Lena Adelsohn Liljeroth

Varning – här kommer en moraliskt indignerad krönika!

Svenskt mode är en storindustri, den omsätter i år runt 240 miljarder (!) kronor, varav mer än hälften är export. Det är klart mer än vår omhuldade stål- eller bilindustri.

Mode är på allvar – och mode är roligt.

Det påstås att svenskar är individualister som inte känner sig hemma i kollektiva sammanhang, vi går vår egen väg. Jag tvivlar starkt på detta. Tatueringsvågen är ett exempel, modet med trasiga jeans ett annat. Plötsligt ska ALLA ha det.

I Stockholm och på andra håll ser jag nu hur även exklusiva butiker skyltar med trasiga jeans, hur modemagasin har annonser och inne-reportage om trasiga jeans till fyrsiffriga belopp!

Jag ser hur kvinnor på väg till jobbet eller krogen (för all del även män) kombinerar sina köpta trasiga jeans med sidenblusar, kavajer, sandaletter, pärlörhängen och dyrbara märkesväskor.

De flesta av oss kan ha svårt för att kasta vissa älskade plagg, trots att lång användning och många tvättar gjort att sömmar släppt och hål blivit svårlagade. Men att KÖPA trasiga kläder? Jag förstår ingenting,

”Västvärldens dekadens”, fräser maken som är lika undrande som jag.

Vi har båda haft förmånen att få resa mycket, även i mindre utvecklade länder, och där fascinerats av hur det även ur de enklaste och uslaste av bostäder kommer renskrubbade barn i skoluniformer och med välfyllda skolväskor på ryggen. I Dominikanska republiken, Tanzania, Botswana, Kenya, Malaysia, Indonesien, Sri Lanka…. Överallt syns dessa barn stolta vandra iväg till skolan.

Hur klarar deras föräldrar av detta? Inget varmvatten i kranen, än mindre några tvättmaskiner. Att ha sina kläder i ordning och skorna borstade är på många håll ett tecken på egen stolthet och ambitioner.

De skulle ALDRIG släppa iväg sina barn till skolan i trasiga jeans.

Jag ringer upp Ingrid Giertz-Mårtenson, tidigare vd för Svenska Moderådet och en av våra främsta kunskapare på området, för att få en förklaring till detta märkliga mode:

– Jag kan se den historiska bakgrunden, men inte den moraliska. Sannolikt var det någon som redan på 1970-talet såg en arbetare med slitna byxor, tyckte att det såg häftigt ut och beslöt sig för att kopiera det. Mode är oförklarligt., ja – men inte oförsvarligt.

Skulle du bära sådana byxor?

– Nej, aldrig, skrattar Ingrid, jag förstår det inte heller.

Det påstås att den allmänna läskunnigheten i Sverige bara sträcker sig tio generationer bakåt. Men att få gå i skolan var ingen självklarhet ens när den allmänna folkskolan infördes 1842. Många föräldrar hade behov av sina barn som arbetskraft i jordbruket och tyckte då att tid i skolan var synonymt med bortkastad tid. I många delar av världen är det fortfarande inte självklart att få gå i skolan, även om skälen kan skifta.

Visst hade mina föräldrar synpunkter när jag i tonåren ibland gick till skolan i kläder som de av olika skäl tyckte var mindre passande. Det kunde bli rejäla diskussioner och smäll i dörrar från min sida. Att revoltera och testa gränser är sunt för barn och unga. Säkerligen också för vuxna.

Nej, det är en sak att man inte vill slänga sina kläder, ens när de knappt håller ihop.

Men en annan sak att köpa kläder som sytts av fattiga människor i låglöneländer – människor som sannolikt arbetar hårt för att kunna klä sina barn och sig själva i hela och rena plagg – och sedan medvetet skära sönder dessa kläder.

Nu ömmar många för EU-migranter som ofta passivt sitter och tigger i snart sagt varje kvarter i landet. Jag ömmar lika mycket för de textilarbetare som sliter långa dagspass till låga löner och jag hoppas att de aldrig någonsin får se vad som händer med en del av de plagg som lämnar deras händer, när de når konsumenter i den rika världen.

Visst, kanske borde jag skratta åt eländet istället för att bli förbannad. Det skulle jag må bäst av själv. Jag vet, för mina synpunkter lär inte få en enda person att avstå från att köpa nya jeans med hål på knän och lår för 1 800 kronor.