Vågar svenskarna sjunga nationalsången?

bert stålhammar

Bert Stålhammar

Jag hittar en ledig plats på en bänk utanför Rådhuset i Örebro. Solen skiner och rådhusbänkarna är Stortorgets mest populära sittplatser när solen skiner. Har man tur kan man till och med få se någon av stadens politiker eller makthavare, som de gärna kallar sig själva, passera förbi.  Ofta går de i mindre grupper på väg till någon av Stortorgets många trevliga lunchrestauranger. Att en IS-värvare från vår stad just har häktats för sin bisyssla till uppdraget som imam i Örebro moské tycks ännu inte bekymra dem. Men so what. Vi har ju SÄPO som sköter sådant, säger högsta kommunalrådet i Örebro till lokal-TV.

På min bänk sitter en mörkhårig och brunögd kvinna i 30-årsåldern och läser en tjock bok av en amerikansk författare jag aldrig hört talas om. Men boken är en bra ingång till ett intressant samtal. Hon berättar att hon är armeniska. Familjen kom till Sverige från Libanon där de bodde ända till Hizbollah kom in och startade ett förödande krig. Armenien är som bekant ett kristet land allt sedan urkristendomens tid. De många armenier som lämnat sitt land tycks ha blivit väl integrerade och många också ytterst framgångsrika i sina nya hemländer.

Armenien är omgivet av muslimska länder och relationerna mellan det kristna Armenien och de muslimska grannarna har varit och är minst sagt ansträngda. Därför har många armenier tvingats fly från sitt land. I dag den 6 juni är det för övrigt hundra år sedan Turkiet inledde det som kom att bli ett folkmord där omkring en och en halv miljon armenier mördades därför att de var kristna. Tjugo länder har också betecknat kriget som ett folkmord. Sverige har däremot inte vågat erkänna folkmordet. Statsministern tvekar..

Det visar sig att min armeniska bänkgranne arbetar som socionom efter fyra års universitetsstudier. ”Jag trivs jättebra i Sverige”, säger hon. Hennes svenska är perfekt. Där hörs inte minsta främmande accent eller brytning. ”Ingen vill egentligen fly från sitt hemland”, säger hon. ”Men jag är numera svenska och detta är mitt hemland.”

Men plötsligt hårdnar tonen och hon säger med skarp röst. ”Ibland blir jag så förbannad på er svenskar. Ni vågar ju inte ens hissa er flagga och sjunga nationalsången. Varför vågar ni inte vara stolta över Sverige som är ett så vackert och välordnat land och som hela jordens befolkning tycks vilja komma till..”

I det läget önskade jag att hon hade fått hålla tal på Nationaldagen. Ett högtidstal av denna invandrarkvinna skulle förmedla så mycket civilkurage till ministrar och andra nationaldagstalare att de alla vågade påminna om att det var svenskarna med hjälp av duktiga invandrare som skapade välfärdssamhället. Liksom att tusentals svenskar gick ut i krig för några sekler sedan för att Sverige skulle få förbli ett fritt land där barn och barnbarn skulle växa upp under trygga förhållanden. Dessutom fick vi alla genom skolan när den fungerade som bäst lära oss att vara rädda om varandra och att inte stöta ut någon ur gemenskapen på grund av ras, hudfärg eller etnisk tillhörighet. Men för att ”dessa ord skall bli människa” måste de också ständigt hävdas av de ansvariga personer som syns och som styr landet.