Patrik Engellau

De flesta tänkande svenskar har noterat att vi har ett alldeles speciellt dominerande intellektuellt klimat i vårt land, men tänker inte alltid på att varje minuts väder ingår i klimatet och ger det gestalt.

Det dominerande intellektuella klimatet är det politiskt korrekt tänkandet, det just nu aktuella vädret är de enskilda yttringarna i den andan, attityden bakom det senaste politiska utspelet, artikeln jag just läst färdigt, nyhetsinslaget som i detta ögonblick visas på tv.

På vissa ställen framträder det intellektuella klimatet i renare form än annorstädes. (Hm, här bryter vädermetaforen visst samman.) Dagens Nyheters kulturbilaga, till exempel, är nog det politiskt korrekta tänkandet högborg, i varje fall ett av de ställen där detta tänkande uppträder i sin högtidligaste och mest uppskruvade form. Jag läser kulturbilagan ibland för att hålla mig a jour med vad som är rätt och fel. Ibland blir det nästan parodiskt tydligt.

Den 28 maj 2015 recenserar DN den amerikanske ståupparen Bill Maher, nu på Sverigebesök. Maher uppges vara känd för att hävda sin ”… avsky för typiskt amerikanska korkade företeelser… Det amerikanska samhället i allmänhet och religiösa republikaner i synnerhet får sina fiskar varma… Även klimatkrisförnekande Tea Party-stollar är öppet mål… [Detta] går hem i det medvetna Stockholm… [Maher] får salongen att tjuta som ett gäng överförfriskade cowboyer på en saloon”.

Maher är en ”blasfemiker av rang”, får man veta.

Men vänta, vad händer nu? Maher gör bort sig! Plötsligt riktar han ”svepande kritik av islam som en maffia, mer eller mindre en terroristlära… Hejaropen tystnar märkbart när han… med just typiskt amerikansk historielös ignorans” smädar islam. Läsaren fattar hur pinsamt det blir.

Men efter denna fadäs återför Maher föreställningen till den goda smakens räjonger. Han övergår till att på sitt skojfriska sätt håna den religion som rimligen ska avhånas, nämligen kristendomen. När Maher ”… sedan går vidare med syrliga avsnitt om även mormoner (favoritstollarna) och katoliker, om Bibelns galenskaper och hur märkligt det är att alla som upplevt en uppenbarelse fått denna i ensamhet utan vittnen, gärna på ett berg eller i en öken, tycks allt vara glömt. Vi hejar och hurrar igen.”

Jädrans amerikan som inte fattat att det är belevat och kul när kristendomen bespottas men missriktat och plumpt att missfirma islam. Typiskt amerikanskt ”historielöst” och ”korkat”.

Min hjärna räcker inte för att förstå hur en normal svensk journalist – eller för all del den ”medvetna” Stockholmspubliken – utan att blinka kan hålla sig med så dubbla måttstockar. Om dessa personer hade varit livshotade av jihadister skulle jag ha begripit. Men i en lugn teater på Götgatan i Stockholm? Min enda förklaring är att dessa svenskar har övergivit den känsla för fairness och likabehandling som är en av det civiliserade västerländska samhällets grundpelare.