktator varit sitt lands problem, utan dess lösning. Numera råder våld och kaos i Libyen och Islamiska staten flyttar fram sina positioner.

När den egyptiska militärdiktaturen under Mubarak föll utbröt ett sådant kaos att militärdiktaturen välkomnades tillbaka.

Men västvärlden lärde sig ingenting. Jo, föralldel, klagomålen på Syriens förskräcklige diktator Bashar al-Assad verkar ha kommit av sig. Kanske kommer framtiden att visa att även han var lösningen snarare än problemet.

Det är plågsamt att konstatera att det är västerlandets självmål beroende på behjärtansvärt önsketänkande som skapat utrymme för Islamiska statens terrorvälde.

Sveriges handlande har inte varit ett dugg mer ärofullt än andra västerländska nationers, kanske bara lite löjligare. När USA gick in och krigade för demokrati kom Sverige tassande efter för att i enlighet med en feministisk utrikespolitik lära araberna om könsmaktsordning och andra genusfrågor.

Jag undrar om det ligger något i påståendet att det fanns en överenskommelse mellan Italien och Ghaddafi om att den senare skulle förhindra att flyktingar gav sig ut på Medelhavet. I varje fall tog västerlandet med hjälp av svenskt stridsflyg effektivt bort den spärren så att det nu går lättare att ta sig till Sverige, kanske för att förkovra sig i svenskt feministiskt tänkande.

Västerlandets kanske heligaste föreställning är tanken att alla människor har lika värde. Det är en ganska ny tanke. Förut tänkte ingen på det viset eftersom alla visste att en del mindre värdefulla människor skulle hamna i helvetet och andra mer värdefulla i himlen. (Jo, Jesus tänkte på det viset, men honom tog inte ens kyrkan på allvar.)

När jag ser på världen och funderar över vad likavärdesprincipen innebär – alltså vad den de facto innebär, inte vad vi tycker att den borde innebära – så verkar det vara allas lika rätt att bruka våld för att nå sina mål. Den tycks definitivt inte innebära att alla ansluter sig till de västerländska värderingar och attityder som västerlandet menar är allmängiltiga. Jag tror vi måste förstå och erkänna hur unikt bra vi är, eller åtminstone var, innan det blir för sent.