Kunskap är jobbigt

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

Den vanligen så kloke Per Schlingmann säger något mycket egendomligt i en krönika i Dagens industri (15 05 19). ”I en tid när all kunskap är tillgänglig för alla ökar betydelsen av erfarenhet”.

Vi lever alltså i en tid där all kunskap är tillgänglig för alla. Hade krönikören sagt information i stället för kunskap hade han kommit sanningen lite närmare – men bara lite. Man kan naturligtvis avfärda formuleringen som slarv men jag misstänker att den är ett uttryck för ett tänkande som blivit rätt allmänt och då är saken allvarligare.

Jag går in på nätet och letar upp Gregorij Perlemans bevis för Poincarés förmodan, ett problem som utmanat matematiker i ett sekel. Med beviset framför mig inser jag omedelbart att jag inte begriper ett skvatt. Evolutionsteoretiker och zoologer använder ibland spelteori för att undersöka hur stabil en population är. För den som inte är insatt i evolutionstänkandet eller spelteori kommer de flesta artiklar inom området att vara rent brus. Att man tekniskt har tillgång till en väldig mängd information betyder inte att accessen förvandlar informationen till kunskap.

Om jag via de sedvanliga elektroniska mojängerna omedelbart kan ta till mig de kunskaper jag behöver, oavsett vilka de är, förstår jag inte vad vi ska med skola och universitet till. I det läget är vi ju så allvetande vi behöver vara. Problemet är förstås att verklig kunskap kräver arbete, hårt och uthålligt arbete. Ett kriterium (av flera) på att man verkligen behärskar ett kunskapsområde är att man självständigt kan bedöma andras arbeten på samma område. Självständigheten formas av förmågan att väga en förklarings rimlighet mot ett alternativ, avgöra om en analys är relevant, sann och rimligt fullständig, granska eventuella källors trovärdighet, ta ställning till om bevismetoderna och bevisföringen duger, osv. Den här sortens självständighet blir aldrig absolut men växer med långvarigt arbete.

Den som läst tio, femton böcker om andra världskriget eller ekonomi tror sig ofta kunna ämnet. Den som forskat ett helt liv har i stället lärt känna sin egen okunnighet.

Det som irriterar mig med Per Schlingmanns formulering är två saker. Den första handlar om att synsättet ger intryck av att kunskaper är något människor kan tillägna sig utan

ansträngning. I ett land med ett utbildningssystem i utförsbacke, och en elevkultur som alltför ofta tror att inlärning bara är meningsfull om den är en del av underhållningsindustrin, så behöver nog inte lärandet bagatelliseras ytterligare.

Schlingmann missar, och det är något han delar med många, att kunskap är något oerhört dynamiskt eller, för att använda ett krångligt uttryck, transformativt. Människan lever idag med livsvillkor hon i stor uträckning skapat själv. Sveriges välståndsökning sedan 1850-talet har varit fenomenal. Den omvandlingen (transformationen) beror av ny kunskap som utvecklats av tekniker, organisatörer, entreprenörer, innovatörer, forskare, konstnärer, ekonomer och många, många andra. Även smarta telefoner, läsplattor och datorer är resultatet av kunskap. Kunskap genererar ny kunskap och tempot i den processen ökar. Men bara den som verkligen behärskar ett områden har en chans att formulera ny kunskap. Och vägen dit är som sagt lång.

Men vad betyder det där med erfarenhet i citatet? Vad syftar man på när man säger att en hantverkare, fysiker, ingenjör, journalist eller skådespelare är erfaren? Det handlar, vill jag mena, om en person som tillägnat sig så stora kunskaper och färdigheter på ett område att hon eller han är kapabel att fälla självständiga omdömen på det här området. Distinktionen mellan kunskap och erfarenhet är skenbar.