Bert Stålhammar

Framför mig i ICA-kassan står en äldre man i en sliten vinterjacka och lägger upp sina varor på bandet. När han är färdig vänder han sig om och ställer sin korg i högen med tomma korgar. Jag märker då att han fortfarande har många varor kvar ouppackade så jag knackar honom lätt i ryggen och säger ”jag tror du har glömt några varor”. ”Nej då inte alls. Det blev för dyrt och pengarna räckte inte så jag får lämna tillbaka det där.” När han med viss möda har räknat sina pengar för att betala säger kassörskan ”det fattas en krona”. Jag skall se om jag har någon”, svarar han. ”Jag skall leta igenom byxorna. Nej, säger han det har jag inte”. ”Men jag ser att du har en tjuga i plånboken”, säger kassörskan. ”Det är min sista tjuga”, säger han. ”Den vill jag inte växla.”

Själv stod jag med en krona i handen och tänkte ge kassörskan, men jag avstod. Jag hade ingen aning om hur han skulle reagera. Mycket motvilligt lämnade han till slut fram sin tjuga och fick nitton enkronor tillbaka innan han försvann ut med sin ICA-kasse.

Omkring 250 000 pensionärer i Sverige lever under EU:s fattigdomsgräns på 11 000 kr i månaden. Antalet ökar hela tiden. Man ser dem i livsmedelsaffärerna när de lastar sina rullatorer med varor som vid helgerna säljs med extra priser. Idag lade jag märke till några äldre damer kring bröddiskarna precis innan jag ställde mig i kassakön. Några tonårskillar plöjde sig fram med mobilerna i höger hand och hörlurar i öronen på väg mot godishyllorna. De äldre damerna högg tag i sina rullatorer för att inte bli omkullsprungna av dessa våra framtidshopp som raketforskare och hjärnkirurger.

På Expressens löpsedel denna dag presenteras en 92-årig man som är bostadslös. Hans sambo har dött och hennes barn säljer nu lägenheten. Han står på bar backe. Jag kommer att tänka på bilderna från 20-talets statarlängor när familjer slängdes ut från sina vägglössinpyrda enrummare när familjeförsörjaren hade blivit sjuk eller dött. Expressen skriver att 92-åringen får inte bo på kommunens äldreboende för det är han för frisk för. Dessutom har nu regeringen via Boverket meddelat att lediga kommunala lägenheter skall gå till invandrare.

På Aftonbladets förstasida finns en stor bild på Albin, 74: ”Jag har inga tänder och det skulle kosta mig över 40 000 kronor att få nya tänder. Med en pension på 9 000 så går detta naturligtvis inte. Men jag klarar mig på soppa. Det finns mycket att välja på.”

På väg ut ur affären får jag väja för den kvinnliga EU-migrant som sitter på trottoaren med alla sina täcken och kuddar. Som vanligt säger hon ”Hej” men jag orkar bara inte lägga något i hennes pappmugg. Jag vet att de goda i vårt samhälle nu är i full fart med att arbeta för att hon skall klassas som papperslös och få fri sjuk- och tandvård. Dessutom arbetar vänstergruppen Allt åt alla för att EU- migranterna skall få rätt att beslagtaga med besittningsrätt den mark de behöver för sina läger. I vissa kommuner planeras nu ”riktiga” bostäder liksom rätt till kommunala ”socialbidrag” för dessa grupper.

Ibland undrar jag om våra politiker drabbats av godhetsnarkomani utan någon som helst moralisk analys. Hur kan man lämna alla dessa gamla svenska medborgare som byggde upp detta land i Europa som en gång var världens rikaste att bli fattigpensionärer? Läser att två politiska ungdomsförbund nu driver att alla fattiga i hela världen skall få komma till Sverige med ”rätt att ta del av vårt välstånd”. Men våra fega politiker tycks vara så godhetsvaccinerade att de inte tycks förstå att deras prioriteringar av invandrare och EU -migranter gör att våra egna pensionärer alltmer hamnar under fattigdomsgränsen. Ingen enda, förutom SD:s representanter som man på alla vis försöker osynliggöra, slår vakt om våra egna gamla.

Försjunken i dessa tankar ser jag att den tiggande kvinnan på trottoaren hämtas upp av en silvergrå BMW. Plötsligt kommer jag på mig med att tänka på vad den äldre mannen i kassan tvingades lämna tillbaka. Kanske var det något gott han hade planerat att ta med hem till sin rullstolsburna hustru.