Det är vanligt med studiebesök i moskéer, men många muslimer är ointresserade av kyrkor

mohamed omar

Mohamed Omar

Under de många år som jag har umgåtts med religiöst aktiva muslimer i moskéerna har det slagit mig hur lite de flesta av dem vet om andra religioner. Jag har många gånger hört muslimer säga att kristna ”tillber tre gudar”. Jag har hittills inte träffat en muslim i Sverige som på allvar har försökt förstå hur de kristna själva uppfattar treenighetsläran.

Men det var bara ett ganska harmlöst exempel. Det finns hur många som helst. Man får ofta höra att kristna ”ber till statyer och kors istället för till Gud”. Det viktiga är inte enskilda anekdoter om vissa muslimers fördomar utan den anda av förakt för andra religioner som, med få undantag, genomsyrar en stor del av det tongivande moskéfolkets sätt att tänka.

Det är omöjligt att umgås med aktiva muslimer i moskéerna utan att förr eller senare stöta på detta förakt. Det finns förstås hyggliga muslimer som behandlar kristna med respekt men man kan inte komma ifrån att föraktet ändå är utbrett och är ett problem.

Den stora boven är wahhabismen, en sekt som uppstod på 1700-talet och som spridits över hela världen med hjälp av saudiska oljedollar. Det är inom wahhabitiska miljöer man finner de värsta attityderna mot andra religioner, men, och detta är viktigt, även mot andra muslimer.

Om det bara vore så att det var enskilda lekmän som stod för denna, låt oss kalla det fobi, skulle inte problemet vara lika stort. Tyvärr är det inte så. Föraktet för andra religioner förkunnas av de religiösa ledarna från predikstolarna. Man hånar andra religioner och gör verbala karikatyrer av deras läror.

Hånfulla attityder mot andra ses som ett problem i vårt samhälle, särskilt i förening med öppna eller förtäckta hot om våld, medan dessa attityder inte bara tolereras utan till och med uppmuntras av många muslimska, religiösa ledare. Dessa vill underblåsa fördomarna och föraktet mot andra religioner för att på så vis få sina församlingsmedlemmar att känna sig överlägsna, stärka dem i deras identitet och hindra dem från att öppna sig för omvärlden.

Moskén i Uppsala domineras av wahhabitiska aktivister vilka har sina religiösa förebilder och lärare i Saudiarabien. Moskén besöks regelbundet av predikanter från denna wahhabitiska diktatur. Jag försökte under några år påverka moskén i en annan riktning genom att bjuda in predikanter som stod för andra tolkningar av islam. Vi försökte också ifrågasätta den dogmatiska och slutna mentaliteten och väcka debatt. Till ingen nytta. Vi, en handfull fattiga idealister, kunde inte mäta oss med de stormrika saudierna.

På grund av hot om våld har jag och mina vänner slutat gå till moskén och gett upp alla försök att motverka wahhabismen där. Det enda man kan hoppas på är att en ny generation muslimer, som fått sin utbildning i Sverige, en dag ska göra uppror. Det verkar dock avlägset.

Moskén i Uppsala tar emot studiebesök flera gånger i veckan. Skolor, företag, föreningar och kristna församlingar som vill veta mer om islam. Dessa är överlag omedvetna om den interna kampen inom islam om tolkningsföreträdet. De tror att de helt enkelt besöker en moské. De tror att det budskap de får höra är detsamma som ”islam”.

Anledningen att moskén i Uppsala och många andra moskéer i världen har den karaktär den har beror inte främst på att muslimer finner wahhabismens budskap mer attraktivt än andra inriktningars. Det beror till stor del på en sak: pengar. Med pengar vinner man inflytande. Hade grupper som stod för andra tolkningar haft tillgång till samma pengar hade många moskéer i världen haft en annan karaktär och besökarna hade fått höra ett helt annat budskap.

Faktum är att dessa studiebesök stärker wahhabiternas makt på bekostnad av andra mindre resursstarka grupper genom att ge dem legitimitet och upphöja dem till islams officiella företrädare i Sverige. Muslimer som står för andra, mera progressiva tolkningar av islam marginaliseras.

Under den tid då jag försökte förändra moskén slog det mig att den muslimska församlingen var totalt ointresserad av andra religioner. Här tog man emot studiebesök efter studiebesök och aldrig kom man på tanken att man själv borde ta och besöka en kyrka. Detta trots att kristofobin överlag är större bland muslimer än islamofobin bland de kristna.

För många muslimer är också kristofobin ett icke-problem. Man anser inte att fördomar mot kristna är något som man behöver göra något åt. Hos många kristna däremot, inte alla, finns det en idé om att fördomar mot islam inte är något bra. Det är därför man besöker moskéer. Det finns till exempel kristna som är engagerade mot islamofobin, men hur många muslimer är engagerade mot kristofobin?

Alla dessa kristna tanter som besöker Uppsalamoskén och artigt och försynt ställer frågor till imamen borde göra något slags intryck på honom. Få honom att fundera på sin egen inställning till kristendomen. Men icke. Han vet allt som han behöver veta. Han är på den rätta vägen och det räcker.

Saken är den att imamen inte ens bryr sig om att lära sig något om andra muslimer. Om muslimer som tolkar islam annorlunda än han själv gör. Det ses som syndfullt att besöka en moské som tillhör en annan inriktning av islam och delta i deras gudstjänst eller undervisning.

De värsta tokfundamentalisterna, wahhabiterna, är inte en obetydlig sekt i islams utkanter. Nej, de kontrollerar de flesta stora moskéerna i Sverige och har tillgång till ett enormt ekonomiskt, politiskt och moraliskt stöd från diktaturen Saudiarabien, världens största sponsor av terrorism. Det är en regim som inte bara förföljer och diskriminerar andra religioners bekännare, utan även oliktänkande muslimer.

Jag har sett otaliga skolklasser, kristna församlingar och andra föreningar komma på studiebesök till moskén i Uppsala. Trots att de nästan alltid möter okunniga guider som knappt kan uttrycka sig på svenska och som ger korthuggna och obegripliga svar på frågor, fortsätter de att komma. Från moskéfolkets sida har jag dock aldrig upplevt motsvarande intresse för icke-islamiska religioner och livsåskådningar.

Det är anmärkningsvärt. De flesta svenskar är inte troende kristna i traditionell mening. Men svenskarna är kulturkristna. Vårt land har varit kristet i tusen år. Vår almanacka är full av kristna högtider. Man kan tycka att det borde vara intressant för de muslimska nysvenskarna oss att lära sig något om den religion som har präglat vår kultur.

Det finnas, anser jag, ett större behov för muslimer att företa studiebesök till kyrkor än vice versa. Ändå är det fler kristna som besöker moskéer än muslimer som besöker kyrkor.

Kyrkor bjuder ständigt in imamer till sina tillställningar. Jag har vid flera tillfällen talat i kyrkor, både i egenskap av poet och i egenskap muslimsk tänkare. Jag skulle önska att också kristna, präster såväl som författare och tänkare, fick besöka moskéer och berätta om sin tro. Det skulle motverka kristofobin, men också islamofobin, eftersom det skulle visa att muslimer är förnuftiga människor som är intresserade av dialog med andra.

När Thomas Gür och jag resonerade om det välfärdsindustriella komplexet

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Som du kanske upptäckt har jag en käpphäst, nämligen att tänkande och politik i Sverige styrs av egenintressena hos ett organisationssystem som jag kallat det välfärdsindustriella komplexet i analogi med president Eisenhowers föreställningar om ett militärindustriellt komplex – som visserligen behövs, men måste hållas på mattan.

Häromdagen hade jag ett samtal med min lärde, rolige och alltid uppslagsrike vän Thomas Gür:

– Du har fel, sa Thomas som inte är någon försvarare av inlindade och fjäskiga formuleringar. Man kan inte ha en så förenklad bild av samhället. Verkligheten är mer komplicerad. Du ger intryck av du jobbar med någon sorts enkel konspirationsteori. Det vi snarare står inför är ett system där aktörerna handlar med full systemrationalitet men där systemet i sig inte är rationellt. Det är mera av en klassisk tragedi – alla gör vad de tror är bäst och lämpligast, men det hela går åt skogen i slutet ändå – som i Hamlet eller Kung Oidipus.

