Skolavslutningen

bert stålhammar

Bert Stålhammar

Början av juni är en magisk tid på året. Studentflak, champagnefrukostar, baler och firanden av allehanda slag. Syrendoft och liljekonvaljbuketter, Den blomstertid nu kommer och Idas sommarvisa. Allt visar att vi människor också har ett andligt behov. Vi mår bra när ett fönster i själen öppnas mot det som är utanför det dagliga och mätbara, Några välsignade dagar på året då vi njuter av en avklarad examen eller avslutat strävsamt arbete och vet att dörren står öppen till ett fantastiskt sommarlov eller en efterlängtad semester.

Inte borde man behöva supa skallen av sig när livet självt i ljuva omsjungna ungdomsår erbjuder en berusande försommarupplevelse. Denna vecka ler vi och vinkar åt studentflaken och mer eller mindre fantasifulla studentekipage. Glömda är 68–revolutionens år då fest och firande var  bannlysta och skambelagda och ersatta av stormöten och USA-demonstrationer.

Jag minns särskilt en skolavslutning i den gymnasieskola där jag var rektor några år under 70-talet. Vi firar inte studenten här, berättade lärarna när jag i april frågade om skolans traditioner. När får eleverna sina betyg då, var min nästa fråga. När dagens sista lektioner för terminen slutar klockan12 så samlas alla elever klassvis ute på skolgården. Där delar klassföreståndaren ut betygen i bruna kuvert och sedan är det hej och adjö.

Detta var den tid då 68-ornas gråtrista jämlikhetsideologi hade lagt sig som den berömda våta  filten över landet. Särskilt tjock tycktes den vara över skol- och universitetsvärlden. Alla akademiska titlar skulle bort. Lektorer och adjunkter försvann i samma veva i grund- och gymnasieskolan. Om jag som rektor fattade ett beslut som stred mot den rådande ideologin så kallade elevrådets ordförande alla elever till stormöte på skolgården. FNL och det pågående Vietnamkriget var den guldkalv alla skulle dansa kring såvida det inte handlade om klassförrädare och borgerliga utsugare. Uteslutningarna ur den varma gemenskapen var skoningslösa.

Det blev inga studentmössor eller något firande detta år. Missnöjd med situationen gick jag in på min expedition och kastade en blick ut genom fönstret som vette mot skolgården och den vackra fontänen.  Det hade börjat regna kraftigt. Plötsligt får jag se en grabb som jag kände igen från en av yrkeslinjerna. Han stod vi fontänens ena ände. I ena handen hade han sitt bruna betygskuvert och i den andra hade han en kvarting brännvin som han drack ur samtidigt som han urinerade i fontänen. För mig framstod detta en tragisk syn och ett svek från skolans sida. Hans gymnasieutbildning var över, men ingen förälder hade kommit med blommor, ingen tårta, ingen känsla av högtid och fest, utan bara en flaska brännvin i ösregnet.

Då bestämde jag mig för att ordna en riktig avslutningsfest när det var dags nästa år. I mars följande år presenterade jag mina planer min för personalen. Tystnaden var kompakt. Jag hade inte väntat mig några applåder heller. När jag gick tillbaka till min expedition kom skolans kurator och sprang ifatt mig och sa: Ett jättebra förslag Bert. Jag ställer upp och hjälper dig.

Ett år går fort och när det var dags för avslutning igen hade jag fått aulan smyckas med björkar och blommor, på scenen fanns svenska flaggan och en kör som skulle sjunga sommarsånger hade bildats. Ortens blåsorkester ställde upp och spelade mellan två svenska flaggor. Jag höll själv ett kort tal innan vi stående sjöng Den blomstertid nu kommer. Sedan jag önskat all personal en bra sommar fick eleverna i avslutningsklasserna rusa ut till sina anhöriga. Ganska många hade skaffat studentmössor trots att studentmössan var bannlyst som varande småborgerlig. Tre av lärarna hade kommit in i aulan och deltog i högtiden. Övriga satt kvar i lärarrummet och låtsades som om allt var som vanligt.

Kvällen innan det hela skulle äga rum hade en av vaktmästarna ringt mig. Det blir inget i aulan i morgon, sa han. Allergikerförbundet har ringt och förbjudit det hala med tanke på björkarna.

Jag kände hur ilskan steg och jag var förmodligen knappast särskilt diplomatisk när jag sa att jag skiter i allergikerförbundet. Vi kör. Skyll dig själv då, sa han innan han slängde på luren. Det blev faktiskt den glada fest jag hade förväntat mig både inne i aulan och ute på skolgården.

Vid det nya läsårets start kom några elever i den nya trean in på min expedition, De hade ett enda ärende. Vi ville bara försäkra oss om att vi får en lika fin avslutning när vi tar studenten som vi haft i år, sa de. Självklart sa jag. Och kom gärna med idéer.

Jag tror nämligen på den bibliska utsagan att människan består av Kropp, Själ och Ande. Min tolkning av dessa tre begrepp är att själen kan uttolkas som medvetandet eller intellektet. Kroppen behöver knappast någon förklaring. Men Anden är för mig den svindlande känsla av totalt lycka varje människa kan känna inför ett nyfött barn, blicken från den man älskar, en förtrollande solnedgång eller en musikupplevelse då man liksom lyfts ut ur allt det jordiska och närvarande för några minuter. En andlig upplevelse kan vara att ett fönster öppnas mot det som vi kan kalla himmelskt.

En skolavslutning då hela sommarlovet ligger löftesrikt framför och man sjunger Den blomstertid nu kommer i en gammal kyrka där tidigare generationers psalmsång  fortfarande andas under de gotiska valven. Man behöver inte vara religiös eller troende för att uppleva denna sällsamma stämning där dofter, musik och sång smälter samman med de egna drömmarna om framtiden. Skolan ger som bekant stort utrymme åt kroppen och än mer åt själen i bemärkelsen intellektuella krav på lärande. Men Anden lever fattigt och den berusning som själva livet borde ge inte minst i försommartider får istället tillfredsställas med droger och alkohol.

Det är inte bara mer pengar eller förbud mot mobiler i klassrummet som skall skapa en bra skola och därmed en harmonisk människa där alla delar lever balans med varandra. Framför allt  handlar det om att ställa sig frågan: Vad är egentligen en människa när alla politiska pålagor och populära föreställningar plockats bort?

3 reaktioner på ”Skolavslutningen

  1. Birgitta Renström Linde skriver:

    Till Julius Hjort: Det ligger ett täcke av idéer över oss och mellan oss idag.Frågan är hur mycket människor egentligen bryr sig om varann? Tydligt är att överseende försoning förlåtelse förståelse osv. Inte
    alls står på agendan. Det du skriver här hoppas jag blir läst av många.
    Som ung på 60-70talet känner jag igen dagens debatton och då drogs även jagibland med i den. En del av detta dvs mina egna val jag gjorde då ,har påverkat mycket i mitt eget liv negativt.Förstår nu som äldre mer vad som är värdefullt.
    Det allvarliga nu är att den här idestyrningen får härja fritt!Många med human syn vägrar de nya media och vet inte vad som pågår alltid. Fortsätt föra ut dina tankar om du kan i gammelmedia också.

    Gilla

  2. Conrad Lauritsen skriver:

    ….och samtidigt ”firade” man 1:a maj och spelade internationalen och sjöng ”upp till kamp” trotts att man då satt på den politiska makten och trälarnas tid var över!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.