Väst har inte monopol på imperalism

mohamed omar

Mohamed Omar

Under perioden 2009-2011 när jag kallade mig islamist hämtade jag en del inspiration från religionshistorikern Mattias Gardells idéer om demokratisk islamism och ”folkhemsislamism”. Jag tänkte mig också en islamisk, politisk rörelse i svensk tappning som skulle fira högtider som midsommar, julafton och nationaldagen. Blågul islam. Jag fick inget gensvar i moskéerna.

Hur som helst så har jag läst om Gardells bok om islamism från 2005: Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam. Jag läser nu med nya glasögon. Jag är sekularist och söker inte längre efter förebilder för hur man kan tänka sig en demokratisk islamism. Nu ser jag brister, förvrängningar och motsägelser.

En sak som jag hakar upp mig på är Gardells användning av ordet ”antiimperialist”. Han beskriver i stort sett alla islamistiska tänkare som antiimperialister. Vad han egentligen menar är att de vände sig mot västerländsk imperialism och vidare vad de uppfattade som icke-islamiskt inflytande i islamiska samhällen – inte emot imperialism i sig.

Det är en väsentlig skillnad att vara emot allt som man uppfattar som icke-islamiskt inflytande och att vara emot imperialism. Ingen av de nämnda tänkarna har något negativt att säga om islamistisk imperialism. Det finns ingen kritik av hur islamiska imperier har betett sig mot andra folk genom historien. Kritiken är bara riktad mot väst.

Jamal al-Din al-Afghani (1838-1897), en av den moderna islamismens föregångare, beskrivs i samma andetag som både panislamist och antiimperialist. Hur går det ihop? Al-Afghani var en person som romantiserade och hyllade de islamiska imperierna och erövringarna. Hans panislamism handlade om att förena alla världens muslimer i ett imperium.

Hassan al-Banna (1906-1949), Muslimska Brödraskapets grundare, ska ha haft ambitionen att bygga en ”islamisk befrielserörelse” eftersom han var upprörd över den västerländska kolonialismen och imperialismen.

”Det muslimska brödraskapet var en del av den antikoloniala kampen men föreställde sig inte att nationell självständighet i sig skulle utgöra slutmålet”, skriver Gardell. Nej, slutmålet var att upplösa nationerna och ersätta dem med ett panislamistiskt imperium som därefter skulle expandera genom jihad eller heligt krig. Det vill säga ägna sig åt det som kallas imperialism. Det har Al-Banna tydligt angett i sin essä ”Om jihad”.

Det finns fler exempel. Nu kanske Gardell menar att han bara beskriver hur dessa islamister själva såg på sin verksamhet. De betraktade sig som antiimperialister. Men även om så är fallet tycker man att han som forskare borde kunna problematisera detta begrepp en aning.

I hela sin bok om islamism framställer Gardell muslimer som offer för imperialism, aldrig som imperialister. Men det som de islamistiska tänkarna drömde om var ju inte framför allt att göra sina länder fria från västerländsk imperialism utan att själva bygga ett islamistiskt imperium.

Det ottomanska riket lade som bekant under sig områden i Östeuropa och försökte även erövra Västeuropa. Och det skedde i islams namn och sågs som jihad eller heligt krig. I detta sammanhang blev också kristna européer förslavade. Ingen islamistisk, så kallade ”antiimperialistisk” tänkare i boken har tagit avstånd från detta. Där finns inga skuldkänslor.