Mer USA och mindre Östtyskland

Krister

Krister Thelin

Så här kunde det låta i debatten för över hundra år sedan i frågan om riksdagsledamöternas ansvar:

“I själva representationsbegreppet måste givetvis ligga förpliktelsen för den enskilde riksdagsmannen att frambära och stå för de rimliga önskemål, som hysas bland de representerade och äro förenliga med ett allmänt intresse”.

Om partier talades det inte, då det ur rösträttsrörelsen framvuxna partiväsendet ännu låg i sin linda. Det var väljarna som riksdagsledamöterna var satta att representera, inte partierna.

Att riksdagsledamöterna Finn Bengtsson (m) och Anders Hansson (m) fronderade mot m-partilinjen nyligen, när det gäller det beramade “avtalet”, som ålägger oppositionen att inte (!) rösta på egna förslag, ger anledning till en del reflektioner över vårt nuvarande system. “All offentlig makt utgår från folket” och manifesteras enligt grundlagen i Riksdagen och dess 349 ledamöter. Om partierna talas det inte. Fiktionen är alltså att det är ledamöterna som bär det demokratiska uppdraget. Verkligheten ser dock annorlunda ut.

Den nuvarande ordningen med ett proportionellt valsystem går tillbaks till 1909. Dessförinnan var det majoritetsval i enmansvalkretsar som gällde: den blev vald som fick flest röster i en valkrets. Övriga kandidater fick ingenting. Det var “winner takes it all”, en ordning som ännu gäller i Storbritannien och USA. Allmän rösträtt fick vi som bekant 1918 (kvinnor dock först 1921) Tvåkammarsystemet, som avlöste ståndsriksdagen 1866, avskaffades i sin tur 1970. Och 35 års ålder gällde länge för valbarhet till första kammaren som valdes genom indirekt val. Det var socialdemokratin och den borgerliga vänstern ( Folkpartiets föregångare} som drev frågan om allmän rösträtt, medan de konservativa bjöd motstånd så länge det gick. Och det var högern som såg till att vi fick den proportionella ordningen, då högern fruktade att socialisterna annars skulle dominera andra kammaren.

De flesta svenska väljare vet som regel inte vilken ledamot de röstat på. Partierna styr listvalen och kandidaturvalet. De öppningar för personval som gjorts under senare tid har relativt ringa betydelse. Det är partierna och deras interna maktstrukturer som i praktiken avgör utgången. Och väljarna röstar på partier och inte på enskilda kandidater.

Partierna är numera pga av generösa statliga bidrag också oberoende av medlemmarna och deras avgifter. De vikande medlemssiffrorna betyder alltså föga i ekonomiskt hänseende. Partistöd ges som mandatrelaterat stöd och allmänt kanslistöd.

Och till skillnad från vad som gäller i övriga OECD-länder som har allmänna partistöd går stödet till partikanslierna och inte till någon del till de enskilda valda riksdagsledamöterna. Dessa har i Sverige inte ens representationsmedel för att bjuda någon på en kopp kaffe. Och allt assistentstöd går genom partikansliet. Partiet och dess organ styr allt. Det östtyska socialistiska enhetspartiets slagord kommer i tankarna: “Die Partei hat immer recht”. För en motbild kan vi ta en senator i amerikanska kongressen. Tanken att partiet skulle styra de egna omfattande utrednings- och andra resurser som kommer en “US Senator” till del föresvävar nog ingen.

Politikens professionalisering i Sverige, dvs politik som yrke och karriär, satte fart på allvar i mitten av 70-talet med ökade partistöd och exempelvis kommunala heltidsposter (“kommunalråd”/”oppositionsråd”/”politiska sekreterare”). “Förtroendeuppdraget” blev för inte så få en relativt hyggligt arvoderad heltidssyssla. Samtidigt satte föryngringsprocessen in. Partierna odlade medvetet sina unga kadrer och vi fick “broilers”: personer som från unga år ägnat sig enbart åt politik, inte sällan via studentpolitik på 70-talet, en tid som efter 1968 års “revolution” var genomsyrad av politik. “Allt är politik” var slagordet från vänster som blev normerande för de flesta. Om detta vittnar även den stora mängd moderata “pol stud” och “jur stud” i en 40-talistgeneration som svingade sig upp till de högsta höjderna och beklädde statsrådsposter i regeringen Bildt 1991-1994. Och rekryteringen av unga moderater går bra, har jag förstått. I valförsamlingarna har de nu enligt uppgift ca 40 procent. Och det är klart att en ung person som på partiets nåder blivit riksdagsledamot och arvoderas med ca 60 000 kr i månaden inte gärna fronderar mot den partiledning som föder en. “Lojalisterna” är unga och formbara.

Annorlunda är det med den minoritet som i mogen ålder äntrat partiskutan. Anne-Marie Pålsson (på sin tid m) är ett utmärkt vittne härom. Hennes “Knapptryckarkompaniet” (se min recension i Svensk Tidskrift:http://www.svensktidskrift.se/knapptryckarkompanietkonsten-att-valla-katter/?s=Krister%20Thelin) ger god inblick i nuvarande ordning.

