Nils Lundgren

Ett vanligt glåpord i svensk (och europeisk) politisk debatt är ”populist”. Men det tycks inte finnas någon allmän medvetenhet om vad det betyder. De som kallar andra populister gör det för att förolämpa och förnedra och de som kallas populister är ivriga att förneka att de är det. Men förneka vad då?

Det finns en omfattande vetenskaplig litteratur om begreppet populism, men jag är varken statsvetare eller historiker.[1] Jag är därför inte ute efter att ge någon översikt över detta forskningsområde. Jag vill bara resa frågan vad begreppet har stått för och rimligen fortfarande borde betyda.

Populism har blivit ett allmänt skällsord, som vilken politiker, ledarskribent eller journalist som helst kan dra till med utan att behöva precisera sig. Denna intellektuella slapphet döljer frågor som är fundamentala för Västerlandets samhällsutveckling och hindrar en nödvändig politisk förnyelse. Och det är nog också syftet med att använda uttrycket som ett okvädinsord i stället för att analysera de underliggande frågorna.

Historiens första populister var folktribunerna i antikens Rom, Tiberius Gracchus och grabbarna. I 50-talets svenska gymnasier skildrades de som hjältar. Populister är i grunden medborgare som anser att landets etablerade institutioner (politiska partier, ämbetsmän och särintressen) orättmätigt berövar folket (populus) makten. Populister gör uppror mot etablissemanget och vädjar till folket över dess huvuden. Är detta odemokratiskt? Nej, naturligtvis inte i sig. Att kritisera etablissemanget, makteliten eller vad man nu vill kalla det är helt legitimt och mer än så. Det är en omistlig del av en fungerande demokrati.

Invändningarna mot populism är av tre olika slag. För det första kan man som en del av etablissemanget se sådan populism som en fara för sin egen maktposition. En naturlig reaktion, men den gör inte en populistisk rörelse demokratiskt illegitim. Tvärtom är det viktigt för demokratin att möjligheten finns att vädja till folket över etablissemangets huvud. Socialdemokratin växte fram från 1800-talets slut som ett populistiskt uppror mot det dåvarande etablissemanget.

För det andra kan man tycka att det ligger en felaktig politisk analys bakom en populistisk rörelse, därför att man anser de existerande partierna, ämbetsmännen och särintressena tillsammans ger den bästa demokratiska kompromissen i den historiska fas vi befinner oss. Detta är fullt möjligt och det är naturligtvis en helt legitim demokratisk reaktion att då försvara det rådande systemet mot en populistisk rörelse.

För det tredje kan man anse att en populistisk rörelse står för motbjudande idéer som främlingsfientlighet, rasism och ett dåraktigt och farligt ekonomiskt program. Men då skall man angripa de idéerna och inte nöja sig med att skrika ordet populism, som ju inte står för ett sådant politiskt innehåll.

I USA har ordet populism behållit mera av sin grundläggande betydelse. Under mellankrigstiden betecknade demokratiska amerikanska jordbrukare sig som populister och kallades så även av medierna. Rörelser som stödde Roosevelts New Dealpolitik kallades ibland också populister, liksom efterkrigstidens ”civil rights movement” och de senaste årens Occupy Wall Street- rörelse.

Populister har ofta haft vidriga program. Mussolini och Hitler är kanske de värsta exemplen, men vår kritik skall då riktas mot fascismen och nazismen. Felet var inte att de vädjade till folket över det rådande etablissemanget huvuden utan att de stod för fullständigt vidriga politiska idéer på olika områden. På samma sätt är det med Front nationals och Sverigedemokraternas politik. Felet är inte deras uppror mot etablissemanget utan deras främlingsfientlighet och rötter i rasfördomar och förakt för andra kulturer.

Många tycker säkert att populister åtminstone i vår tids Europa alltid präglas av det slaget av värderingar och att de har många politiskt motbjudande företrädare. Det är förvisso sant. Det krävs stor integritet och mod för att lämna etablissemanget och ställa upp för ett populistiskt program även när ett sådant är helt demokratiskt. Det blir därför en underrepresentation av sakligt övertygande och sympatiska politiker och en överrepresentation av demagogiska och osympatiska. Men skall ett populistiskt parti under normala förhållanden klara sin uppgift att över etablissemangets huvud vinna folkligt stöd för sitt program måste det ändras. Annars blir det inte tillräckligt folkligt stöd

Spelar det då någon roll vad vi menar med populism? Kan det inte uttrycket få ha den innebörd som etablissemanget i Europa håller på att etablera? Nej, det kan det inte därför att etablissemangets försvar av sina intressen ofta döljs när det ständigt ropar populism. Själv kommer jag osökt att tänka på fåren i Orwells Djurfarmen som vid alla möten börjar ropa som en hejarklack”Fyra ben bra, två ben dåligt” (Four legs good, two legs bad) och därmed stoppar alla försök att få till stånd en demokratisk debatt om viktiga frågor. Detta vrålande säkrar gårdens diktator Napoleons grepp om makten.

Vi bör därför låta ordet populism behålla sin ursprungliga betydelse av vädjan till folkets stöd över etablissemangets huvud. Genom att hindra dagens politiska maktelit från att blockera nytänkande och demokratisk debatt med rop om populism, kan vi förbättra möjligheten att hantera frågor som vad EU skall bestämma över, hur invandringen till Europa skall hanteras och vilka linjer vi skall följa i miljöpolitiken.

1. En introduktion bland många till forskningen på området kan vara Albertazzi, D och McDonnell, D (2008). ”Twenty-First Century Populism”Palgrave MacMillan.