– Vänta, sa jag. Ja, verkligheten är oändligt komplicerad. Det är därför man måste göra sig en begriplig bild av den för att kunna tolka den och på så vis göra världen mer hanterlig. Teorier är med nödvändighet förenklingar. Frågan är inte om de är 100 procent sanna, frågan är om de hjälper oss människor att fatta. Ta Marx teori om en huvudmotsättning mellan arbetare och kapitalister.

– Det är ett bra exempel, sa Thomas. Marx hade fel. Man glömde till exempel de självägande – klassernas betydelse. Se hur det gick i Sovjetunionen, inte minst inom jordbruket där privata lotter som utgjorde två procent av allt jordbruk stod för 25 procent av all jordbruksproduktion. En korrupt teori la grunden till ett korrupt och feltänkt system där människor fick lida.

– Det är sant, erkände jag. Sovjetunionen blev inte bra. Men Marx tänkande la grunden för hela industrikapitalismens självförståelse: arbetare mot kapital, socialister mot borgerliga och så vidare.

– Det hjälps inte. Då och då bestämmer sig de mänskliga samhällena att sätta sin lit till felaktiga teorier, till exempel att solen snurrar kring jorden. Och så bygger man allt mer komplexa, men falska modeller med epicykler och epicyklers epicykler. Men bara för att folk unisont misstar sig betyder det inte att en osanning förvandlas till en sanning.

– Det hjälps inte heller. Vi måste ha något slags tillräckligt begriplig uppfattning om samhället för att kunna orientera oss. Om Marx kom tillbaka idag skulle han göra samma analys som jag och upptäcka det välfärdsindustriella komplexet.

– Bevare oss väl! sa Thomas.

Opinionsbildning

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Ibland kallar folk mig för opinionsbildare. Det låter fint, men det är inte sant. Jag har aldrig bildat en opinion i mitt liv (utom, på något obegripligt vis, i mitt eget huvud).

Det beror inte på att mina opinioner skulle vara dåliga eller min förmåga att uttrycka dem skulle lida brist. Det beror på att det över huvud taget inte går att bilda opinion. Folk som håller sig för opinionsbildare lider av pretentiös självöverskattning.

Det som går under beteckningen opinionsbildning sönderfaller egentligen i två slags meningsyttranden:

a) sådana som bekräftar uppfattningar som publiken redan har samt
b) sådana som ger publiken nya ord och begrepp som publiken hade letat efter men ännu inte lyckats artikulera.

Den mesta så kallade opinionsbildningen handlar om a). Det kan man förakta om man vill, men det verkar som om människan gillar att få sina föreställningar bekräftade. Vi vill höra samma sak gång på gång, lite som barn som har sina favoritsagor som kan berättas hur många gånger som helst. Man tröttnar aldrig.

Det är inte nödvändigtvis något fel på a). Föreställningar är ju ofta sanna och värdefulla även om de framförts tidigare, till exempel att slaveri är fel och att förslagen till ny konstruktion av Slussen är fula.

Ibland är a) förstås riktigt otäckt, som till exempel när Goebbels eldade på antisemitiska stämningar i Nazityskland.

Med all respekt för a) – förutom i de ondskefulla fallen – tycker jag att b) är intressantare.  b) handlar om den process varigenom samhället anammar (eller förkastar) nya synsätt.

Synsätt förändras över tiden, ibland ganska radikalt. Bara ett enda exempel formulerat av Thomas Gür (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/i-sverige-pendlar-vi-mellan-extremerna_5918941.svd):

För några decennier sedan var det i sin ordning med hyllningar till prostitution som ett sätt att ”maximera den sexuella lyckan i samhället”. Samlag på scen, live show, var en attraktion till och med på årliga marknader. Denna hållning kulminerade i sexualbrottsutredningen (SOU 1976:9), som föreslog att begreppet våldtäkt skulle avskaffas utom för de grövsta fallen samt att offrets beteende skulle beaktas vid påföljd, att incest mellan tonåriga barn och föräldrar skulle avkriminaliseras, liksom allt sexuellt ofredande, utom av barn under tio år. Utredningen skrev att ”sexuella övergrepp mot barn inte tycks ha någon speciell skadlig effekt för barnens personlighetsutveckling”…

När nya idéer och uppfattningar försöker tränga sig fram och slå rot i människors sinnen så byter alla inte åsikt på en gång. Det sker gradvis. En del känsligare andar är mer benägna än andra att uppfatta vad framtiden har i sitt sköte. Men till slut bestämmer sig även de trögaste hjärnor för att ge plats i skallen för en ny tids idéer (för all del, nya idéer slår ibland igenom endast genom att anhängarna av de gamla idéerna dör undan).

Min poäng, om det nu är en poäng, är att alla medborgare genomgår samma medvetandeprocess, det är bara det att tidsförloppet är annorlunda. Just här kan så kallad opinionsbildning typ b) spela in. Några har upptäckt framtidens idéer tidigare än andra. De hjälper idéerna att klä sig i ord och undersöker hur nyheterna passar in i den etablerade intellektuella miljön, vilka gamla idéer som passar in och vilka som måste utrangeras etc. De formulerar begrepp och synsätt för att hjälpa andra att ta till sig ovana föreställningar.

Men, och det är ett viktigt men, det går inte att lura på folk, annat än möjligtvis under en kort period de allra mest blåögda, tankar som de inte letar efter. Det borde därför inte heta opinionsbildare, utan opinionsartikulerare eller något sådant.

Tänk dig att du tillsammans med ett hundratal andra människor befinner dig i ett stort rum. Så leds det in någon sorts gas som luktar. Någon av de närvarande upptäcker det först och ropar ”gas” utan att andra, med mindre känsliga näsor, upptäcker något. Men allt eftersom gasen koncentreras upptäcker alltfler vad som pågår.

Det är samma sak med opinionsbildning typ b). En opinion som inte bekräftas av den verklighet publiken själv upplever får inget fäste i sinnena (annat än hos en och annan dåre).

Det slår mig just att jag inte hittat på det här själv. Abraham Lincoln sa det, fast kortare och bättre: “You can fool all the people some of the time, and some of the people all the time, but you cannot fool all the people all the time”.

De som tror sig om att kunna opinionsbilda fram vilka tokigheter som helst tillhör egentligen en typ c): propagandister, charlataner och solochvårare. Det finns en hel del c)-anhängare  (inte ett ont ord om centerpartiet), inte minst inom politiken.

Har den nya Skolkommissionen glömt värderingarna?

bert stålhammar

Bert Stålhammar

Så har alltså regeringen tillsatt en skolkommission som skall analysera orsakerna till att den svenska skolan misslyckats . Några utredningsdirektiv har inte presenterats. Däremot finns en sorts viljeförklaring rörande regeringens intentioner med kommissionen. Där kan bland annat läsas följande.

Vi vill se en nationell samling med vetenskapligt fokus, kring skolan. Vi vet att när en nation samlas går det att vända den negativa utvecklingen tämligen snabbt, säger gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic. 

Kommissionen ska lämna förslag till nationella målsättningar och en långsiktig plan med utvecklingsområden samt en tidplan för kommissionens fortsatta arbete ska redovisas senast den 11 januari 2016 för att slutredovisas senast den 13 januari 2017.

Några mera principiella politiska mål för Skolkommissionens arbete med skolan annat än formuleringen ”En jämlik kunskapsskola med mer tid för varje elev är regeringens prioritering”.

Jag kan inte låta bli att jämföra dagens Skolkommission med 1946 års Skolkommission. Det var den som lade grunden till 1900-talets nya obligatoriska skola, Grundskolan. Sverige var på väg in i Industrisamhället och den gamla Folkskolan från 1842 hade blivit obsolet. Det intressanta med denna kommissions arbete var att skolan betraktades som samhällets viktigaste instrument för den ”socialisering” av den yngre generationen in i vuxenlivet som samhället krävde. Från att i bondesamhället ha betraktats som vuxen vid 15 års ålder utkristalliserades nu en särskild ungdomsgeneration med en speciell ungdomskultur. 50-talet kom att bli starten för denna kultur med ikoner som Elvis Presley, Billie Holiday och Tommy Steele. Av den äldre generationen betraktades denna kulturs uttryck med både misstro och ren fientlighet.

