Krister Thelin

Stockholms stad har antagit ett handlingsprogram för de jihadister som återvänt för R&R ( “Rest and Recuperation) efter terroristaktivitet i IS-regi.

Programmet som med rätta kölhalats i kommentarerna ( se ex. Maria Ludvigsson i SvD 20/5) är ensidigt empatiskt och inriktat på “vård och omsorg” med förtur till allehanda sociala nyttigheter som arbete och bostad. Men är det så konstigt? Bakom progammet står de professionella tjänstemän och aningslösa politiker som har vård och omsorg som sitt yrke. De följer bara i de sedan länge upptrampade fotspår som en omhändertagande klientism angett.

Deras uppgift är inte att ta ett övergripande ansvar och bestämt inte att vara repressiva. Lagföring, brott och straff ankommer inte på sociala myndigheter och kommunala politiker. Härtill kommer en långvarig tradition i vårt land att betrakta alla brottslingar som offer för övermäktiga socioekonomiska krafter. Den enskildes ansvar för sina gärningar och handlingar upplöses i ljuset av allehanda “utanförskapsfaktorer”. Så, även i betraktande av detta är Stockholms stads naiva terroristvårdsprogram väl i samklang med samhällsandan och den logik som professionen leder till.

Men att finna förklaring är inte detsamma som att också acceptera. Mot det välvilligt naiv kommunala borde regeringen agera motkraft. Det är ett nationellt problem, inte ett lokalt, att unga män av utländsk bakgrund väljer att ansluta sig till en terroriströrelse och utomlands begå allehanda våldsamma grova brott, såsom mord, tortyr och våldtäkt. De tafatta försök som hittills gjorts på riksplanet att hindra terroristresorna och att hantera återvändarna öppnar för godhjärtade lokala politiker. Det är där problemet sitter. Visst, det sitter allehanda utredningar, och en nationell samordnare är utsedd, och funderar. Men det behövs inte mycket grubbleri. Danmark, Nederländerna och Storbritannnien erbjuder goda förebilder: Beslagtagna pass för att förhindra jihadistresor och omgående lagföring för terroristbrott vid hemkomsten, i stället för socialterapi och förtur i den kommunala bostadskön.

Med visad statlig handlingskraft kommer kommunerna att fatta galoppen. Och medborgarna kan få den reaktion som den oroande terroristverksamheten kräver, i stället för att börja tvivla på de ansvariga svenska politikernas förståndsgåvor.