Thomas Gür

Den moderata partiledningens utmaning är att finna en väg ut ur Decemberöverenskommelsen (DÖ) utan att tappa ansiktet. Att DÖ är ohållbar, inte minst med tanke på dels löftessveken från S (hur ska man då lita på att det partiet ”släpper fram” [denna usla och ekivoka term] en borgerlig minoritetsregering 2018) och dels den pågående revolten från några av länsförbunden, torde vara uppenbar även för den mest inbitne Fredrik Reinfeldt-epigon. Frågan är hur man kommer att gå tillväga.

Det kanske märkligaste är ett uttalande nyligen (Dagens Industri 23/4) av Lars-Ingvar Ljungman, ordförande i Skånemoderaterna och tillika ordförande i den valberedning som föreslog valet av Anna Kinberg Batra som partiordförande. Ljungman, vars förbundsstyrelse avstyrkte en motion med kravet att frånträda DÖ, svarade så här på reporterfrågan ”Tror du att decemberöverenskommelsen kommer att hålla till 2022?”:

”Det är tveksamt. Jag tror att politiska realiteter under resans gång kommer att göra att den här decemberöverenskommelsen överges. Det är svårt att peka på vad det skulle kunna vara som slutligen fäller den, men jag är nog tveksam till om den kommer att hålla ända till 2022.”

Detta är ett absurt uttalande om man samtidigt som Ljungman vidhåller att DÖ bör få finnas kvar för att det ”i praktiken inte finns något vettigt alternativ”. För om DÖ inte håller till valet 2022 är varje minut som den fortsätter att gälla till skada för alliansen, även om DÖ skulle hålla till låt oss säga hösten 2021, med en eventuell alliansregering efter valet 2018. För inte ens då skulle alliansen ha fått nyttja sig av DÖ lika länge som regeringen. (Fyra år respektive tre år.) Faller DÖ före 2018 är allt bortkastat för alliansens del.

Alltså borde Ljungman med denna sin inställning redan idag vara emot DÖ och kräva att hans parti frångår den – annars medverkar man ju till att regeringen Löfven fortsätter att gynnas asymmetriskt.

Nu tror jag inte att det blir den här typen av rationella och konsekventa resonemang som gör att moderaterna ändå frångår DÖ – jag hyser inga illusioner om mängden av rationellt, logiskt handlade i politiken.

Det som kommer att få moderaterna att frångå DÖ blir snarare riskerna med att behålla DÖ, när allt fler distrikt vänder sig mot DÖ och de partimedlemmar som vänt sig mot DÖ inte får gehör, utan blir överkörda. Man riskerar då en allvarlig passivisering av partiapparaten, kanske också av hela distrikt.

Tänk så här: Skulle det finnas en allvarlig risk att riksdagsledamoten Finn Bengtsson och Östergötland lackar ur om DÖ blev kvar efter en sådan strid? Svar: Ja. Lägg då till Bohuslän och kanske till och med delar av Skåne. Minst.

Skulle å andra sidan DÖs försvarare externt idag, t ex. riksdagsledamöterna Fredrik Schulte och Andreas Norlén, kasta in handduken om moderaterna frånträdde DÖ? Knappast. De är lojala visavi partilinjen, och DÖ är inte en hjärtefråga ens för dem.

Slutsats: Förr eller senare kommer moderaterna att behöva finna en väg att komma ur DÖ. Om partiordföranden Kinberg Batra kan hitta rätt anledning och tajming för detta kan hon till och med bli borgerlighetens hjältinna som gjort upp med ”fädernearvet” om man så säger… men det kräver sinnesnärvaro och beslutskraft.

Möjligheten finns också att moderaterna som största parti inväntar att någon av de borgerliga småpartierna får ta på sig uppdraget att vara den som spränger DÖ. Det skulle inte vara en ovanlig M-taktik och dessutom passa ihop med den passiva krishantering som blev moderaternas signum under Fredrik Reinfeldt: Vänta och se.

Samtliga småpartier i alliansen är förmodligen säkrare tips som de aktörer som kan kasta in handduken först. Men då kommer i så fall äretiteln ”borgerlighetens hjältinna” alternativt ”hjälte” att gå till en annan partiledare i alliansen.