Lena Adelsohn Liljeroth

Redan 1970, som tonåring, blev jag medlem i Moderata Ungdomsförbundet i en tid när alternativen var tydliga. Rött stod mot blått och det gick en hårt bevakad mur genom Europa. Friskolor existerade egentligen inte, endast staten fick sända i etermedia, skattetrycket närmade sig 80 procent, det ställdes krav på ”gemensamt ägande” av flertalet näringar. De fackliga organisationerna hade tolkningsföreträde.

Att under denna period dela ut flygblad och debattera politik på skolgården var härdande liksom att studera vid Journalisthögskolan, där en moderat var lika udda som en kamel på Nordpolen. Men våra idéer vann med tiden.

Nu 45 år senare har jag lämnat partipolitiken, med både vemod och lättnad. Jag har alltid uppmanat dem som velat förändra samhället och samtalsklimatet att engagera sig politiskt. Det gör jag fortfarande men undrar samtidigt, vem är välkommen in i det politiska finrummet?

I den nyvalda riksdagen var över 70 ledamöter yngre än 35 år men bara nio hade fyllt 65 (källa SPF). Detta kan tolkas positivt som ett starkt intresse för politik och samhällsfrågor bland våra unga och så är det sannolikt också. Men vilka möjligheter har de som är äldre och gjort en civil karriär att ta sig in i den lagstiftande församlingen?

Under mina tolv år som heltidspolitiker mötte jag dagligen människor som hade synpunkter och förslag, somliga helt knäppa men i de flesta fall tänkvärda och logiska. När de blev alltför enträget argumenterande kunde jag ibland – utmattad – säga: ”Men varför går du inte in i ett politiskt parti och kandiderar i valet?”

Svaret blev alltför ofta ” jag skulle inte klara den mediala granskningen”. Vad hade dessa personer då gjort? Mördat, misshandlat, sålt kokain eller bränt ned grannens sommarstuga?

Nej, knappast. Men de visste med sig att den enklaste rättstvist med ett företag, anlitande av en fakturalös barnflicka eller hantverkare, köp av ”svart” lägenhet eller skulder hos kronofogden skulle rendera dem och deras parti en oönskad medial uppmärksamhet. Det finns tillräckligt många, som gladeligen skulle tipsa en journalist för ett par extra tusenlappar – eller för önskan att vilja skada ett annat parti.

Den illvillige skulle här kunna påstå att jag blundar för korruption och skattefusk. Min poäng är en annan. De unga politiker som, liksom jag själv en gång, skolas i ungdomsförbunden känner i allmänhet i ryggraden vad som är gångbart och politiskt korrekt. De har lärt sig medias villkor. Men även de kan göra misstag och tvingas löpa gatlopp för en struntsak.

Media SKA granska makthavare, det vet jag som journalist. Men VAD är det som granskas? Valet av korrekta politiska uttryck? Taxikvitton? En krognota? Enkel journalistik och lättsålda budskap på löpsedlarna. I den meningen är medias kris ett verkligt demokratiproblem.

Några exempel:

En ministerkollega till mig skulle uppvakta en avgående medarbetare på departementet med tacktal och ett par eleganta tekoppar. En assistent ordnade presenten och passade samtidigt på att registrera köpet på sitt eget bonuskort i det aktuella varuhuset. Dumt visst, men hennes vinst motsvarade kanske ett par kronor. En journalist som var satt på att löpande granska departementets kvitton hörde av sig med ett otal frågor, men i detta fall räckte det inte till en indignerad artikel.

Det gjorde däremot mitt misstag när jag förväxlade mitt privata kreditkort med departementets (som jag f ö nästan aldrig använde).

Så här var det:

Jag skulle köpa ett plagg på Indiska i present till min dotter. Av misstag tog jag fel kort vilket raskt upptäcktes av departementets nitiska tjänstemän. Jag bad om ursäkt och föreslog att de skulle dra summan direkt på mitt lönekonto. Så skedde också. Den enda som legat ute med pengar var butiken, inte departementet.

Någon månad senare blev jag uppringd av Expressen, som i den regelmässiga granskningen av våra fakturor noterat vad som hänt. Jag förklarade misstaget, sade att skulden var reglerad och trodde i min enfald att saken var utagerad. Fel! Dagen därpå kunde jag och resten av svenska folket läsa på Expressens löpsedel: ”Ministern köpte julklappar med regeringskortet”. Inne i tidningen påstods också att jag ”lät skattebetalarna stå för notan”. Detta var inte sant, men försök att hindra ryktesringar på ett stort hav.

Politikerföraktet fick förmodligen extra gödning denna dag.

Ett annat exempel, om än av motsatt karaktär, var när jag som idrottsminister 2008 besökte de olympiska spelen i Peking. Aftonbladet krävde vid hemkomsten att få kopior på mina utlägg och blev troligen rejält besvikna över att det inte fanns några. Jag hade betalt allt, utom resan och hotellet, själv. Nej, det blev ingen artikel av detta. Det är ju ingen nyhet att det finns hederliga politiker.

Nog skulle jag vilja att media beskrev mer av det vanliga politiska arbetet, inte minst om de många tusentals aktiva som arbetar med ingen eller ytterst liten ersättning. Med hundratals möten, ofta kvällstid och på helger.

Vi värnar vår demokrati och alla kan bli valda ombud för Sveriges folk. Frågan är bara vem som tycker det är värt priset?