Finn Bengtsson och Anders Hansson är två andra som sett sitt uppdrag i ett vidare perspektiv än som “partilojalister.” De hänvisar till sin valmanskår. ( Det skadade dock dem inte att de hade stöd i respektive regional partiorganisation). Ungdom är det inget fel på, och den har ju den fördelen att den går över med åren. Men erfarenhet från den “vanliga” livet och en civil karriär utanför politiken ger en annan vidsyn och förmåga att väga konflikterande intressen mot varandra. Politik är inte främst att “vilja”, det är att “välja”. Och då gäller det att “veta” mer än insidan på partiorganisationen.

Enligt min mening bör vår nuvarande svenska “partidemokrati” reformeras. Här är några reformförslag.

1. Inför majoritetsval i enmansvalkretsar;

2. Begränsa antalet riksdagsledamöter till 175;

3. Behåll det statliga partistödet men låt det komma den valde riksdagsledamoten till del, att användas för assistentstöd, utredningsresurser och annat efter eget gottfinnande;

4. Låt partierna bli mera renodlade valorganisationer och

5. Inför primärval för att vaska fram de bästa kandidater som skall bära det “varumärke” som partitillhörighet utgör. Ingen skall dock hindras att ställa upp i val som “oberoende” riksdagskandidat.

Vi behöver flera starka och egensinniga personer, färre lojala och menlösa medlöpare till en allkontrollerande partiorganisation, och valda riksdagsledamöter som i första hand redovisar sitt uppdrag för väljarna och inte partiledningen. Det är det vår nuvarande regeringsform faktiskt bygger på. Mer USA och mindre Östtyskland är ett annat sätt att uttrycka samma sak.

10 reaktioner på ”Mer USA och mindre Östtyskland

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Ett utomordentligt viktigt inlägg vilket som ett minimum borde leda till en allomfattande debatt. Jag är helt säker på många av landets ansvarsfulla och bildade individer har tänkt länge och djupt på dessa frågor. Det principiella problemet är att Sverige har etablerat ett sådant politiskt system att en debatt om författningsfrågor, politiska representanters uppgifter samt medias roll omöjliggör en sådan debatt då detta skulle hota och ifrågasätta ”överhetens” ställning då det är denna som nu utgör systemets kärna. Det nuvarande svenska politiska systemet kan lätt leda till ett totalitärt samhälle av liknande slag som i de kommunistiska staterna genom sin inneboende tröghet och stabilitet. Många hävdar med viss rätt att Sverige redan har uppnått ett sådant tillstånd som vi kan se i den märkliga DÖ-överenskommelsen som faktiskt kan liknas vid ett slags statskupp framdriven av en liten grupp politiker. De politiker som stöder DÖ borde fråga sig vad annat kan svenska folket göra än att stödja SD? Viktiga frågor som bekymrar och oroar medborgarna ignoreras och istället får extrema uppfattningar hos enskilda politiker med stöd av en ekonomiskt och politiskt beroende media ett orimligt stort inflytande i debatt och beslut.

    Gillad av 3 personer

  2. Tritonen skriver:

    Mycket bra artikel och även bra kommentar av Lennart Bengtsson. Det är verkligen intellektuellt stimulerande att läsa Det Goda Samhället!
    Låt mig bara bidra med en liten detalj, som visar hur lite etablissemanget vill ta till sig kritik. Tidigare, för kanske 20 år sedan?, var det tillåtet att på valsedeln stryka åtminstone en kandidat, som man ogillade. Det är borttaget numera. Nu får man bara sätt kryss, ”likes”. Kritiker göre sig inte besvär’

    Gilla

  3. Göran Fredriksson skriver:

    Varje organisation, som växer upp genom att enskilda människor förenar sig för att de vill åstadkomma något, strävar efter att göra sig oberoende av de där besvärliga medlemmarna när de blir tillräckligt stora och behöver anställa personal till kanslier.

    Det kan gälla att kostnaderna för den växande organisationen och dess verksamhet skall betalas av skattebetalarna eller att lagarna utformas så att dessa ger stöd till organisationen ifråga. Till de förra hör riksdagen som själv beslutar om sina förmåner och alla organisationer som får statsbidrag till allt möjligt. Det senare gäller t.ex. fackliga organisationer (t.ex. LAS) och hyresgäströrelsen som har rätt att ta betalt av hyresvärd för att förhandla om hyran. Dessa blir sedan särintressen som utgör stoppklossar för samhällsutvecklingen, (se bostadsbristen). Många av dessa verksamheter ingår i det välfärdsindustriella komplexet.

    Genom att medlemsfinansieringen ersätts av tvångsvis uttaxerade medel från skattebetalarna får verksamheten ett eget liv som blir med tiden alltmer oberoende av medlemmarna.

