Varför är hon jämt så arg…?

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

”Mormor, berätta en saga som inte finns…”, brukar mitt 4-åriga barnbarn Hugo säga när jag hämtar honom på förskolan.

Alla gillar vi en bra berättelse. ”Det var en gång…” är en magisk inledning som väcker förväntningar hos små som stora. Bra berättelser kan förmedlas med ord, penslar och dans – eller film. Ökade anslag till filmen är också ett återkommande krav på alla kulturministrar, just för att det finns så många mänskliga berättelser som söker större publik.

Men bra berättelser finns också nära oss, om vi ger oss tid.

Långt upp i vuxen ålder fanns min mormor och farmor nära. Båda kvinnor med rötter i ett annat sekel, födda i en tid utan rösträtt, fjättrade i en social ordning med tydliga könsroller.

Men vad hade de för drömmar?

På mitt skrivbord finns en bild av mormor, kanske är hon tolv år. De stora fötterna pekar åt varsitt håll, strumporna korvar sig, hon har händerna på ryggen, det långa håret fästat i en gigantisk vit rosett – och ett stort leende! Hon är den enda på familjeporträttet som egentligen ler.

Vad hoppades min mormor?

Hon ”blev” med barn i ett äktenskap som kom att bli långt ifrån lyckligt. Det var ofta bråk om pengar, ett av barnen var svårt utvecklingsstört, något man aldrig pratade om. Det var som det var.

Mormor läste sagor, lagade de godaste köttbullar jag smakat och trodde att mat löste alla problem. Hon tog med mig på stadens många muséer, sökte utlopp för sin energi i Husmodersföreningen men lärde sig aldrig simma. Vad drömde hon om? Kärlek och passion? Alldeles säkert! Ett yrkesliv? Förmodligen. Egna pengar? Absolut.

Varför frågade jag aldrig?

Om mormor stod för det lugna, stillsamma livet i egnahemsvillan i Bromma, så representerade farmor det aktiva, utåtriktade. Hon bodde i lägenhet i innerstaden, hade skafferi med fönster, högt i tak och jungfrukammare.

Farmor blev tidigt änka med sex barn att försörja och gav sig ut i förvärvslivet. Hon började röka, tog sig gärna en whisky (det gjorde aldrig farfar) och spelade regelbundet bridge med andra högljudda tanter. Jag vet inte om hon någonsin gick på museum men farmor tog plats, hon skrattade högt och ofta och hon älskade diskussioner.

Även farmor var gravid när hon gifte sig, men till skillnad från mormor hade hon ett lyckligt äktenskap. Det sägs att de kramades mycket och ofta. Hur var det att bli änka? Ensam i sängen? Plåtslageriverkstaden som gick omkull efter farfars bortgång? Tomheten? Att försöka få hushållet att fungera i krigstid med ransoneringskort, sex matglada barn och maken krigsplacerad på okänd ort?

Varför frågade jag aldrig?

När jag och mina kusiner växte upp var det förstås vi som var de intressanta. Tyckte mormor och farmor. Hur var lärarna i skolan? Vad tyckte vi om våra kamrater? Vad hade vi gjort i helgen? Deras timglas höll på att rinna ut, vi barnbarn representerade framtiden, de kommande länkarna i livets kedja.

Och vi berättade glatt och villigt, farmor och mormor hade ju mer tid än våra föräldrar och till skillnad från dem skrattade de dessutom åt våra knasigheter.

Farmor och mormor gladdes när jag fick studentmössa. De kom med flyttgröt när jag fick mitt första egna hem. De bistod med överblivna köksutensilier ur de egna skåpen. De såg pojkvänner komma och gå och de var med vid mitt bröllop och barnens dop.

När min drygt 1-åriga dotter ilsket protesterade mot den mat hon fick, de kläder jag valde eller den sovtid jag bestämt, frågade jag uppgivet min farmor: ”Varför är hon jämt så arg?”

Farmor tittade på mig, sedan sade hon med eftertryck: ”Det är generationers förtryckta kvinnoilska som ska UUUUUT…”

Jag blev alldeles stum. Men varför frågade jag henne inte vad hon menade?

Det har gått mer än ett kvarts sekel sedan farmor och mormor gick bort. Det är för sent att fråga. Frågat vad de hade velat göra annorlunda? Vad de en gång drömde om? Hur de upplevde sina mor- och farföräldrar, personer jag aldrig fått möta. Deras berättelser fick aldrig vingar.

Tänk om jag hade vetat då, när jag började närma mig de 30, hur mycket jag skulle sakna dem, hur ofta jag åter velat höra deras röster, höra dem säga ”Det var en gång, när jag var ung…”

Bra berättelser finns ibland kanske närmare oss än vi själva inser!