Ship to Gaza-aktivisternas kompass snurrar

mohamed omar

Mohamed Omar

Nu är ett nytt skepp lastat med människorättsaktivister på väg från Sverige till Gaza. Man kan tycka det är märkligt att människor som bryr sig om mänskliga rättigheter skulle välja just Gaza av alla ställen på jorden. Särskilt av alla ställen i Mellanöstern.

Det får mig att tänka på en historia om mulla Nasiruddin, islams Bellman. En man gick hem en kväll och fick syn på mulla Nasiruddin krypande på alla fyra på marken. Han letade oroligt efter något under gatlyktan. ”Har du tappat något?” frågade mannen. ”Jag letar efter mina nycklar”, svarade mullan.

Den förbipasserande erbjöd sig att hjälpa till. Snart kröp de båda omkring på marken i gatlyktans sken. Efter ett tag frågade mannen: ”Minns du exakt var du tappade dem?” Mullan pekade mot sitt hus en bit bort. ”Där borta i mitt hus.”

Mannen häpnade och frågade: ”Men om du tappade dem där borta, varför söker du dem då här?” varpå mullan svarade: ”Därför att det är ljust här.”

Människorättsaktivisterna på Ship to Gaza liknar den stollige mullan. De allvarligaste brotten mot de mänskliga rättigheterna i Mellanöstern sker någon annanstans, men de söker i Israel eftersom där finns det ”ljus”. De får stå i rampljuset, bli de sedda och bekräftade.

Men det finns också ”ljus” i en annan mening. Vad som händer i Israel är känt i omvärlden och diskuteras inom landet eftersom det är en demokrati med fria medier. Så är det inte i de arabiska diktaturerna.

Det verkar också finnas en rasistisk logik bakom den oproportionerligt stora uppmärksamhet man riktar mot Israel. Man kräver inte samma moraliska standard av araberna. Det är som om en lärare i en klass där alla elever utom en fått icke-godkänt skulle kalla in den enda som fått godkänt på möte där han eller hon fick skäll för att ”du som har läshuvud borde ha klarat minst väl godkänt.”

Borde det inte vara ett större problem att alla de andra eleverna fick icke-godkänt?

De andra staterna i området har inte en tillstymmelse till demokrati eller respekt för mänskliga rättigheter. I den teokratiska diktaturen Saudiarabien har man ingen konstitution och halshugger människor på löpande band. Ja, listan över hemskheter kan göras lång.

Saudiarabiens statsreligion heter wahhabism – en barbarisk ideologi. Ändå ser jag ingen antiwahhabitisk rörelse vid sidan om den antisionistiska bland de som bryr sig mänskliga rättigheter i Sverige. Och wahhabismen har stora resurser och är missionerande.

Hur många demonstrationer anordnar vänsterfolket som bryr sig om mänskliga rättigheter utanför Saudiarabiens ambassad i Stockholm? Svar: ingen. De har aldrig varit där.

En demonstration utanför Saudiarabiens ambassad i september 2012 känner jag till, eftersom jag anordnade den själv. Via Facebook samlade jag ett femtiotal personer. De flesta var invandrade araber från Syrien, Irak, Libanon och Palestina. Inga helyllesvenska människorättsaktivister. Medierna struntade i oss.

Varför engagerar inte Saudiarabiens människorättsbrott lika många präktiga svenska människorättsaktivister som Ship to Gaza och andra antiisraeliska manifestationer?

Det var en av de frågor som brydde mig under den period jag var en antisionistisk idiot. Frågor som fick mig att inse att jag prioriterade fel och så småningom lämna idiotin. Den ideologi som förtrycker människor i Mellanöstern, inklusive palestinier, är islamismen. Där finns en hel del att göra.

Jag hade faktiskt kunnat skämma ut mig ännu mer än jag gjorde. Det var nära att jag kom med på en av båtarna till Gaza. Jag blev bjuden av vår egen expert på ”folkhemsislamism”, Mattias Gardell. Men jag tackade nej, vilket tyder på att jag visserligen var en idiot, men att min idioti hade gränser även då.

En sak mindre jag behöver skämmas för alltså.