Behövs papporna egentligen?

Johanna 3

Johanna Andersson

Om man försöker tolka de olika politiska signaler om faderskapets vara eller icke vara som just nu sänds ut från olika håll i det politiska landskapet i Sverige blir den samlade bilden minst sagt förvirrad. Behövs papporna eller behövs de inte? Är de av avgörande betydelse för barnets utveckling eller inte alls viktiga?

Å ena sidan förs politiska diskussioner om att öronmärka en större del av föräldraledigheten till papporna. Jo, det sägs inte alltid rakt ut men det är detta det handlar om. Mammorna tar fortfarande ut större delen av föräldraledigheten. Argumenten för att styra över flera dagar till pappor är inte enbart de politiska om att skapa ett mer jämställt arbetsliv: Man argumenterar också utifrån perspektivet att barnen har rätt till tid med sina båda föräldrar och att pappornas närvaro i barnens liv är viktigt.

Samtidigt hjälper staten kvinnor att bli mödrar utan inblandad far genom insemination. Det handlar då inte bara om lesbiska par utan också om ensamstående kvinnor som på detta sätt kan bli mödrar. Där kommer av naturliga skäl inte att uppstå något dividerande om hur man ska fördela föräldradagarna. Men den situationen gör argumentationen om faderns betydelse något besvärande.

Ett oväntat inspel i frågan levererar i dessa dagar det svenska kungahuset, som tycks ha bestämt sig för att i samlad flock ändra Svenska kyrkans ordning för vigsel. Vid det stundande bröllopet ska bruden ledas fram av sin far. Jag är inte renlärig i frågan och har av och till hållit vigslar där bruden letts fram av sin far. I något fall har också brudgummen letts fram av sin mor. Men kungahusets statssubventionerade vigslar är inte privata angelägenheter där olika omständigheter kan motivera variationer. Kungahusets vigslar iakttas av många och blir mönsterbildande.

Ska nu den svenska ordningen ändras bör väl detta ske i samråd med exempelvis ärkebiskopen och kyrkohandbokskommittén? Har sådana överläggningar ägt rum? Ska vi frångå vår gamla tradition, där brudparet går fram tillsammans i kyrkan, och ta över en mer anglikansk ordning? Bör vi i så fall inte diskutera hur symboliken i faderns överlämnande av dottern till ny förmyndare ska omtolkas? Och hur gör vi om 20 år när alla barn utan pappa börjar gifta sig? Ska vi ha en särskild ordning för dem, om vi nu ändrar den tidigare? Behövs papporna verkligen vid vigslar?