Domedagar efterfrågas och utbjuds

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Människans efterfrågan på domedagar är ständigt hög och en ganska säker väg till berömmelse är att bli domedagsprofet.

Krig har alltid förutspåtts liksom sjukdomar som pest och kolera och det är alltid många som är beredda att tro den som säger att eld och svavel kommer att regna ner över vår tids Sodom och Gomorra. Och märk väl: sådana profetior är, har alltid varit och kommer att förbli, riskfria. Människan lever i en värld, där krig, pandemier och naturkatastrofer ständigt återkommer. Men hitintills har fatalt nog (fatalt för domedagsprofeterna alltså), själva domedagen ändå alltid uteblivit. Katastrofer med förfärliga lidanden och många döda inträffar, men mänskligheten envisas med att överleva och komma tillbaka.

I andra världskriget dödades kanske 60 miljoner civila och soldater. En fruktansvärd katastrof, men det var bara sådär 2½ procent av de 2,3 miljarder människor som levde på jorden 1940. Spanska sjukan som härjade över hela världen i två år efter första världskriget dödade ungefär dubbelt så stor andel av mänskligheten, ca 5 procent, men någon domedag blev det inte.

Då var det långt mer skrämmande med digerdöden, en pest som slog till i Europa i mitten av 1300-talet. Dödligheten för dem som drabbades låg ungefär som för ebola idag, 50-70 procent. Det verkar som om bortåt 90 miljoner dog i digerdöden av ca 450 miljoner människor, det vill säga en femtedel av världens befolkning. I Norge dog långt mer än halva befolkningen. Men någon domedag blev det alltså inte. Tvärtom steg sedan levnadsstandarden på grund av folkminskningen. Brist på arbetskraft drev upp reallönerna och färre människor per hektar odlad mark sänkte livsmedelspriserna.

Många domedagar har fått inställas bara under mitt korta liv. Domedagen har förutsagts med hänvisning till t ex kärnvapenkrig, kommunistiskt maktövertagande, överbefolkning (vi skulle inom kort bli 50 miljarder människor), världssvält och hungermarscher, europeisk skogsdöd och sinande råvarutillgångar med oljan i spetsen. Men så har det inte gått. Det blev aldrig något kärnvapenkrig under det kalla kriget, där Mutually Assured Destruction (MAD) tycktes garantera en domedag. Av kommunismen återstår bara några patetiska rester som Kuba och Nordkorea. Ryssland och Kina har infört en korrumperad och rå kapitalism och bara behållit diktaturen från det gamla systemet.

Världens befolkning verkar plana ut på ca 10 miljarder framåt mitten av århundradet. Befolkningsminskning pågår redan i många länder som Italien, Ryssland och Japan. Kina lär komma att följa efter. Ingen minns längre den europeiska skogsdöden och fetma och diabetes 2 är på väg att bli en folksjukdom i stora delar av den fattiga världen. Råvaror och olja hittas litet överallt.

Men skam den som ger sig, tänker domedagsprofeterna. Om fossila bränslen inte tar slut, så leder förbränningen av dem i stället till klimatförändringar som innebär slutet för människan här på jorden och då löser det sig den vägen. Och dessutom finns det hopp om rejäla fågelinfluensor och andra pandemier som kan komma plötsligt.

Ebola, med 50-70 procents dödlighet som Digerdöden, såg alldeles nyss ut att kunna bli något. Vi skulle vara uppe i hundratals nya fall per dag vid det här laget, men där tycks något ha gått snett. Sjukhus har hunnit byggas och utbildad vårdpersonal med bra utrustning, stort personligt mod och stort engagemang har i stort sett besegrat sjukdomen för den här gången. Vi får sätta vårt hopp till snabb framväxt av antibiotikaresistenta bakterier som återställer ordningen på den fronten.

Därtill kommer naturligtvis möjligheten att de stora krigen kommer tillbaka. Putin har börjat erövra territorier runtomkring Ryssland. Abchazien och Sydossetien togs i praktiken för några år sedan, Krim rök för något år sedan, Transnistrien glider stadigt in i den ryska sfären och de baltiska republikerna har fått påminnelser från Moskva om sin dödlighet. Putin har lovat att ställa upp för ryskspråkiga var de än bor och de bor litet överallt. ”Heim ins Reich”, som Hitler sa.

USA vill inte längre vara världspolis och vem skall då reda ut läget i Syrien och Afghanistan? Stormakterna, Indien, Pakistan och Israel har kärnvapen och Iran kanske inte kan stoppas från att skaffa sig denna nyckel till regional stormaktsstatus. Kanske kan kärnvapenkatastrofen komma tillbaka som nyckeln till domedagen?

Terrorism med hjälp av Islamiska staten och gamla hederliga al-Qaida finns ju också. Maten blir allt giftigare och invandrare kryllar in i Västvärlden. Det finns alltså fortfarande hopp om att hoppet är ute och domedagen nära.

En intressant fråga som jag inte tänker försöka besvara är vad som driver människor att tro på och oroa sig för domedagar. Jag vill bara ställa en fråga till oss alla att fundera över. De som förutsäger domedagarna, blir de glada, snopna eller rentav ledsna om de får veta att risken har försvunnit?