Vem vill vara vuxen?

LAJ

När jag ser de fullastade så kallade studentflaken passera under stort oväsen kan jag inte låta bli att dra mig till minnes dagen då jag själv slutade gymnasiet. Den känsla av tomhet som uppfyllde mig sedan det, om än inte i teorin så i praktiken, obligatoriska gymnasiet hade tagit slut utan att det stora, nya och spännande infunnit sig. Jag visste inte då vad det var som saknades, men jag har på senare år börjat ana det. Det var vuxenvärlden.

Under min tidiga barndom hade jag, i likhet med alla andra barn förmodar jag, betraktat de vuxna som varelser av ett annat slag, från en annan värld, där andra villkor rådde. Under ungdomsåren drabbades jag av insikten av att de vuxna en gång själva varit unga och att jag en gång skulle komma att bli vuxen.

Vuxenvärlden förknippade jag dock alltjämt med förmågor och egenskaper (och kunskaper) som vi ungdomar saknade. Det handlade om värdighet och självbehärskning, att kunna ta ansvar för situationer och att lösa problem. En vuxen kunde snickra och meka, laga mat, rabbla historiska årtal, dricka vin utan att bli för full. Eller som Fredrik Lindström formulerat det: vuxen är man när man inte omedelbart går fram till en godisskål.

I takt med att jag blev äldre insåg jag emellertid att mycket av det som jag förknippat med vuxenhet i själva verket var en generationsfråga. Jag och mina jämnåriga började inte klä oss ”vuxet”, vi lärde oss inte automatiskt att snickra och sy och laga mat som vår föräldrageneration kunde. Vi lärde oss inte allt om djur och natur och historia och litteratur som våra föräldrar fått lära sig i skolan. Vi skaffade oss utbildning, jobb och bostad, men fortsatte på ungefär samma sätt. Det kom aldrig någon mystisk vändpunkt när vi förväntades vara vuxna.

(Ungefär här kommer någon snusförnuftigt att invända: ”Men dagens unga kan ju helt andra saker, de har ju växt upp med INTERNET”. I rest my case)

Så gott som alla kulturer har sina initiationsriter, för att markera övergången från barndom till vuxenvärld. Judarna har sin bar mitzva, siouxerna sin soldans, hos massajerna skulle en pojke enligt traditionen döda ett lejon för att markera övergången till man och i den melanesiska övärlden förekom bungy jump med samma syfte. Inom den kristna traditionen har konfirmationen fungerat som övergångsrit.

I vår kultur har även funnits ett antal sekulära företeelser som fått fylla samma symboliska funktion. För män spelade länge värnplikten en sådan roll, och för de som siktade på en akademisk bana var den numera avskaffade studentexamen en viktig övergångsmarkör.

Idag gör ingen värnplikten. Körkortet har förlorat sin status. När jag besökte en konfirmationsgudstjänst i en populär kyrka i innerstaden räknade jag antalet konfirmander till sju (7). Studentexamen är avskaffad och i och med att gymnasieskolan i praktiken blivit obligatorisk är det en ungefär lika stor prestation att gå ut den som att gå ut högstadiet. Det är tveksamt om ens en kandidatexamen från ett svenskt universitet kan mäta sig med forna tiders studentexamen, vad prestationen anbelangar.

Så när blir man vuxen idag? Uppriktigt nyfiken kastade jag ut frågan till mina kloka Facebookvänner. Förslagen var många och skiftande: när man blev myndig, när man fått en tillsvidareanställning, när man skaffat barn, när man tagit bostadslån och så vidare. Den gemensamma nämnaren var att nästan inget av förslagen var av rituell eller symbolisk karaktär. Det tycks med andra ord inte finnas någon gemensam övergångsrit in i vuxenvärlden kvar. Frågan är om det finns någon gemensam föreställning om vad det innebär att vara vuxen.

Ett förslag i kommentarsfältet som jag fäste mig vid stack dock ut: ” den som ansvarar för att en tradition blir genomförd är vuxen. Tex bjuder hem resten av familjen på julbord.”

