Lars Anders Johansson

Rättviseförmedlingen förespråkar inte kvotering. Påstår de. De tar bara fram listor på personer som skulle kunna anlitas istället för de som anlitats tidigare.

Det kan handla om medverkande i media, om arbetstillfällen, eller om artister på festivaler. Listorna baseras på kvaliteter som kön, hudfärg och efternamn. Sedan är det upp till arbetsgivaren/arrangören/redaktören själv att avgöra om de vill använda sig av listorna eller inte. Visst låter det fint? Förmedlingen tillhandahåller bara en tjänst. Resten är frivilligt!

Men det finns problem.

För det första är det ingen självklarhet att en ojämn fördelning mellan olika statistiska grupper i exempelvis en paneldiskussion eller en festivaluppställning beror på diskriminering eller okunskap. Vad paneldebatter anbelangar är det nämligen inte alls givet att det finns specialister på varje fackområde och företrädare för varje tänkbar ståndpunkt i varje tänkbar statistisk kategori. Orsakerna därtill är många och skiftande.

Säkerhetspolitik är ett område som det för inte alls särskilt länge sedan var nästan uteslutande män som sysslade med. Att det idag finns fler manliga än kvinnliga experter på området är således inte särskilt konstigt. Att det oftast inte blir en 50/50-könsfördelning i säkerhetspolitiska paneldiskussioner beror således varken på strukturell diskriminering eller på att arrangörerna inte haft tillgång till Rättviseförmedlingens listor.

Detta hindrade emellertid inte Miljöpartiets försvarspolitiska talesperson Jakop Dalunde från att i samband med ubåtskränkningarna i höstas beklagade sig, inte över att Sverige inte kan freda sitt territorium från främmande makters intrång, utan för att könsfördelningen i Agendas diskussionspanel var för sned. Miljöpartiet är nämligen det parti som i störst utsträckning har köpt upp sig på Rättviseförmedlingens statistiska förklaringsmodell. Sedan de kom i regeringsställning dessutom bokstavligen köpt uppsig, sedan det av partiet styrda kulturdepartementet direktupphandlat föreningens tjänster.

För det andra är föreställningen om att kön, hudfärg och efternamn skulle vara relevanta kategorier i alla sammanhang befängd. I det ovan nämnda exemplet kan man fråga sig vilken relevans det överhuvudtaget har vilket kön eller vilken nyans på huden de säkerhetspolitiska debattörerna har. Kan dessa ytliga attribut överhuvudtaget vägas mot kunskaper om det säkerhetspolitiska området i en diskussion om detsamma?

För det tredje är det fånigt att som Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz gjorde i aktuellt hävda att förmedlingen aldrig har förespråkat kvotering, bara för att de inte har drivit frågan om att kvoteringen skall regleras i lag. Hela organisationens grundidé syftar till att representanter för olika grupper skall anlitas just utifrån sin grupptillhörighet. Att undvika att tala om att lagstifta om kvotering har varit ett sätt att runda godhjärtade liberaler som tror att så länge inte den kollektivistiska människosynen slås fast i lagtext är det ingen fara på taket.

Rättviseförmedlingen har dock betydligt mer effektiva metoder för att genomdriva sin agenda. De inser givetvis att Sverige inte, ännu, är redo för lagstiftning om representation baserat på medfödd grupptillhörighet. Justitieminister Morgan Johanssons testballong häromveckan där han hotade med att låta upplösa privata företag som inte hade jämn könsfördelning i sina styrelser, väckte ont blod och föranledde en pudel.

Under alliansregeringen riktade förmedlingen in sig på civilsamhällets aktörer som genom mer eller mindre subtila påtryckningar skulle tvingas in i ledet. Jag fick själv erfara detta som arrangör för en liten musikfestival. Samma dag som festivalens Facebooksida lanserades fylldes kommentarsfältet av upprörda inlägg som med identisk argumentation och ett mycket högt tonläge framförde synpunkter på könsfördelningen bland artisterna.

Det rörde sig om sju manliga artister och en kvinnlig artist. Utfallet var vare sig en konsekvens av diskriminering eller av okunnighet från arrangörens, det vill säga min sida. Det var en konsekvens av vilka av de tillfrågade artisterna, jag frågade ungefär lika många manliga som kvinnliga, som hade tackat ja och som kunde medverka till det föreslagna gaget. För mig var detta ingen stor sak, vilket det inte heller hade varit om utfallet blivit det motsatta. Jag lade ned pengar och ideellt engagemang på att skapa ett litet musikarrangemang med musik som jag gillade.