Om Sverige skulle kunna utvecklas som en demokratisk självständig och fredlig nation där människors lika värde var en grundbult måste eleverna i skolan också ”fostras” till att omfatta dessa nationella värden.

Begreppet värdering kan definieras på olika sätt men enkelt uttryckt betyder det att individen har en ”inre styrning” som gör att han eller hon väljer det goda handlingsalternativet framför det dåliga. En gång kallades detta för samvetet. Värderingar handlar således om rätt och fel eller bra och dåligt. Den person som inte har denna inre styrning måste bevakas ”utifrån” genom polis, väktare, sjutillhållarlås eller till och med fängelse.

I alla kulturer vet man att värderingar hos en individ grundläggas mycket tidigt. Redan Ordspråksboken skriver ”vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av därifrån när han blir gammal”. Lika väl som föräldrar ger sina barn värderingar påverkas alla barn och unga av de värderingar som marknadsförs genom filmer, TV-program, kompisar, idoler etc.

1946 års Skolkommission tillsattes ett år efter andra världskrigets slut. Oron var att demokratin i Sverige inte var tillräckligt grundad utan skulle kunna falla samman i nazism och fascism. Spanien, Portugal och främst Tyskland var avskräckande exempel. Eleverna skulle genom skolan vaccineras mot rasism och liknande odemokratiska rörelser som inte stod upp för frihet och människovärde.

I mitten av 1900-talet var Sverige ett förhållandevis homogent land där Svenska Kyrkans konfirmandundervisning omfattade nästa 100 procent av en årskurs. I dag ligger andelen konfirmander på cirka 20 procent av en årskurs. Siffrorna varierar starkt mellan olika stift.

Sverige hade ända fram till 70-talet parallella skolsystem där elever från åk 4 kunde välja att lämna den obligatoriska skolan för att i stället gå i realskola eller flickskola. Den sista Realskolan i vårt land avskaffades 1972.

Skolkommissionen var tydlig med att alla svenska barn skulle gå i samma skolform i nio år. På så vis skulle den demokratiska fostran förstärkas genom att eleverna fick gemensamma referensramar. Dessutom fick de i skolan möta jämnåriga som kom från andra miljöer och sociala förhållanden än de själva var vana vid. Dessa erfarenheter skulle ytterligare bidra till att befästa den jämlikhet mellan medborgarna som kännetecknar en fungerande demokrati.

I nuläget har jag inte kunnat hitta någonting av dessa principiella och övergripande tankar i det som dagens skolkommission skall arbeta med. Syftet tycks främst vara att öka kunskapsnivån så att PISA -placeringarna blir bättre. De konkreta mål som lyfts fram är mer instrumentella än filosofiskt–ideologiska.

Detta är så mycket mera märkligt när vi vet att värderingskonflikter och segregation ständigt ökar i vårt land. Att ett centrum mot rasism nu inrättas är ett tydligt tecken på ett försök att stoppa denna utveckling.

Om Sverige skulle lyckas höja sig något i PISA–studierna så är detta egentligen helt ointressant om vi som medborgare inte kan leva tillsammans utan polisövervakning. Byggandet av Gated Communities tycks öka och starka krafter kräver att sharia skall gälla som lag i vissa enklaver. I ett sådant läge är det ganska ointressant om det utbildas fler speciallärare. Det borde vara självklart att den nu tillsatta Skolkommissionen också skall analysera hur en värdebas som alla elever omfattar skall kunna utvecklas i morgondagens skola.

Hittills har alla ansvariga myndigheter skyggat för att överhuvud våga tala om dessa problem. Annars borde det vara en viktig fråga att ställa hur den svenska skolan har ”lyckats” att efter nio år i skolan skapa jihadkrigare.

Sverige är nu mångkulturellt och vi alla lever i en global värld. Självklart måste då en skola skapas som tar hänsyn till den omvärld vi bevisligen lever i. Skolan är en brygga mellan det som varit och det som förväntas komma. Det är därför det är så viktigt att lära av historien för att sedan kunna förbereda sig för framtiden.

Hybris

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Hybris är ett grekiskt ord som betyder övermod. Övermod är det lättsinne som intalar människan att hon har övernaturliga krafter eller i varje fall förmågor långt utöver dem hon faktiskt besitter.

Jag menar att svenska politiker har hybris. De tror sig om att ha verktyg och kompetens att lösa snart sagt alla problem. Kanske är detta inte det värsta, utan det värsta är att de tar de med nödvändighet åtföljande misslyckandena med en klackspark och vandrar vidare mot nya fadäser som om inget hade hänt. (I det gamla Grekland brukade gudarna straffa de övermodiga, men så är det inte hos oss.)

Ett intressant exempel är förre integrationsministern Erik Ullenhag. Sedan millenieskiftet hade folkpartiet dyrt och heligt lovat att komma till rätta med utanförskapet om partiet bara fick makten. Det fick partiet under åtta år. Ullenhag var ansvarig för att vända utvecklingen och minska antalet utanförskapsområden. Det lyckades inte. Min organisation, Stiftelsen Den Nya Välfärden, publicerade år 2014 en studie av Tino Sanandaji som visade att utanförskapet låg kvar på den exponentiellt stigande trendnivå som folkpartiet själv räknat fram före alliansregeringens tillträde år 2006.

Då inträffar något anmärkningsvärt. I stället för att erkänna misslyckandet, klä sig i säck och aska och be om ursäkt så försöker Ullenhag skamlöst blanda bort korten genom att ge ut en egen utredning där han ändrar definitioner och fuskar med statistik för att slippa konfronteras med sitt debacle. Sedan traskar han kavat vidare mot nya skarpa beslut. Ansvarsutkrävande är inte ens påtänkt.

I allmänhet är det inte så där lätt att peka ut en särskilt ansvarig individ, ty när alla beslutsfattare blir besatta av samma föreställningar kan inte alltid någon enskild utpekas. Ta det här med mångkulturalism. Det finns någon sorts konsensus i den politiska världen – och i en betydande del av den omkringliggande värld som på ett eller annat sätt lever av skattepengar – om att Sverige ska vara mångkulturellt, vilket betyder att olika religioner, sedvänjor, etniska grupper, sexuella läggningar och andra vanor och synsätt ska samexistera och leva inpå varandra, förhoppningsvis på ett fredligt sätt.

Hur svenska politiker har kommit fram till att detta är praktiskt genomförbart vet jag inte. Jag är inte medveten om att det ens förekommit någon folkomröstning där svenska folket tillfrågats om sin benägenhet och gradvis anpassa sin kultur efter andra folks bruk, seder och åsikter. Politikerna har på egen hand och utan att fråga uppdragsgivarna bara beslutat om detta i full övertygelse om sin förmåga att ordna allt till det bästa.

Det här är känsliga saker, inte bara för att frågan utvecklats till en nationell opinionsmässig varböld, utan också mer fundamentalt eftersom det inte finns några säkra kunskaper om vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma. Vi vet ju inte om det ens rent teoretiskt går att anordna ett mångkulturellt samhälle. Det enda samhälle där man, så vitt jag vet, haft någon sorts framgång med konceptet är USA, som dock inte särskilt artikulerat några mångkulturella ambitioner; det bara blev så (fast gentemot ursprungsbefolkningen betedde man sig förstås inte så särskilt inkluderande).

I övrigt förskräcker spåren. Se bara på de några av de för närvarande mest uppmärksammade försöken till mångkulturalism: Irak, Syrien, Libyen. Det är länder vars gränser yxades till av europeiska kolonialmakter som inte brydde sig så mycket om att regionerna innehöll rejäla doser etnisk, religiös och klanmässig mångkultur.