Vuxenheten som traditionsbärare således. Medan så gott som alla i kommentarsfältet tycktes mena att vuxenhet var detsamma som att ta ansvar för sig själv, menade denna kommentator att vuxenhet innebär att ta ansvar för något mer än bara sig själv. Till exempel att se till att nästa generation får ta del av samma traditioner och samma kunskap som kommit en själv till del, och att dessa kunskaper och traditioner lever vidare i sin egen rätt.

För är det inte vad de olika initiationsriterna i grund och botten handlat om: överförandet av tidigare förvärvade kunskaper och erfarenheter och säkerställandet att den som påtar sig denna viktiga uppgift också är den mogen. Är vuxen.

Medan barnet enbart förmår se till sig själv och till sina egna behov ser den vuxna till den större bilden och kan sätta sina egna behov åt sidan.

Jag avslutar med en uppföljande kommentar från samma kommentator:

”Att vara vuxen är att underställa sig ett visst regelverk; och att göra det frivilligt även om det inte i alla delar är bekvämt. Det finns sällan ett yttre tvång att upprätthålla traditioner men man gör det ändå trots omak. Vice versa: att gå hem till sin morsa på julen och klaga över att det inte är tofu i köttbullarna är motsatsen till vuxenskap.”

4 reaktioner på ”Vem vill vara vuxen?

  1. Lars-Olof larsson skriver:

    Om jag minns rätt finns det ett engelsk ordspråk som lyder ” a boy is a boy until a man is needed”, vilket enkelt beskriver när en person blir vuxen. Enligt min uppfattning är bäst att tillägga.

    Gillad av 1 person

  2. schwedischkochen skriver:

    Jag har fått intrycket att ungdomar är mindre självständiga (om man ska utomlands är det studielånsbaserade high-school-kurser, där man lever ungdomsliv, som gäller) än vi var. Massor av flickor (det var inte öppet för pojkar) stack t ex ut som au-pair i Europa efter studenten för att lära sig språk (medan killarna låg i lumpen), vilket var lättast i o m att Sverige inte var med i EU och det faktiskt inte fanns fri rörlighet. Nu skriker arbetsgivarna i Tyskland efter ungdomar till lärlingsjobben, men intresset i Sverige är obefintligt – däremot kommer en del spanjorer. Au-pair-möjligheten finns fortfarande. Men vem vill lära sig franska och sköta ett främmande hushåll eller få en hantverksutbildning i Tyskland och klara sig alldeles själv? Eftersom det inte ens finns studentlägenheter så stannar man hemma hos föräldrarna och läser vad som helst på distans om det inte finns jobb i närområdet. Vuxenlivet skjuts upp…

    Gillad av 1 person

  3. Hans Odeberg skriver:

    ”Det är tveksamt om ens en kandidatexamen från ett svenskt universitet kan mäta sig med forna tiders studentexamen, vad prestationen anbelangar.”

    Jo, det kan nog stämma. Jag kunde för några år sedan föra en rätt så initierad diskussion om differentialkalkyl med min icke högskoleutbildade moster.

    Gillad av 1 person

  4. harkling skriver:

    Läser just nu ”Landsvägsagitatorn” av Anders L johansson. Boken är en biografi över Gunnar Sträng, tryckt 1992 och utsorterad på ”mitt” bibliotek, där jag fick den. Sträng föddes 1906 och i beskrivningen av hans och hans generationskamraters liv blir bilden mycket tydlig över hur begrepp som ”vuxen”, ”ansvar”, ”upprätthållande av traditioner” och inte minst ”politisk korrekthet” har förändrats över tid. De som föddes i Sverige för 100 år sedan blev på sätt och vis vuxna när de började arbeta vid 14 – 15 års ålder och därmed bidrog till sin egen och kanske även familjens försörjning. Inget vi vill ha tillbaka, men kanske något som senare generationer bord fundera över.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.