Ilan Sadé

Ifjol plöjde jag igenom ”Döden är en man” av Per Lindeberg, som ingående behandlar den så kallade Styckmordsrättegången mot två läkare, rättegångens efterspel och den mediala debatten i Sverige kring denna händelse. Boken är delvis ett svar på Hanna Olssons ”Catrine och rättvisan”, som är en kort stridsskrift från 1990 som står i direkt motsättning till Lindebergs framställning. Det förmodade mordet (den saken är fortfarande inte helt utredd) på Catrine da Costa och styckningen av hennes kropp sommaren 1984 orsakade en infekterad samhällsdebatt. Inget annat svenskt rättsfall, förutom Palmemordet, lär ha diskuterats så mycket som detta.

Utan att ta ensidig ställning för allt som framförs i Lindebergs bok, borde man idag kunna enas om att utredningen sköttes på ett tendentiöst sätt av polisen, varpå hela rättsprocessen mot de två misstänkta läkarna blev infiltrerad av pseudopsykologi och ett olyckligt växelspel mellan vittnen och samhällsdebatt. Vidare blev rättsfallet politiserat av debattörer med en starkt feministisk agenda. Trots friande dom i tingsrätten, lades det till i domskälen att läkarnas styckning av kroppen var bevisad, vilket inte kunde överklagas och lades till grund för återkallelse av läkarlegitimationerna.

Vänta nu här. Pseudopsykologi; hårt styrda utredningar; vittnen som har övertygats med omgivningens och samhällsandans hjälp; en hårt skruvad typ av feminism – känns inte mönstret igen? Tja, om vi byter det sistnämnda mot ”hårt skruvat kvinnoförakt” har vi en häxprocess från 1600-talet i ett nötskal. Men vi ser det även gå igen i dagens Sverige – förmodligen samtidigt som du läser dessa rader.

Maciej Zarembas aktuella reportageserie i DN om återkommande rättsröta inom socialtjänsten på vissa orter vid vårdnadsutredningar är skakande läsning. Precis som i processen mot läkarna och i fallet Thomas Quick uppstår ett växelspel mellan psykologerna/terapeuterna och utredande myndighetspersonal. Därtill förefaller alla ha påverkats av stämningarna i samhället. Utredarna (socialtjänsten, polisen) driver en tes eller har starka, förutfattade meningar, vilket leder till att psykologerna och terapeuterna tolkar sina patienter på det sätt som passar utredarna, vilket i sin tur sporrar utredarna till att gå ännu längre, o s v. Personer som har funnits i de närmast iblandades omgivning blir lätt påverkade av den aura av vetenskaplighet som omger dessa myndighetspersoner och auktoriteter, varpå de plötsligt börjar ”minnas” både det ena och det andra. Däremot tycks alla ha glömt att vad som satte igång karusellen ofta bara var något uppseendeväckande uttalande från ett barn, eller ett märkligt sammanträffande, eller vad det än vara månde.

Ungefär som när Bengta Jönsdotters ko mjölkade blod efter det att Soldattorps-Karla och hennes horunge objudna dök upp på gården för att sälja kram. Hade inte ungen dessutom fällt en onämnbar svordom? Var det inte rentav så att barnet erkände att modern hade idkat hor med Djävulen, i barnets åsyn? Jodå. Allt är protokollfört, med häradshövdingens sigill. Allt är vetenskapligt belagt.

Zaremba tar upp flera konkreta fall av häpnadsväckande övergrepp. Intrycket är att det kan gå särskilt snett på mindre socialförvaltningar, vilket förmodligen beror på att några få omdömeslösa socialsekreterare med ideologiska ambitioner lätt kan ta över hela

verksamheten när organisationen är liten. Styrkan i Zarembas reportage är just de konkreta nedslagen i verkligheten. Inte ett enda av de missgrepp som tas upp kan accepteras som något enstaka olycksfall i arbetet.

Desto bisarrare då att DN:s kulturskribent Kajsa Ekis Ekman den 25 maj går i klinch med Zaremba om enstaka formuleringar och tillskriver honom teser som inte framgår av hans texter. Varför uppröras över stilistiska grepp i artiklarna och söka ideologiska motiv hos Zaremba, när de enskilda fall som läggs fram är fullständigt groteska? Hur kunde myndigheterna i de redovisade ärendena handla med häxprocessens metodik?

Men visst, det är väl så debatter förs på postmoderna, identitetspolitiska kultursidor: ideologin först, verkligheten sen. Därmed lider debatten av samma åkomma som sitt föremål: socialförvaltingar och psykologer som anfäktas av fixa idéer.