Dessa länders erfarenheter tycks visa att det enda sättet att återställa lugnet efter sådana sociologiska experiment är att en grym envåldshärskare från en av kulturerna blir en så skrämmande despot att de andra kulturerna inte vågar mopsa sig, alltså en Ghaddafi, en al-Assad, en Saddam Hussein.

Och vi ser vad som händer när sådana ordningsmän störtas: då bryter mångkulturalismen fram igen i sitt mordiska raseri. Hur fel kunde Väst ha? Vi hyllade den arabiska våren, vi krigade mot Ghadaffi, vi öppnade för mångkulturalismens grymma härjningar. Sverige deltog i kriget på en av de två förlorande sidorna, men vi vandrar stolt vidare utan att dra några slutsatser.

De enda länder i regionen som verkar någorlunda lugna är de gulfstater som inte är mångkulturella, utan domineras av en enda klan eller kultur.

Jaha, det är annorlunda i Sverige? Här kan det mångkulturella fungera? Det kanske det kan. Men var dag importerar vi just dessa hänsynslösa och rasande konflikter och motsättningar. Är vi svenskar så bedövande goda att vi genom vår blotta närvaro får dessa konflikter att dämpas och vändas i kärleksfull och broderlig samexistens?

I denna sakfråga är det inte mycket man vet. Men man vet att om det går åt pipan för det svenska samhället trots politikernas trosvisshet så kommer politikerna inte att avkrävas något ansvar för kulturförstörelsen. De kan lugnt dra sig tillbaka, rycka på axlarna och beklagande säga att det hela faktiskt var en himla otur.

För mycket kriminalkändisjournalistik

Johanna 3

Johanna Andersson

Det är något djupt obehagligt med det massmediala intresset för brottslingar i Sverige. De senaste dagarna har detta intresse varit särskilt prövande. Jag är nu urless på alla intervjuer med och mysfarbror-lanseringen av Sture Bergwall. Jag vill inte veta hur han planerar sin framtid eller vilka utredningar han vill ha utförda på skattebetalarnas bekostnad eller vad han har för hobbys. Samma sak gäller för övrigt Knutbypastorn. Och flera andra. 

Angående Sture Bergwall verkar det vara en oändlig historia. Först får han enorm uppmärksamhet som mördare. Reportage följer på reportage. Hans karaktär, motiv och drivkrafter analyseras. Ingen detalj är för obetydlig. Sedan tar han tillbaka allt och får samma mängd av uppmärksamhet som oskyldigt dömd. Det enda stabila i hela denna historia är den ständiga uppmärksamheten kring honom.  

I skuggan av Bergwall finns familjer som fått anhöriga mördade. Familjer som aldrig får veta vad som verkligen hände. Bergwall erkände och blev sedan friad. Genom falska erkännanden fördes inte utredningarna vidare, de skyldiga greps aldrig. De mördade och försvunnas familjer snuvades på sanningen för att Bergwall erkände något han nu säger att han aldrig gjort. Men trots detta är det fortfarande Bergwall, hans känslor, hans bitterhet mot vården och hans framtidsplaner som står i centrum för journalisternas intresse. Och om några år, när det massmediala mörkret sänker sig kanske det är dags att erkänna igen? Och då drar det hela igång igen.  

Knutbypastorn lanserades lite försiktigt som en kristen kändis för några år sedan, när det begav sig. Kristna tidningar beskrev hur han gifte sig i fängelset. De berättade att han ville ha barn med sin nya fru. I vems intresse? Var det intressant vilka maträtter han tyckte om att äta till påsk eller hur han ville fira jul? För vem, i så fall? 

Det finns massor av intressanta människor som gjort viktiga saker. Att erkänna och sedan frikännas från mord, utan att bekymra sig om att också ett falsk erkännande kan förstöra så mycket för en familj som saknar en familjemedlem. Eller att neka men tvingas ta sitt straff för mord där upprätthållandet av den egna fasaden var viktigare än en annan människas liv. Är de livsvalen intressanta? Världen är full av mördare eller människor vars behov av uppmärksamhet är större är respekten för andras liv. Men måste media tvinga oss andra att låta de här människorna ta så stor plats i våra liv? Nej, jag stänger av radion nu. Visst, talet om rättsskandal och vårdmissbruk är viktigt. Men det flåsande intresset för brottslingar, även om de nu inte var brottslingar, är mig motbjudande. Kan inte Bergwall få vara i fred nu?

Slutet i Det Goda Samhället

bild[31]

Krister Thelin

Sverige är ett land där medborgarna litar på sin överhet. Det går en rak linje från Gustav Vasa och kyrkan till folkhemsdespoter av olika schatteringar. Några folkliga uppror har inte synts till i de i byxorna dovt knutna nävarnas land. Till överheten räknas den vitrockade läkarkåren vars ställning är grundmurat förtroendefull. Jag förutspår dock att detta kan komma att ändras.

40-talisterna åldras och går in på slutvarvet. De ivriga 10 procent som 1968 bar upp ”ungdomsrevolutionen” har tillsammans med den skötsamma delen förskjutit fokus. Nu är det inte föräldrar, lärare och annan auktoritet som skall utmanas och trotsas. Nu stirrar det oundvikliga obarmhärtigt ner på oss: Döden. Och den låter sig inte luras med slagord, pamfletter, bösskrammel, demonstrationer eller Joan Baez. Som Benjamin Franklin så klokt konstaterade: ”In life only two things are certain, taxes and death”.

I vårt Goda Samhälle finns det en sak som i stort är frånvarande i det offentliga samtalet: rätten till en värdig död. Assisterad dödshjälp är tabu. (Här är inte platsen att analysera gränsen mellan det straffria självmordet och vållande till annans död). I Europa tillåts – i lagligt kontrollerade former – dödshjälp i bland annat Schweiz, Belgien, Nederländerna och Storbritannien, liksom i ett antal delstater i USA och Kanada. Men alltså inte hos oss.

Enligt min mening vilar förklaringen huvudsakligen hos läkarkårens kompakta motstånd. Dess etos är att bota och lindra, inte att beröva någon livet. Dessutom, brukar det heta, är den palliativa vården så väl utvecklad, att behov saknas. Socialstyrelsen, som hade kunnat ta ett initiativ till att utreda saken, tiger, och få politiker vill befatta sig med ämnet; det är ingen valvinnare, utom bland den åldrande befolkningen. Men den dör ju ut, so oder so.

De som har erfarenhet av anhörigas och vänners slutskede ser annorlunda på det hela. Det lider ingen brist på förskräckliga vittnesbörd om ovärdigt lidande. För de resursstarka med goda läkarkontakter i nätverket ges ibland hjälp av läkare som tolkar sin plikt en smula annorlunda än socialstyrelsen och kåren i övrigt. Så, assisterad dödshjälp förekommer sub rosa. Men det som en del alltså kan få åtnjuta – inklusive de som har råd att åka till Schweiz- står inte den stora allmänheten till buds. Det är dags att ändra på det.

Eutanasi strider inte mot mänskliga rättigheter, om det inte missbrukas som i Hitlertyskland. FNs människorättskommitté, där jag som ledamot var med och granskade dödshjälpslagstiftningen i Belgien, Schweiz och Nederländerna, har inte funnit att det strider mot bestämmelsen om rätten till liv i MR-konventionen – förutsatt att viktiga medicinska och rättsliga villkor, framför allt samtycke, är uppfyllda; risken för att det är giriga anhörigas intressen och inte den enskildes som står i förgrunden måste alltid beaktas.

Som sagt, i takt med att 40-talisterna, redan vana att i stort få som de vill, närmar sig slutet kommer saken att pocka på uppmärksamhet. Lika bra att redan nu förstärka en opinion som ett fåtal eldsjälar försöker hålla vid liv. Och varken läkare eller politiker är odödliga. Alltså, gärna medalj och en bra pension men också ett värdigt slut!

Kan polskt bistånd rädda den svenska skolan?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Häromdagen åt jag lunch med Lena Adelsohn Liljeroth som är en klok person. Vi talade om skolan och om huruvida det över huvud taget är möjligt att reda upp situationen.