Snabb research på de upprörda kommentatorernas Facebooksidor visade att de alla verkade tillhöra samma kompiskrets och var kopplade till Feministiskt Initiativ, i en helt annan del av landet än den där festivalen ägde rum. En annan sak som de hade gemensamt var att de alla hänvisade till Rättviseförmedlingens listor. Nyfiken ögnade jag igenom dessa listor och fann att där var artister som jag antingen redan tillfrågat men inte kunde, eller sådana som jag inte kunnat boka för att de varit för dyra, eller sådana som jag inte ville boka för att jag inte tyckte att de var tillräckligt bra. I de arga kommentatorernas argumentation skulle jag ha bokat några av dessa i alla fall, eftersom representation enligt dem var viktigare än konstnärliga och andra hänsyn.

Den ilskna kampanjen fortsatte på Twitter och i andra sociala medier. För en liten arrangör med små ekonomiska resurser och som är beroende av all goodwill den kan få är en sådan orkestrerad kampanj förödande. Den kan vara skillnaden mellan att gå runt eller inte för en arrangör med knappa marginaler. De flesta arrangörer av kulturevenemang arbetar ideellt och drivs primärt av sin kärlek till musiken eller valfri annan kulturyttring och är i regel föga intresserade av att ställa sig på barrikaderna. Att gå emot en organiserad nätmobb med Rättviseförmedlingens listor i händerna är således ingenting som lockar. Att följa rekommendationerna och tillmötesgå kraven är den enkla utvägen.

Det är en situation inte helt olik den där en affärsinnehavare utlovas ”beskydd av den lokala gangsterbossen med motiveringen ”Det vore ju synd om någonting skulle hända med din fina festival …”

I förekommande fall behöver inte ens nätmobben skrida till verket. De flesta arrangörer vet vad de har att vänta om de inte lever upp till förväntningarna. Konsekvenserna kan dock bli besynnerliga. Inom många musikgenrer var antalet manliga utövare betydligt

fler än antalet kvinnliga så sent som för några årtionden sedan. Det kan tyckas beklagligt och orsakerna därtill kan diskuteras. Glädjande är dock att detta på senare år kommit att förändras. I många musikgenrer tycks könsfördelningen numera vara mer eller mindre jämn.

En naturlig konsekvens av den historiska snedfördelningen är dock att antalet etablerade, stora artister som slog igenom för flera årtionden sedan är fler än antalet kända kvinnliga artister i samma generation. En festivalarrangör som är beroende av att locka publik behöver kända namn, dragplåster, i sin artistuppställning. På grund av att utbudet ser ut som det gör tenderar det att bli en övervikt manliga artister bland dragplåstren. När man sedan skall tillmötesgå det statistiska kravet på jämn könsrepresentation är man tvungen att kompensera för övervikten manliga dragplåster genom att fylla upp utrymmet för yngre och oetablerade artister med i huvudsak kvinnliga dito.

Anhängare av idéer om arvsynd och kollektiv bestraffning brukar förvisso argumentera för att det är rimligt att kvotera ut manliga artister nu eftersom kvinnliga artister varit underrepresenterade historiskt. Så kan man naturligtvis tycka, men då motverkar man det uttalade målet bakom de statistiska representationsverktygen, nämligen att motverka diskriminering. Så snart någon kvoteras in är det någon annan som kvoteras ut.

Sedan de rödgröna ministrarna flyttade in på regeringskansliet har förmedlingen emellertid börjat rikta in sig på större fiskar än civilsamhällets små kämpande aktörer. Genom de allt tätare banden till kulturdepartementet och public serviceföretagen går det snart inte längre att låtsas som att man inte förespråkar kvotering.

För det fjärde bygger Rättviseförmedlingens metod på grundantagandet att var och en som tillhör en statistisk kategori baserad på kön, hudfärg eller efternamn skulle vara en representant för alla andra som tillhör samma kategori. Att kvinnor per automatik skulle identifiera sig med kvinnliga debattörer och män med manliga.

För det femte är det uppenbart att förmedlingens listor framförallt omfattar personer som sympatiserar med förmedlingens ideologiska utgångspunkter. Enskilda undantag finns, men den genomgående tendensen är tydlig. Att använda dessa listor för att uppnå mångfald är således rent kontraproduktivt. Rättviseförmedlingens listor är ett verktyg för att sätta press på aktörer till att kvotera in representanter för Rättviseförmedlingens egen världsbild i olika sammanhang.

Att två av fyra allianspartiledare svalt detta bete är ett bevis om något på att det saknas mångfald i den svenska samhällsdebatten.