Vem vill löpa gatlopp för ett taxikvitto?

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

Redan 1970, som tonåring, blev jag medlem i Moderata Ungdomsförbundet i en tid när alternativen var tydliga. Rött stod mot blått och det gick en hårt bevakad mur genom Europa. Friskolor existerade egentligen inte, endast staten fick sända i etermedia, skattetrycket närmade sig 80 procent, det ställdes krav på ”gemensamt ägande” av flertalet näringar. De fackliga organisationerna hade tolkningsföreträde.

Att under denna period dela ut flygblad och debattera politik på skolgården var härdande liksom att studera vid Journalisthögskolan, där en moderat var lika udda som en kamel på Nordpolen. Men våra idéer vann med tiden.

Nu 45 år senare har jag lämnat partipolitiken, med både vemod och lättnad. Jag har alltid uppmanat dem som velat förändra samhället och samtalsklimatet att engagera sig politiskt. Det gör jag fortfarande men undrar samtidigt, vem är välkommen in i det politiska finrummet?

I den nyvalda riksdagen var över 70 ledamöter yngre än 35 år men bara nio hade fyllt 65 (källa SPF). Detta kan tolkas positivt som ett starkt intresse för politik och samhällsfrågor bland våra unga och så är det sannolikt också. Men vilka möjligheter har de som är äldre och gjort en civil karriär att ta sig in i den lagstiftande församlingen?

Under mina tolv år som heltidspolitiker mötte jag dagligen människor som hade synpunkter och förslag, somliga helt knäppa men i de flesta fall tänkvärda och logiska. När de blev alltför enträget argumenterande kunde jag ibland – utmattad – säga: ”Men varför går du inte in i ett politiskt parti och kandiderar i valet?”

Svaret blev alltför ofta ” jag skulle inte klara den mediala granskningen”. Vad hade dessa personer då gjort? Mördat, misshandlat, sålt kokain eller bränt ned grannens sommarstuga?

Nej, knappast. Men de visste med sig att den enklaste rättstvist med ett företag, anlitande av en fakturalös barnflicka eller hantverkare, köp av ”svart” lägenhet eller skulder hos kronofogden skulle rendera dem och deras parti en oönskad medial uppmärksamhet. Det finns tillräckligt många, som gladeligen skulle tipsa en journalist för ett par extra tusenlappar – eller för önskan att vilja skada ett annat parti.

Den illvillige skulle här kunna påstå att jag blundar för korruption och skattefusk. Min poäng är en annan. De unga politiker som, liksom jag själv en gång, skolas i ungdomsförbunden känner i allmänhet i ryggraden vad som är gångbart och politiskt korrekt. De har lärt sig medias villkor. Men även de kan göra misstag och tvingas löpa gatlopp för en struntsak.

Media SKA granska makthavare, det vet jag som journalist. Men VAD är det som granskas? Valet av korrekta politiska uttryck? Taxikvitton? En krognota? Enkel journalistik och lättsålda budskap på löpsedlarna. I den meningen är medias kris ett verkligt demokratiproblem.

Några exempel:

En ministerkollega till mig skulle uppvakta en avgående medarbetare på departementet med tacktal och ett par eleganta tekoppar. En assistent ordnade presenten och passade samtidigt på att registrera köpet på sitt eget bonuskort i det aktuella varuhuset. Dumt visst, men hennes vinst motsvarade kanske ett par kronor. En journalist som var satt på att löpande granska departementets kvitton hörde av sig med ett otal frågor, men i detta fall räckte det inte till en indignerad artikel.

Det gjorde däremot mitt misstag när jag förväxlade mitt privata kreditkort med departementets (som jag f ö nästan aldrig använde).

Så här var det:

Jag skulle köpa ett plagg på Indiska i present till min dotter. Av misstag tog jag fel kort vilket raskt upptäcktes av departementets nitiska tjänstemän. Jag bad om ursäkt och föreslog att de skulle dra summan direkt på mitt lönekonto. Så skedde också. Den enda som legat ute med pengar var butiken, inte departementet.

Någon månad senare blev jag uppringd av Expressen, som i den regelmässiga granskningen av våra fakturor noterat vad som hänt. Jag förklarade misstaget, sade att skulden var reglerad och trodde i min enfald att saken var utagerad. Fel! Dagen därpå kunde jag och resten av svenska folket läsa på Expressens löpsedel: ”Ministern köpte julklappar med regeringskortet”. Inne i tidningen påstods också att jag ”lät skattebetalarna stå för notan”. Detta var inte sant, men försök att hindra ryktesringar på ett stort hav.