Jag tror att vi enades om två saker (i varje fall enades jag om dem), nämligen 1) att politikernas normala verktyg, alltså lagar och budgetar, inte biter på ett problem som har med värderingar och attityder att göra (till exempel att föräldrarna abdikerat och lärarkåren tappat självförtroendet) samt 2) att lärarna faktiskt skulle kunna greja biffen om de på något vis kunde spotta upp sig.

Vi tittade på varandra och läste samma fråga i den andras blick, nämligen hur det skulle kunna gå till.

Jag vet, sa Lena efter en stund. Så berättade hon om en friskolerektor i Stockholmstrakten som hon känner. Den här rektorn hade bestämt att eleverna inte fick ha mobiltelefoner på lektionerna eftersom det bara störde. Mobilerna fick lämnas i skolans förvar på morgonen och hämtas ut vid hemgång. Självklart hade det kommit ett gäng mammor och krävt att barnen skulle få ha sina telefoner på sig ”för annars kan jag ju inte ringa till Agnes”. Då hade den här rektorn, som var från Polen eller något annat auktoritärt östeuropeiskt land, sträckt på sig, spänt ögonen i mammorna och sagt att om det inte passade fanns det andra skolor. Så var det klart med den saken.

Bert Stålhammar, före detta pedagogikprofessor, berättade en motsvarande historia från en Örebroskola. En somalisk pappa hade förklarat att hans son inte kunde gå i en klass där det fanns flickor. I så fall, sa rektor, föreslår jag att ni väljer en annan skola. Så var det klart med den saken.

Det är egentligen inte svårare än så. Det finns bra skolor där disciplin råder och studieresultaten är goda, vilket visar att det faktiskt går att göra bra undervisning och att det är förhållandena och kulturen på den enskilda skolan som fäller avgörandet, i sista hand rektor förstås.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Sverige skulle behöva en väckelse inom lärarkåren, en rörelse med syftet att återskapa professionens stolthet och värdighet.

Än så länge har jag inte märkt att Sverige ens börjat försöka lösa problemen.

Varje dag som det snackas om att lärare inte har rätt att be eleverna ta av sig mössan är en förlorad dag. Varje dag som facken ältar om mindre klasstorlekar är en förlorad dag. Varje dag som en utbildningsminister slänger nya miljoner över landets skolor är en förlorad dag.

Jag vet såklart inte allt som sker i svenska skolor, men jag kan inte se något tecken, i varje fall inte inom utbildningspolitiken, som inger hopp. Fler polska rektorer skulle möjligen kunna vara en bra idé. Polen kanske har en biståndsbudget för att hjälpa länder som inte klarar sig på egen hand.

Islamofobin ingen talar om

mohamed omar

Mohamed Omar

Det finns en islamofobi som ingen talar om: muslimernas islamofobi. Med islamofobi menar de flesta icke-muslimers, särskilt västerlänningars, hat mot muslimer, men frågan är om inte muslimers hat mot andra muslimer – på grund av deras islamiska tro – är ett större problem.

Tittar man hur det ser ut i världen så är muslimer mer fria att utöva sin religion i väst än i muslimska länder. I de flesta muslimska länder finns lagar som diskriminerar icke-rättrogna muslimer och som reglerar vem som får öppna en moské och vad som får läras ut i den. I Sverige och övriga västvärlden kan vem som helst, shia eller sunni, liberal eller konservativ, öppna en moské och lära ut vilka tolkningar av islam som helst. I Göteborg har till exempel ahmadimuslimerna en moské. Den gruppen är förbjuden, förföljd och diskriminerad i de flesta muslimska länder. I Pakistan blir ahmadier våldtagna, slaktade och brända levande.

I Saudiarabien är alla uttryck för traditionell sunniislam som helgon- och gravkult, meditativ dans, andlig musik, firandet av profeten Muhammeds födelsedag med mera förbjudna. Regimen har en särskild polis som ser till att endast wahhabismen, en rörelse inom islam som strävar efter att återgå till ett föreställt ”rent islam”, tillåts. Shiamuslimer, en femtedel av befolkningen i det saudiska kungadömet, diskrimineras och förföljs och lever i ständig fruktan för regimens religiösa polis och pogromer från fanatiker.

I moskéer och i tevekanaler beskriver fanatiska wahhabitiska predikanter shiamuslimerna som en pest och cancer som måste utrotas och att deras kvinnor och barn ska tas som slavar. Det sägs att deras helgedomar måste brännas ner. Och de har anhängare som tror dem och gör som de blivit manade. Shiamuslimer slaktas och deras helgedomar förstörs. Det är inte tomma ord. När man lyssnar till detta glödande hat som kommer från moskéernas predikstolar framstår västerländska islamofober som Gert Wilders som ganska harmlösa. Mig veterligen har inte uppmanat till utrotning av muslimer. Men svenska muslimska organisationer och ledare tar aldrig upp denna muslimska islamofobi utan låtsas som om den inte existerar. I stället vill man tala om den mindre allvarliga och mindre dödliga västerländska, icke-muslimska islamofobin.

I de två svenska standardverken om islamofobi, Islamofobi (2010) av Mattias Gardell och Hatet mot muslimer (2009) av Andreas Malm, nämns inte detta problem alls. Islamofobi framställs som ett uteslutande västerländskt problem, vilket är en skev verklighetsbeskrivning. Man ska heller inte tro att dessa attacker bara sker utanför Europa. En fanatisk wahhabit, som sympatiserade med det heliga kriget i Syrien, attackerade en shiitisk moské i Belgien i mars 2012. Det var knäpptyst från de som annars aldrig missar ett tillfälle att varna för islamofobi.

Icke-muslimska västerlänningar har alltså inte monopol på att hata muslimer och attackera muslimer för deras islamiska tro. Det kanske till och med är så att i många fall är muslimer bättre än icke-muslimer på att hata och attackera andra muslimer. Om jag var ahmadimuslim i Pakistan till exempel, ett litet samfund som stämplats som kättare, är risken större att min moské skulle brännas ner av andra, fanatiska muslimer, än att den skulle träffas av amerikanska drönare. Drönare som inte riktas mot muslimer, ja, som inte riktas mot någon på grund av dennes tro, utan mot dem som USA bedömer vara terrorister. Om det stämmer eller inte är en annan sak. Min poäng är att det inte finns någon policy i USA eller något annat västland att attackera eller förtrycka muslimer för att de är muslimer.

De som systematiskt och målmedvetet och utan att hymla med det förtrycker, förföljer, diskriminerar och dödar muslimer för att de är muslimer, ja, enbart på grund av deras islamiska tro, är grupper som Islamiska staten (IS) och Al-Qaida. Islamiska staten har som mål att helt utrota alla shiamuslimer. De har redan börjat. De vill också utrota alla sufier och alla lämningar efter en annan islam. Det får bara finnas en islam, deras islam. Därför måste alla gravar efter viktiga muslimska teologer, mystiker och filosofer jämnas med marken och deras verk glömmas bort. Detta borde också kallas islamofobi. Det är ju ett hat riktat mot islam och muslimer. Sett både till antalet och till graden av aktivism finns det förmodligen fler muslimska islamofober i världen än västerländska, icke-muslimska.

Gästskribent Kristina Jonäng: Avstå från kommunsammanslagningar, slå isär den ineffektiva staten, regionalisera näringspolitiken

DSC_0236

Kristina Jonäng

Möjligheterna för de västerländska demokratierna att värna det goda samhället avgörs ytterst av det politiska ledarskapet. Ett gott ledarskap förutsätter strukturer för beslutsfattande som är begripliga och verkningsfulla. Vi behöver beslutsnivåer som effektivt kan främja välstånd i Sverige och övriga Europa.

Om arbetsmarknaden och näringslivets struktur ser ut på ett visst sätt och om människor rör sig efter ett visst mönster i vardagen måste det politiska ledarskapet manövrera efter samma logik. För drygt tjugo år sedan jobbade jag som journalist och fick uppdraget att skriva några rader om den sista arbetsdagen för Länsskolnämndens personal i Älvsborgs län. Både Länsskolnämnden och Älvsborgs län har för länge sedan spelat ut sin roll. Därför skedde en nedläggning. Det finns varken en arbetsmarknad, ett skolväsende, ett näringsliv eller politiska beslut som omfattar och avgränsas av en geografisk remsa från norra Åmål ner till södra Svenljunga. Processen med att anpassa beslutsfattande till arbetsmarknadens logik har i viss mån påbörjats, men måste fortsätta och göras mer logisk för medborgarna.