    En fråga är hur detta kan motverkas? Är det den representativa demokratins baksida? I så fall behövs det mer direktdemokrati. Har vi något att lära av Schweiz? Kan statsbidragen begränsas i storlek och relateras till en bestämd andel medlemsfinansiering? Ungefär som att vissa EU-stöd kräver medfinansiering från staten. Det behövs också en mer omfattande kapitaluppbyggnad hos enskilda som gör att de vågar mer. Socialdemokratin har lyckats plocka av så mycket av inkomster och kapital från de enskilda att svenskar inte annat än vågar anpassa sig till makten. Alltför få har tillgång till ett s.k. ”dra åt helvete-kapital”.

    Gilla

  4. Axel Sjöstedt skriver:

    Reblogga detta på Självgående och kommenterade:
    Det är lätt att instämma i det mesta som Hr Thelin skriver, dock måste jag ställa mig frågande till det i artikeln föreslagna, majoritetsval i enmansvalkretsar. Som en tydligt bevis torde det engelska valet vara, där tories fått ett oproportionerligt stort inflytande. Däremot kanske de svenska partierna borde demokratisera sitt inre partiväsen. Sedan jag läst A-M Pålssons refererade bok ”partitryckarkompaniet”, kunde man utläsa hur allting i partierna var förutbestämt och vilka följder intern opposition kunde föranleda. Allting var toppstyrt på ett mycket odemokratiskt sätt. Men en sak bör ändå råda, efter att en fråga fått en allsidig och demokratisk belysning – precis som i näringslivet. Där lever man förhoppningsvis efter devisen: det är inte bara en rättighet att uttala sig i en fråga – det är dessutom en skyldighet – men när beslut är fattat är det det dom gäller. Det kallas demokrati!

    Gilla

  5. Ipse Cogita! skriver:

    Väl skrivit och ack så viktigt. Först en liten parantes:

    Sverige ett lite lustigt land där du aldrig, eller ytterst, ytterst sällan, hör någon som hänvisar till grundlagen. I USA så är hänvisningar till grundlagen och dess tillägg vanliga och dessutom betraktas det som viktigt, inte något man tar med en klackspark.

    Lennart Bengtsson formulerar det bäst: ”Det principiella problemet är att Sverige har etablerat ett sådant politiskt system att en debatt om författningsfrågor, politiska representanters uppgifter samt medias roll omöjliggör en sådan debatt då detta skulle hota och ifrågasätta ”överhetens” ställning då det är denna som nu utgör systemets kärna. ”

    Jag hinner både dö och begravas innan vi får ens en debatt i frågor som dessa. Troligen sonen och barnbarnet också. Den makt som skulle kunna pressa fram en diskussion är den tredje. Tyvärr har de gamla medierna valt att liera sig alltmer med maktens folk; någon hjälp från det hållet är inte att vänta.

    Det goda samhället (tack för att ni finns för övrigt), måste så klart vårdas och utvecklas. Jag ser inga som helst tecken på vare sig vilja, kompetens eller intresse i frågorna, snarare tvärtom.

    Jag är således en dysterkvist.

    Gillad av 2 personer

  6. Ulf Danielson skriver:

    Att vi har för stort parlament (för många ledamöter) är uppenbart. Detta genomfördes för att flera ledamöter inte skulle ‘förlora jobbet’ vid parlamentsreformen. Skam över de ansvariga. Sitter några fortfarande kvar? Det parti som lovar att arbeta för en mindre riksdag skulle vinna många röster.

    Gilla

  7. Conrad Lauritsen skriver:

    I början på 70-talet när vänster stod mot höger läste jag under ett par terminer Kulturgeografi. Av någon anledning som jag inte minns nu ville några av mina studiekamrater att jag skulle ställa upp i valet till studenternas representant i Institutionsstyrelsen. Jag ville i så fall inte vara varken vänster eller höger så mitt erbjudande till studenterna var att om ni litar på mitt omdöme och förnuft så väljer ni mig. Jag kommer att värdera de frågor som kommer upp till beslut utifrån mitt förnuft. Om ni tror på det så väljer ni mig. Jag blev vald och förnuftet fick en talesperson på institutionen. Studentpolitikerna till höger och vänster syntes och hördes mest men visade sig inte ha någon majoritet bland studenterna.

    Gilla

  8. thojak skriver:

    Intressant inlägg! Tack för det, 🙂 !

    Saknar gör jag emellertid två, i min mening, fundamentalt viktiga ‘basics’, nämligen a) en Författningsdomstol och b) ett (åter-)införande av det s.k. ‘tjänstemannaansvaret’ (personliga). Utan dessa ser jag näppeligen minsta chans till minsta förändring av ‘systemet’.

    Att landet har alltför många reps i Riksdag är helt klart. Kom då också ihåg, att vi därutöver har att dels ‘dras’ med obsoleta landsting/länsstyrelser samt dels hela den kommunala apparaten. Summa summarum uträknat per capita har landet mellan 5 och 15 ggr fler personer inom dessa politiska organisationer än jfr andra västländer, ca 15 ggr fler än CH, ca 10x fler än D.

    Inget samhälle kan fungera utan ett tvåvägs gående ansvarsutkrävande, typ uppifrån och ner och lika tvärtom. Historien ger åtskilliga skräckexempel på detta.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.