Politikerföraktet fick förmodligen extra gödning denna dag.

Ett annat exempel, om än av motsatt karaktär, var när jag som idrottsminister 2008 besökte de olympiska spelen i Peking. Aftonbladet krävde vid hemkomsten att få kopior på mina utlägg och blev troligen rejält besvikna över att det inte fanns några. Jag hade betalt allt, utom resan och hotellet, själv. Nej, det blev ingen artikel av detta. Det är ju ingen nyhet att det finns hederliga politiker.

Nog skulle jag vilja att media beskrev mer av det vanliga politiska arbetet, inte minst om de många tusentals aktiva som arbetar med ingen eller ytterst liten ersättning. Med hundratals möten, ofta kvällstid och på helger.

Vi värnar vår demokrati och alla kan bli valda ombud för Sveriges folk. Frågan är bara vem som tycker det är värt priset?

4 reaktioner på ”Vem vill löpa gatlopp för ett taxikvitto?

  1. Hans F skriver:

    Tack för en smått tragikomisk bild ur verkligheten!
    Sverige har en gedigen hemläxa att göra under parollen:

    vi får det samhälle vi förtjänar

    Det sluttande planets påverkan har nu gjort flera generationer så snedbenta att de få kvarvarande, som försöker gå upprätt, betraktas som kufar.

    När media håller sig totalt fria från självkritik och ifrågasättande, så blir de fria bloggarna en livsnödvändighet.

    Gilla

  2. dolf skriver:

    »Jag har alltid uppmanat dem som velat förändra samhället och samtalsklimatet att engagera sig politiskt. Det gör jag fortfarande men undrar samtidigt, vem är välkommen in i det politiska finrummet?

    När de blev alltför enträget argumenterande kunde jag ibland – utmattad – säga: ”Men varför går du inte in i ett politiskt parti och kandiderar i valet?”»
    Staten (i vilken jag nu av ren bekvämlighet klumpar ihop alla nivåer av den offentliga sektorn) har, enligt min åsikt, som sin främsta och enda uppgift att värna individens frihet genom att tillhandahålla en trygg omgivning. Staten missköter denna uppgift grovt i både stort och smått. Våra liv är reglerade med både tvångsmedel och styrmedel, där styrmedel i princip bara är en ”snällare” form av tvångsmedel.
    Jag ser det som självklara rättigheter att man skall få starta ett kafé där det är tillåtet att röka, att man skall få köra motorcykel utan hjälm om vill känna vinden fladdra i håret och att man skall få måla sitt hus chockgrönt med lila elefanter om man vill. För att inte tala om att jag anser mig ha rätten att själv bestämma över hur mina inkomster skall användas. Så för att utnyttja min självklara rättighet att köra mc utan hjälm om det skulle falla mig i hågen så skall jag alltså gå med i ett politiskt parti (det enda som passar mig är det klassiska liberala partiet, ett marginalparti som jag inte tror får en promille ens en gång i något val). Inget av de etablerade partierna företräder mina åsikter i någon högre utsträckning, och de skulle samtliga slänga ut mig inom fem röda om jag började driva mina hjärtefrågor på allvar. Så, för att få köra utan hjälm skall jag arbeta hundratals timmar om året för att förhoppningsvis få till ett parti som kommer över 4%-spärren? Det är helt orimligt. Det är inte ens värt att ge sig in i politiken för att få behålla sin egen inkomst, eftersom arbetet, som med all säkerhet är bortkastat och aldrig kommer att ge något i retur, kommer att kosta mycket mer än det någonsin kan ge mig i retur. Jag ser det inte som min livsuppgift att utforma samhället, så det är en svidande underkännande av vårt politiska system att man skall behöva engagera sig i det för att få leva sitt liv som man vill.
    Jag är ärligt talat förbannad för att jag engagerar mig politiskt genom min bloggverksamhet. Jag försöker värna om och propagera för den frihet som våra politiker och vårt politiska system har fördärvat. Staten är fan i mig skyldig mig miljonbelopp för all den tid jag lagt ned på något som jag rätteligen aldrig skulle behöva ägna en tanke.
    Många har rått mig under mina dar att jag borde engagera mig politiskt, jag tar det som en förolämpning. Dagens politiker förtjänar inget annat än förakt. Och mitt eget politiska engagemang ser jag inte som någon ”finrums”-verksamhet, utan som kloakrensning.
    Politiker som säger till väljarna att de ”ske engagera sig om de vill förändra samhället” har abdikerat från sin egen uppgift, nämligen den att tillhandahålla ett rum för individen där denne kan leva ut sin rätt till ”life, liberty and pursuit of happiness”.