Nationella mallar

En stor del av Sveriges kommuner minskar sin befolkning. En mängd kommuner sliter å ena sidan hårt för att locka till sig skattekraft. Å andra sidan jagas samma kommuner av staten så fort de tenderar att avvika från nationella mallar. Den lilla ortens överlägsenhet att växa utifrån egna styrkor i ett väl fungerande lokalsamhälle går förlorad när staten ständigt drar i likriktningens spakar. Lokal variation och kreativitet trängs undan till förmån för byråkrater som ska tillse att alla statliga pekpinnar följs. Många politiker ropar nu efter kommunsammanslagningar som ett svar på oförmågan för en liten kommun att finansiera den lokala välfärden. Men de nationella mallarna avtar inte av sig själv för att kommunen blir större. Däremot riskerar plattformen för medborgardialog av försämras om svaret alltid ska vara färre och större kommuner. Problemet är inte den lilla kommunen, utan den starka och numera ineffektiva enhetsstaten.

Det offentliga Sverige drar åt två håll. Stockholm växer så det knakar. De förtroendevalda i huvudstaden har svårt att snabbt hitta mark för nya skolor och företagsetableringar. Små plättar runt Mälaren, Öresundsregionen och delar av Västkusten är konkurrenskraftiga och hämmas enbart av brist på arbetskraft. Resten av landet har motsatta problem, det vill säga avfolkning som drar undan skattekraft och undergräver fundamenten för vård, skola och omsorg.

När Sverige drar åt två håll blir resultatet att vi varken tar tillvara lokal attraktionskraft eller stärker vår internationella konkurrenskraft. Stora företag i södra Sverige saknar regionalt ledarskap i sin kamp för kompetensförsörjning och de små kommunerna i norra Sverige saknar en aktör som kan ta ansvar för en regional mobilisering.

Det saknas samlade förslag för att å ena sidan möta lokalsamhällets brist på verkligt självbestämmande och å andra sidan ett nationellt ledarskap som stärker konkurrenskraft, främjar innovationer och ger förutsättningar för utveckling. Uppgifterna i en regering handlar i stor utsträckning åt att skriva regleringsbrev till myndigheter och verk, dvs pekpinnar åt avfolkningsbygder via en massa myndigheter och ofta utan att skicka med pengar. De små kommunerna kan knappt hålla sig ovanför vattenytan, varken som demokratisk plattform eller utförare av välfärdstjänster. Den starka staten skvätter ut resurser via en obegriplig byråkratisk struktur som omöjliggör överblick och långsiktighet. Precis som Länsskolnämnden i Älvsborgs län spelade ut sin roll i början av 90- talet måste fler myndigheter läggas ner och strukturer för beslutsfattande göras om i grunden.

Regionalisera näringspolitiken

Det är bristen på innovationsskapande åtgärder som skaver mest i det svenska välfärdssamhället.  De små kommunerna och landstingen har inget utrymme att jobba med innovationsstöd och de statliga verken är inlåsta i stuprör som är oförmögna att främja internationellt konkurrenskraftiga innovationer. Lärosätena och även de svenska företagen är var för sig för små för att vara med när exempelvis europeiska forskningsmedel ska fördelas. Den svenska enhetsstaten har för närvarande god ekonomi  och har kunnat agera föredöme i EU under några år. Men i praktiken har Sverige en så krånglig struktur för att ta emot forskningsmedel och andra näringspolitiska injektioner från EU att vi riskerar att gå vilse. Sverige haltar på alla politiska nivåer. Små kommuner är oförmögna att dra till sig skattekraft.  Små landsting och länen är otidsenliga och följer knappast logiken på arbetsmarknaden och i näringslivet. Tyngre investeringar i exempelvis medicinsk utrustning får stå tillbaka eftersom den regionala nivån är alltför svag för att bära dessa uppgifter. Den omfördelande effekt som ett landsting kan ha mellan svag och stark skattekraft sätts ur spel om befolkningssiffrorna i vissa län stadigt viker neråt.

Sverige behöver göras om från två håll. Vissa regleringsbrev och statliga verk avvecklas till förmån för regionalisering av näringspolitiken. Geografiskt större län och landsting bör samtidigt skapas. Ungefär åtta regioner bör bildas i Sverige. Vi skulle få funktionella regioner med potential att forma åtta internationellt konkurrenskraftiga arbetsmarknadsområden.  Sådana regioner ska ha folkvalda parlament och mandat att både vara förhandlingsparter med staten och avlasta svaga kommuner från tunga välfärdsuppgifter. Varje region kan via sina ledare prata med Bryssel och de stora europeiska aktörerna utan att gå via krångliga statliga myndighetsstrukturer som därmed kan avvecklas. Staten ska vara medspelare i utvecklingen av en nation, inte försöka detaljreglera näringspolitiska insatser så till den milda grad att effekten av näringspolitiken urvattnas.

Idag prövas regioner i Västra Götaland och Skåne. Dessa regioner har långt kvar innan de fullt ut kan verka som verkliga kraftcentra och utgöra ett regionalt ledarskap. Kanske måste Skåne göras om till en större sydsvensk region och kanske ska både Värmland och Halland ingå i en större västsvensk region. Framför allt måste övriga Sverige följa efter dessa två regioner och konsekvent medverka till att skapa funktionella regioner som kan ta sig politiska mandat för att leda Sverige mot framtiden.

Böcker som bomber – och boktips!

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

”Det är ett enormt ansvar att sätta någonting i huvudet på folk som de kan använda för att tänka med. Böcker är bomber i huvudet. De exploderar när man minst anar det!” 

Orden tillskrivs brittiske författaren och litteraturpedagogen Aidan Chambers, som är en stor inspiratör när det handlar om läsfrämjande för barn.

Pisa-rapporten – om svenska elevers bristande läsförståelse – må ha kommit som en chock för politiker och skolfolk. Vi är många som visserligen var bedrövade, men inte särskilt överraskade.

Min skolgång är jämnårig med enhetsskolan, den nioåriga grundskola som infördes 1962. De första åren noterades förmodligen ingen större skillnad; vi stod på rad utanför klassrummet före lektionen, fick anteckningsböcker med lärarens noteringar som föräldrarna skulle ta del av, inledde skoldagen med tramporgel och morgonpsalm. Jag kan flera av dem fortfarande…

Men när vi 1968 nådde högstadiet slog förändringen till med full kraft. I ämnet svenska hade klassen stormöte – och röstade bort grammatiken!

Så jag blev inte förvånad över kunskapsfallet i Pisa-rapporten.

Chockad blev jag däremot när flera aktörer, bl a Läsrörelsen och författaren Martin Widmark, larmade om att allt färre föräldrar läser högt för sina barn.

Förändringen är anmärkningsvärd: år 2003 läste 74 procent av föräldrarna dagligen för sina barn, den siffran var tolv år senare nere på 35 procent. En halvering på tolv år!! Nu ska man visserligen vara försiktig med statistik, det kan ju finnas många föräldrar som läser mycket för sina barn, om än inte varje dag. Men den negativa trenden är tydlig.

Naturligtvis spelar detta roll för hur väl – eller illa – skolan lyckas med att få barnen att knäcka läs-koden och framför allt förstå vad de läser. Och det är här det brister.

Det innebär t ex att en 15-årig pojke förvisso kan läsa upp ett längre stycke text, men inte alltid förklara vad han läst. Han har inte synonymer för de ord han uttalat och förstår kanske inte ens orden. All kraft har gått åt till koncentration på själva läsandet.

Eftersom läsning är en färdighet, den kräver alltså träning, och många barn inte får denna träning så har de heller ingen läs-kondition. Enligt hjärnforskaren Martin Ingvar behöver var och en läsa minst 40 km löpande text (en ordinär vuxenbok har ca 4 km text) för att bli en automatiserad läsare och framför allt, finna nöje i läsandet!

