Förföljda muslimer finner en fristad i Israel

Omar i Woking

Mohamed Omar i Woking

Förra veckan dödades nästan femtio personer när terrorister attackerade en buss med ismailiter i Karachi i Pakistan. Terroristerna som gått ombord bussen och öppnad eld mot helt oskyldiga och värnlösa män, kvinnor och barn kom från någon av de många sunnitiska, talibanliknande extremistgrupper som härjar i landet. Dessa har en sak gemensam: takfir. Det betyder att de bannlyser andra muslimer, förklarar dem avfällingar, vilket gör dessa till lovligt byte.

Ismailiterna som för offer för terrorn tillhör en liten gren inom shiitisk islam. De är kända för att tolka Koranen allegoriskt och symboliskt, och för att vara fredligt sinnade, välutbildade, duktiga på affärer och engagerade i filantropisk verksamhet. Den ismailitiska minoriteten, och alla andra religiösa minoriteter, muslimer såväl som icke-muslimer, lever farligt i ett talibaniserat Pakistan alltmer präglat av bokstavstrogen, sunnitisk extremism importerad från Saudiarabien.

Denna förföljelse av muslimer som betraktas som kättare, och med förföljelse menar jag alltså rena massakrer av människor bara på grund av deras tro, sker överallt i islamvärlden. Bara denna vecka slog en självmordsbombare till mot bedjande människor i en shiitisk moské i Saudiarabien. De röster som annars aldrig skulle missa ett tillfälle att tala om islamofobi, är av någon anledning knäpptysta om denna typ av ”islamofobiska” attacker utförda av extremistiska muslimer. Det är tydligen mer upprörande när icke-muslimer klottrar förolämpningar på en moskédörr än när islamistiska extremister spränger en hel moské full med andra muslimer.

En grupp som lidit svåra förföljelser på grund av denna ”muslimska islamofobi” i Pakistan och övriga islamvärlden är ahmadierna. De har inte ens rätt att kalla sig muslimer. Ahmadiyya är en reformrörelse som grundades av Mirza Ghulam Ahmad i 1800-talets Brittiska Indien. Han tog helt avstånd från jihad i betydelsen krig och försökte förena islam med moderna vetenskapliga upptäckter, som till exempel evolutionsläran (om han lyckades är dock tveksamt). Det mest kontroversiella inslaget i deras lära är att de ser Mirza Ghulam Ahmed som en ny profet, eller hos vissa nästan en profet, efter Muhammed.

Jag har en god vän som är ahmadi. Han heter Azhar och bor i den lilla staden Woking utanför London där han driver en indisk restaurang. Jag besöker honom varje gång jag reser till England. Woking är nog mest känt för att det var där som marsianerna landade i H. G. Wells roman War of the World/Världarnas krig. Men där byggdes också Englands första moské redan 1886, ett mycket pittoreskt tempel i ”indo-saracensk stil”. År 1913 gjordes den till centrum för ahmadiyyarörelsens verksamhet i Europa. Och den är nämnd i Wells roman!

Förra sommaren var jag åter i Woking och han bjöd mig på lunch i sin restaurang. Med sorg i blicken berättade han att en gammal kvinna och två barnbarn precis hade bränts till döds i en pogrom i Pakistan. Han kände sig bitter eftersom ahmadierna hade deltagit i skapandet av Pakistan som ett nationellt hem för den indiska subkontinentens muslimer. Och nu är de själva diskriminerade! ”Vi har det bättre i Indien med en majoritet hinduer”, sa han med ett ironiskt leende. ”Hinduerna behandlar oss bättre.”

Men Azhar var också orolig för situationen i England och menade att han inte kände sig helt trygg längre. ”Extremismen växer och jag känner av hatet”, sa han. ”I skolan får mina barn höra av andra muslimer att de är orena och ska brinna i helvetet. De blir så ledsna. Jag funderar på att byta till en skola med färre muslimer. Och det fast vi själva är muslimer!”

Efter den kryddstarka måltiden körde vi ut till Brookwood-kyrkogården. Där ligger flera prominenta muslimska tänkare och kulturpersonligheter begravda, ofta under vackert utsmyckade monument

från 1800-talet och början av 1900-talet. Vissa gravar är konstruerade som moskéer i miniatyr med kupoler och minareter. Här finns alla muslimska samfund representerade; det är en verkligt mångkulturell begravningsplats. Här vilar sunniter och shiiter, ismailiter och ahmadier.

Wokingmoskén byggdes faktiskt av en icke-muslim med judisk bakgrund. Han hette Gottlieb Wilhelm Leitner och var en oerhört lärd orientalist, född i Budapest 1840. Det sägs att han behärskade femtio språk! År 1883 öppnade han Oriental Institute i Woking för studier av orientaliska språk och kulturer. Han planerade att bygga fyra gudstjänsthus i anslutning till institutet: en moské, en synagoga, en kyrka och ett hinduiskt tempel. Han började med moskén, som blev färdig 1889. Han hann inte med de andra.

Azhar och jag besökte sedvanligt Leitners grav. Det gör jag varje gång jag är i Woking. På gravstenen finns ett arabiskt visdomsord inskrivet: Al-ilmu khayru min al-mal eller ”Kunskap är bättre än rikedom”. Jag undrade om det finns någonstans i Mellanöstern där ahmadierna kan känna sig trygga. ”Ja”, svarade Azhar, ”i Israel”. Han berättade att samfundet kom till Haifa på 1920-talet, och att Israel är det enda landet i Mellanöstern där de kan utöva sin tro fritt och öppet. ”Ur er synpunkt”, sa jag, ”torde de islamiska länderna framstå som betydligt mer islamofoba än Israel.” Azhar nickade och brast ut i skratt. Han är väl medveten om hur Israel demoniseras i islamvärlden och hur överraskande och provocerande min kommentar kan te sig.

På berget Karmel i Haifa finns en stor ahmadisk moské och församlingen består av både indier och palestinska araber. De har utmärkta relationer med sina judiska grannar och med den israeliska staten. De har översatt Koranen till jiddisch!

Israel, som är så demoniserat av islamister och ständigt utmålas som ”muslimernas fiende”, är alltså det enda landet i Mellanöstern där alla muslimer, oavsett inriktning, är fria från diskriminering. Och det är just detta som de islamistiska extremisterna tycker är fel med Israel – att där finns religionsfrihet, yttrandefrihet, liberal demokrati och andra förhatliga uttryck för den moderna västerländska civilisationen.