    Slutligen, inte menat som ett angrepp på inläggsförfattarinnan, utan som en allmän observation: »Nej, det blev ingen artikel av detta. Det är ju ingen nyhet att det finns hederliga politiker.» Jo, det är en nyhet, men det är i princip omöjligt att visa att en politiker är hederlig. Det räcker med att visa på ett enda fall av (äkta) ohederlighet för att klargöra att en politiker faktiskt är ohederlig och inte värd förtroende, men ett enda fall av hederlighet säger inte ett smack.

    Gilla

  3. Kar Inge Brelin skriver:

    Har du någonsin haft en sticka i fingret på grund av brädgårdsarbete,,? Jaghar växt upp i ett brukssamhälle.. därför delar jag inte dina åsikter..

    Gilla

  4. Simon skriver:

    Tänkte först kommentera Dolf’s kommentar, lite tips:

    ”Jag ser det som självklara rättigheter att man skall få starta ett kafé där det är tillåtet att röka”
    -det kan du, starta ett kafé som är en klubb, där man löser medlemsskap i kassan. Sen är det troligt så att du kan röka obehindrat (då det inte längre är en offentlig plats eller en näringsverksamhet i traditionell bemärkelse).

    ”köra motorcykel utan hjälm om vill känna vinden fladdra i håret”
    -Kör på, det enda du riskerar är bot på bot på bot.. Eller ta semester till ett land där det är lagligt. Eller engagera dig politiskt, inte genom att starta ett helt nytt parti, utan att påverka ett befintligt parti att ta med din fråga.

    ”det är en svidande underkännande av vårt politiska system att man skall behöva engagera sig i det för att få leva sitt liv som man vill”
    -Samhället har regler av goda anledningar, men alternativa tankar finns. Anarkismen passar bra in i dina önskemål om fria handlingar fria från statlig inblandning eller reprimander. Men vart tog respekten för medmänniskorna vägen?

    I övrigt en tänkvärd text om medias bevakning av politiken. Även om jag inte håller med om att det är anledningen till ett lågt medborgarengagemang. Det är inte en majoritet av befolkningen som har anlitat en hantverkare eller barnflicka ”fakturalöst” i tillräckligt stor utsträckning eller köpt ”svart” lägenhet, eller har skulder hos kronofogden. Det är en dystopisk bild av genomsnittssvensken. Ingen jag känner nära har gjort något av de ovanstående sakerna. Det som håller borta genomsnittssvensken från politiken är att den är så stängd;

    1) Sociala system, känner man ingen ”invigd” så är det för trögrott och oattraktivt att ge sig in i politiken. Ofta finns inte tillräckligt starka incitament för att engagera sig i ett system där alla står med ryggen mot, och där man troligtvis kommer känna sig som en idiot om man inte vet exakt hur alla formalior, lagar och regler fungerar.

    2) Politiken som business på våra tre nivåer är ordentligt invecklad och tung; det skulle i princip krävas en högskoleutbildning för att driva frågor på något seriöst sätt, och för att förstå hur allt fungerar. Har man inte börjat tidigt och blivit inskolad som partiengagerad i något ungdomsförbund och få gå hand i hand med dem så är risken enorm att man aldrig tar/får ta steget in i ett parti på ett seriöst sätt.

    2b) Ungdomsförbunden och hjärntvättningen/idétyglandet/likriktningen är nog det som ser otroligt trist ut utifrån. Dagens politiker är samma sort, yrkespolitiker stöpta i samma mall. Retoriken från en väljares perspektiv är precis samma inom och mellan vänster och högerkanten. Samma floskler, samma undvikande att svara på av svåra frågor, samma undvikande att formulera målen med politiken på kort och lång sikt. Samma undvikande att nämna vem och vad som ska offras till förmån för det man vill uppnå. Samma ignorerande att visa på forskning eller beräkningar som svart på vitt belägger den reformen eller idén man kämpar för.

    För självklart är det en kaka som varje politiskt parti delar ut bitar ifrån. Vissa står för kakan, och andra ska äta den. Vissa blir utan, andra får resurser.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.