Jag kontaktar författaren Martin Widmark, som flera år i rad varit den mest utlånade barn-och ungdomsförfattaren på våra bibliotek Han menar att en viktig förklaring till försämringen är att spontanitetsläsningen har försvunnit.

– Du kommer kanske ihåg, säger han, att när man fick en stund över så läste man. Den där stunden används idag till annat än att läsa en bok. Vi kommer med andra ord inte upp i den ”mängd” läsning som krävs för att vi ska bli goda läsare.

Han är därmed också inne på betydelsen av läs-kondition.

Läsande är inte bara viktigt för att klara skolan. Den som har ett bra ordförråd och lätt att uttrycka sig blir också en mer aktiv samhällsmedborgare. Läsandet är därmed en demokrati-aktivitet – och naturligtvis ett sätt att göra livet roligare.

Sverige har EU:s mest kulturaktiva befolkning (sic) och biblioteken är högt uppskattade kulturinstitutioner, även om boklånen bland vuxna minskat på senare år. Men vi köper fortfarande mycket böcker – inte minst barn- och ungdomsböcker – och allt fler upptäcker ljud- och e-böcker.

Så, hur kan det då komma sig att våra barn läser allt mindre och därmed allt sämre? Sannolikt är vuxnas bristande engagemang en orsak. Så mycket annat verkar inkräkta också på vår fritid, men det duger inte.

Föräldrar, mor-och farföräldrar, syskon, fastrar, mostrar, morbröder, farbröder, grannar – och alla andra: plocka fram en bokhög och ta chansen till nära kontakt med ett barn och kanske viktigast av allt; prata om det ni läst! För barnets skull, för er egen skull och för demokratins skull.

Några bra böcker att börja med, tips från barnboksförläggaren Annika Nasiell :

0-3 år:

Pom och Pim, Lena och Olof Landström

En anka är bra att ha, Isol

Knacka på! Anna-Clara Tidholm

Historien om någon, Åke Löfgren

Binta dansar, Eva Sussi

Vem är söt? Stina Wirsen

Bäbis arg, Ann Forslind

Ludde och alla djuren, Ulf Löfgren

3-6 år:

Gittan gömmer bort sej, Pija Lindenbaum

Hur gick det sen? Tove Jansson

Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren

Jag vill hellre äta ett barn, Sylviane Donnio

Cirkusloppor på luffen, Lena Sjöberg

Det är en gris på dagis, Johanna Thydell

Jag vill ha min hatt, Jon Klassen

Kanel och Kanin, Ulf Stark

Bajskorv, Stephanie Blake

6-9 år:

Sagan om den lilla farbrorn, Barbro Lindgren

Jag, Lilly och resten av världen, Alexandra Maxeiner

Apstjärnan, Frida Nilsson

Lyckokakan, Kerstin Lundberg Hanh

Robin Hood, Mauri Kunnas

Den försvunna staden, Jo Salmson

Familjen Bliss magiska bageri, Kathryn Littlewood

Läskiga boken, Pernilla Stalfelt

Stora boken om Sandvargen, Åsa Lind

En lunch med Lorentz Lyttkens

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Lorentz och jag har jobbat ihop och tänkt ut saker tillsammans i flera årtionden. Då och då äter vi lunch ihop och pladdrar. Det är oerhört givande. Få är så pricksäkra när det gäller att ringa in sociala skeenden som Lorentz. Varje lunch ger mig uppslag till åtminstone ett dussin krönikor.

Jag är mycket förtjust i hans tågmetafor. Den säger att förr i tiden, under rekordåren fram till sjuttiotalet, var Sverige som ett tåg. En del åkte första klass med plyschsäten och en del åkte tredje klass på träbänkar, men alla var på samma resa och den gick framåt. Idag har tåget skrotats och var och en håller på med sitt.

Den stora förändringen sitter i nationens föreställningar om sig själv. På den gamla tiden fanns en allmän känsla och övertygelse om att framtiden såg ljus ut, inte bara för en och annan, utan för hela kollektivet. Ingen politiker behövde uttala orden ”alla ska med”, för den saken var en självklar och underförstådd utgångspunkt för allt som sades och gjordes.

Idag är det annorlunda. Lorentz och jag enades om att det idag är svårt att ens föreställa sig en god framtid för alla. Med kriser på snart sagt varje område och en politisk ledning som verkar sakna både karta och kompass går det knappt att tänka sig att vi gemensamt ska knyta förbund i den lund där de härliga lagrarna gro. (Förresten har vi inget kollektiv längre. Själva önskemålet att ”alla ska med” är väl snarast en bekräftelse att alla inte är med, att det varken finns något kollektiv eller ett gemensamt tåg.)

Däremot är det lätt att förutse nog så goda individuella framtider för vissa samhällsmedlemmar – i kombination med trista individuella framtider för andra. Dualkulturen, alltså förekomsten av två distinkta men åtskilda kulturer, är det sannolika framtidsscenariot. Kort sagt föreställer jag mig att det kommer att gå bra för några tiotal procent av befolkningen och rätt dåligt för andra, ungefär som i de flesta u-länder. Den brasilianske ekonomen Edmar Bacha döpte redan på 70-talet sitt land till Belindia för att understryka att det var som en sammanslagning av Belgien och Indien.

Kanske är ett sådant samhälle med djupa sociala klyftor mänsklighetens naturtillstånd. Kanske är den märkvärdiga jämlikhet som under 1900-talet utvecklats i alla västländer, särskilt Sverige, ett historiskt undantag.

Jag har varit statsanställd, lönegradsinplacerad och fackligt ansluten framtidsforskare med anställningstrygghet så jag borde veta vad jag pratar om.

Trots detta kan jag förstås ha fel. Det är ett luttrande faktum att mänskligheten alltid gjort sig felaktiga föreställningar om framtiden. Det normala är att något totalt onormalt inträffar som kullkastar alla människornas sansade och eftertänksamma resonemang.

Den arabiska våren som aldrig kom

mohamed omar

Mohamed Omar

Våren är här! På väg till dagis med min lilla dotter går vi genom en skogsdunge. Hon sjunger visan om blåsippan som ute i backarna står, niger och säger nu är det vår”. För oss svenskar har blåsippan en alldeles särskild innebörd. Måndagen den 23 februari i år deltog lyssnade jag på en föreläsning på Uppsala författarsällskap med den svenskarabiske poeten Jasim Mohamed. Han talade om sin översättning av Bruno K. Öijer till arabiska.

En utmaning var att översätta namn på växter. Man kan välja att beskriva växten med flera ord på det andra språket, vilket kan bli otympligt, eller så kan man hitta en annan växt som är bekant bland araber med en ungefär motsvarande symbolik. Det kan bli konstigt. Vad gör den där växten i Sverige? Man kan också använda det universella latinska namnet, vilket var vad Jasim gjorde när han översatte ”blåsippa” till ”hepatica”.

Översättning är en svår konst. Det beror bland annat på att människors erfarenheter är olika. För en genomsnittsarab är blåsippa bara ett namn på en blomma i Norden medan ordet för genomsnittssvensken öppnar upp en hel värld av dofter, känslor, minnen.

Det är inte bara klimatet som är annorlunda i arabvärlden jämfört med i Sverige. Invånarna har också andra sätt att tänka och andra värderingar. Opinionsundersökningar visar att svensken, och västeuropén i allmänhet, är mycket, ja mycket annorlunda än den genomsnittslige araben.

Tänkesätt, trosuppfattningar och värderingar är självklart ständigt stadda i förändring. Jag talar här om hur det ser ut i vår tid. Det händer ibland att vi glömmer bort hur olika vi är araberna. Som under den så kallade ”arabiska våren”. Då drogs många journalister och andra med i en slags yra. Nu skulle diktaturerna falla och demokratin äntligen komma till arabvärlden! Så blev det inte.

Det blev alltså ingen vår. Varför? Därför att förutsättningarna för en demokrati i västerländsk mening inte finns. Hade man tittat på de opinionsundersökningar som har gjorts hade man vetat det. De som demonstrerade på Tahrir-torget i Kairo använde visserligen det arabiska ordet för frihet, hurriya, men menade de verkligen samma sak som oss? Ingår till exempel religionsfrihet i egyptiernas förståelse av ordet?

