Johanna Andersson

Svenska Dagbladets kolumnist Jenny Nordberg har skrivit boken: De förklädda flickorna i Kabul (Albert Bonniers förlag, 2014). Nordberg skriver i boken om den afghanska företeelsen att låta en dotter växla identitet och bli en son, i brist på en ”riktig” son i familjen. Genom att byta klädsel, frisyr och främst attityd kan en flicka uppfattas vara en pojke, vilket ger hela familjen högre status. Omgivningen vet hur det förhåller sig och accepterar detta. Dessutom kan ”sonen” ge de andra döttrarna i familjen någon form av frihet, genom att följa dem när de går ut. Vilket innebär att de kan gå ut, detta får annars inte ske, eftersom en manlig släkting måste ledsaga kvinnor som går ut. Finns ingen manlig släkting kollapsar hela familjesystemet och kvinnorna kan inte gå ut. Men om en dotter görs om till son fungerar det hela riktigt bra. Man kan bara ta sig för pannan över dessa livsbegränsande regler och hur de inskränker flickors och kvinnors mänskliga rättigheter. Och de, i jämförelse, orimliga grader av status och friheter som de ger pojkar och män

Men mitt i det hela bidrar Afghanistan, paradoxalt nog, nu till att tydliggöra att kön är en social konstruktion, inte biologi eller kropp. Judith Butler är en amerikansk feministisk queerfilosof, som åtnjuter vad som närmast kan beskrivas som rockstjärnestatus. Hon menar att kön, kropp och sexualitet är sociala konstruktioner – alltså det finns inget givet med kön och sexualitet – som skapas och upprätthålls genom de olika handlingar som vi utför och genom språket. Teorierna är inte helt genomträngliga, men har nått omåttlig popularitet i många akademiska kretsar.

Butlers teorier om att kön är något vi gör, inte något vi är, får här alltså oväntat men kraftfullt empiriskt stöd: Kön har inte med biologi att göra, utan beror på omgivningens föreställningar om kön. I Afghanistan är de mest radikala teorierna om könet som social konstruktion alltså redan i fullt bruk. Och alla i samhället vet om det och accepterar det. Men jo, det är komplicerat. Sönerna får bli döttrar igen när de kommer i puberteten och gå in i underordningen igen. En del väljer döden hellre än att tvingas in i kvinnorollen. Men ändå pekar företeelsen på att kön är något vi konstruerar. Och att andra konstruktioner är möjliga.

Nästa steg kan förhoppningsvis bli att individer mer fritt än idag kan välja könstillhörighet. Och kanske växla mellan dem. Risken finns att ingen kommer välja positionen kvinna, om inte reella förbättringar av villkoren sker. Att Afghanistan på detta sätt kan komma att bidra till att nedmontera de stabila och statiska könskategorierna är överraskande. På sikt kommer könssegregationen bli omöjlig att upprätthålla när det visar sig att individer kan röra sig mellan manligt och kvinnligt, oavsett hur deras kroppar är belönade. Heja Afghanistan, vi är nog många som inte såg detta komma just från er!

Läs också Tove Lifvendahls ledare i SvD.