Lars Anders Johansson

Att bryta mot normer är viktigt. Både för den enskilde individen och för samhället. Normer måste testas och utmanas för att man skall veta om de fortfarande är relevanta. Normer som inte utmanas, som omgärdas med starka tabun som i fundamentalistiska och repressiva samhällen, blir statiska och förlorar med tiden sin mening. Dessutom finns det rent destruktiva normer, som skadar snarare än vägleder, normer som frikopplats från den mening de än gång hade och förvandlats till instrument i förtryckares och mobbares händer.

Själv har jag ägnat en stor del av min ungdomstid åt att bryta mot normer och regler, företrädesvis på sätt som i efterhand har tett sig antingen barnsligt och pinsamt, eller som kostat mig mycket möda och tid. Det har handlat om normer som sagt hur många gånger man bör vara full under en vanlig skolvecka, hur många sexuella partners man bör ha samtidigt utan att det blir komplicerat, normer som sagt att man bör spara sina pengar istället för att bränna vartenda öre på att åka på festivaler.

I de flesta fallen har jag fått lära mig normernas värde den hårda vägen. Men jag har också lärt mig något om mig själv. För varje norm jag har utmanat har jag fått ett kvitto på dess värde. I de flesta fallen har normerna visat sig fylla en funktion. Andra normer ger jag fortfarande inte mycket för, till exempel den som säger att man skulle vara en bättre människa för att man stiger upp tidigt på morgonen och går jobbet till istället för att sitta uppe sent och jobba natten igenom. Hade jag inte utmanat den tröttsamma morgonnormen hade jag inte upptäckt nattens kreativitet.

Få företeelser är så bespottade och missförstådda i samtiden som just normer. I den gängse debatten framstår normer som något slags obegripliga påbud som ålagts oss från ovan, av en tvingande makt gentemot vilken den enskilde står handfallen. De som förmår bryta mot dessa normer framställs som hjältar, föregångsmän- och kvinnor som vidgar världen för oss övriga, inskränkta stackare.

Men normer är inte någonting som kommer utifrån. Normer skapas, och upprätthålls, av enskilda individer. De förmedlas genom normerande institutioner. Historiskt har familjerna och kyrkan varit de främsta normativa institutionerna i de västerländska samhällena, som traderat tidigare generationers samlade livsvisdom vidare till nya generationer. För det är vad normer i själva verket utgörs av: ett destillat av tidigare generationers samlade erfarenheter. Att dessa erfarenheter inte kan överföras och tillämpas rakt av i varje ny tid säger sig självt. Vi lever inte i samma samhälle som det gamla testamentets människor. De allmänmänskliga villkoren tenderar dock att vara likartade över tid.

Ett exempel på en norm som vuxit fram ur praktisk erfarenhet är den som säger att man bör vara tyst på ett bibliotek. Det krävs inte en tänkare av Aristoteles kapacitet för att komma underfund med vad just den normen tjänar för syfte. Till ett bibliotek går man för att låna och läsa böcker, något som lämpligast sker i stillhet. Den som bryter mot normen saboterar inte bara för sig själv utan också för alla andra. Det handlar om respekt för sina medmänniskor, en annan norm som grundar sig på generationers erfarenheter.

Den sista tiden har vi kunnat ta del av förfärande vittnesmål om hur biblioteksnormen börjat upplösas. Eller snarare, att de som helgar denna norm blir överkörda av busar med helt andra normsystem. Busar som inte bara stör tystnaden utan också i förekommande fall ger sig på andra besökare och personal verbalt och fysiskt.

Rapporterna från biblioteken har aktualiserat en annan norm, nämligen arbetsledningens ansvar gentemot sina anställda. När de förfärande redogörelserna från bibliotek i Stockholmsområdet nådde en bredare allmänhet via Svenska Dagbladets ledarsida valde Stockholms stadsbibliotekarie, före detta barnprogramledaren Katti Hoflin, att gå ut och bemöta kritiken.

Man hade kunnat tro att stadsbibliotekarien skulle stå upp för biblioteksnormen, och för de anställda ute på biblioteken, som regelbundet får konfronteras med trakasserierna i sin arbetsmiljö. Hoflin valde istället att gå till angrepp mot kritikerna med luddiga formuleringar om att ”alla ska vara välkomna på bibliotek”, underförstått att de bibliotekarier som dignar under det tilltagande kaoset skulle vara exkluderande i sin önskan om en lugn arbetsmiljö för personal och besökare. Ännu längre gick generalsekreteraren för svensk Biblioteksförening, Niclas Lindberg, som på Twitter raljerade över dem som vill ha ordning och lugn på biblioteken: ”Och dom som tycker annorlunda och vill använda det på andra sätt? Inte välkomna om de inte anpassar sig?”

Ja, just så. Normen som säger att det skall vara tyst och lugnt på bibliotek är nämligen inte exkluderande. Det är en inkluderande norm som alla kan förhålla sig till, oavsett bakgrund. De som ställer upp på denna är välkomna, de som inte gör det får gå någon annanstans.

Den normlöshet som Hoflin och Lindberg förfäktar är i själva verket också en norm, dessutom en exkluderande sådan. Det är en norm som säger att den som vill skrika och gapa har rätt att breda ut sig på alla andras bekostnad. Det är en norm som säger att tidigare generationers förvärvade erfarenhet – i det här fallet att det finns en poäng med lugn och ro på bibliotek – väger lätt gentemot enskildas självhävdelsebehov.

Att bryta mot normer är viktigt. På så sätt lär man sig normernas värde. Att bryta mot normer blir dock omöjligt i ett samhälle där de som förväntas stå upp för normerna och försvara dem, i det här fallet Hoflin och Lindberg, viker ned sig. Då ersätter man normen med en annan och sämre sådan. För att parafrasera ett citat som brukar tillskrivas Mao Zedong: ett samhälle har alltid normer, sina egna eller någon annans.