Svaret är nej. Egyptierna har inte samma uppfattning som svenskar och övriga västerlänningar om religionsfrihet. En majoritet av egyptierna anser att den som lämnar islam bör straffas med döden. Undersökningen publicerades efter ”våren”. Titta på The Pew Research Centers “The World’s Muslims: Religion, Politics and Society” (2013).

Och hur är det med yttrandefrihet? Den anser vi vara en av demokratins grundpelare. De allra flesta muslimer i arabvärlden vill enligt samma undersökning att gudomlig lag eller sharia också ska fungera som statens officiella lagar. Enligt mainstreamtolkningarna av sharia, inom både sunni- och shiaislam, är det förbjudet och straffbart att uttrycka sig ofördelaktigt om Gud, profeterna, Koranen och så vidare. Det vill säga ingen yttrandefrihet. En opinionsundersökning 2006 visade dessutom att 60 procent av egyptierna såg Danmark som sin värsta fiende näst efter Israel på grund av Jyllands-Postens Muhammedteckningar (Se BBC, ”Denmark ‘Egypt’s foe’, says poll”, 1/11 2006).

Själva idén med sharia, en gudomlig lag, går dessutom på tvären med demokrati, som de flesta av oss förstår som ”folkstyre”, det vill säga att människor styr med sina egna lagar, som vi skapat själva, och inte sitter och förvaltar och uttolkar Guds lagar. Men samtidigt uppger 55 procent av egyptierna att de vill ha demokrati. Vad menar de med det? Sannolikt demokrati med sharia, det vill säga en väldigt begränsad form av demokrati och inte alls vad vi menar med ordet.

 

Det räcker inte med att avsätta en eller annan diktator. Så länge långt fler än hälften av befolkningen vill avrätta den som byter religion kan man inte ha demokrati. Visst kan man hålla val. Som man gjorde i Egypten efter ”våren” när de islamistiska fascisterna i Muslimska brödraskapet tog hem segern. Men val är en ganska ytlig sak. Man kan helt enkelt inte införa demokrati i en kultur som är antidemokratisk. Tar man bort en diktator kommer en annan. Vill man ha verklig demokrati måste kulturen förändras i grunden: människors tankar och värderingar.

En av de värsta regimerna i Mellanöstern, det teokratiska tyranniet i Saudiarabien, fick inte ens en uppleva någon ”vår”. Huset Saud stod stadigt. Tack och lov för det höll jag på att säga, trots att jag avskyr regimen innerligt. Men vad ska man göra när den inhemska oppositionen till stor del består av anhängare till Al-Qaida och Islamiska staten som anser att regimen är för slapp i sin tillämpning av sharia och för snäll mot mot de ”kätterska” shiamuslimerna i landets östra delar?

Man kan tycka att araberna har slagit huvudet mot väggen länge nog nu. När ska de komma till insikt om att både arabismen och islamismen är återvändsgränder? Den mänskliga stoltheten är en tröghetsfaktor. Varje försök att grunda en ”islamisk stat” har hittills slutat i katastrof. Ändå försöker man igen och igen. Det är inte ideologin det är fel på, resonerar man. Det är våra fiender som saboterar för oss. Misslyckanden skylls på USA och Israel eller bara ”judarna”.

Jag är dock optimist och tror att den verkliga våren kommer till arabvärlden så småningom. Man kan inte stå och banka huvudet på väggen hur länge som helst. Det stora folkflertalet kommer att vilja gå vidare och det finns bara en väg framåt: att göra som väst. Det tog århundraden för Europa att inse att pluralism och tolerans och så småningom sekulär demokrati är det enda sättet att skapa hållbara och produktiva samhällen. Araberna kommer. Våren kommer.

 

 

 

 

Inte svart eller vitt

Annika Borg

Annika Borg

Betlehem och Jerusalem, torsdag

Från checkpoint 300 är det en lång promenad in till Betlehems centrala delar. När man passerat checkpointen kommer man ut till ett myller av taxibilar, försäljare, och matstånd. Den som bestämmer sig för att gå upp till Födelsekyrkan måste räkna med att få sällskap en avsevärd bit av taxichaufförer som vill få dig med i bilen för att tjäna lite pengar. Påflugna försäljare är inget unikt för detta område i världen, men stämningen kan snabbt bli aggressiv. På vissa sätt kan man förstå det. Fast om man inte varit med om det tidigare kan det upplevas som obehagligt.

De bilder vi i Sverige ofta möter i våra medier har nästan uteslutande fokus på konflikterna här nere. Såväl israeler som palestinier ges sina på förhand bestämda roller att spela; en är förövare och den andra offer. För dem av oss som är intresserade av regionen och har rest här blir dessa bilder stereotypiserande – för alla parter. De blir även exploaterande. Det finns många olika intressen som vill hålla liv i konflikten samt förmedla bilden av att Israel och Palestina, ja hela regionen, inte består av något annat. Mer sällan visas vardagslivet, som gatulivet i Betlehem, där människor jobbar, umgås och lever sina liv. Man lagar bilar medan barnen i grannskapet tittar på och någon trampar i en oljefläck. Skolflickor, med trendiga sjalar svepta om hår och hals på olika avancerade sätt, som passerar och småfnissar åt något de ser längre ned på gatan, precis som på vilken annan plats som helst. På uteserveringarna kan den som vill beställa israeliskt öl.

Om man stannar till nere vid muren – eller skyddsbarriären – kan man se den graffiti som nu blivit turistattraktion nummer två, efter Födelsekyrkan. Här är ord som frihet sprejade på många språk, svenska är vanligt förekommande. För många svenska grupper, inte minst kyrkliga, har muren – skyddsbarriären – blivit en plats man reser till och återvänder till. När jag är där gör ett amerikanskt team en film eller ett inslag om målningarna. Graffitin har också gjorts till souvenirer. Den som vill kan köpa glasunderlägg eller kylskåpsmagneter med de målade bilderna, som ”Make hummus, not war”.

Sverige har en lång relation till det palestinska folket. I ett kulturcenter bredvid Födelsekyrkan finns en plakett där man tackar Sida för bidrag till byggnaden. Klockorna på väggen visar tiden i regionen, i New York – och i Stockholm. Centrets bokhandel har ett stort bord med böcker om konflikten, ofta med titlar innehållande ord som ”apartheid”. Många av dem är skrivna av västerländska akademiker och hyllade av tongivande sådana, som queer-teoretikern Judith Butler. Till och med en bok om palestinska broderier får in resonemang om Israel som förövare. Som svensk blir du särskilt välkomnad. Sveriges erkännande av Palestina är stort här.

Häromdagen i Jerusalem tillbringade jag någon timme i ett köpcenter. I mitten av centret fanns en mindre rink och medan jag var där strömmade det in unga israeliska soldater, män och kvinnor, och började åka skridskor. Bredvid mig på bänken satt några muslimska kvinnor medan deras barn åkte i stora radiostyrda bilar. Efter en stund reste de sig och gick fram till rinken och började fotografera soldaterna och skratta åt deras mer eller mindre lyckade uppvisningar på isen. Fullmatad med svenska bilder av situationen härnere, tog det en stund innan jag kunde ta in det jag såg. Men när det väl sjönk in påminde det mig om det jag vill förmedla: det är inte svart eller vitt. Människor lever sina liv med varandra, inte bara mot varandra.

För några timmar sedan ljöd sirenen ut över Jerusalem. Just denna dag är det Yom haShoah (Holocaust Remembrance Day). Under några minuter stod allt stilla.

Alliansens spel för gallerierna – Nollberga operasällskap hade varit tonsäkrare

Thomasgur1

Thomas Gür

Jag har här försökt göra begripligt vad det är för spel för gallerierna som den borgerliga alliansoppositionen genomför när det gäller omröstningen om regeringens vårbudget.

Det här är en av Decemberöverenskommelsens (DÖ) portalparagrafer:

”Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren. Om det finns en risk för att förslaget annars skulle falla avstår övriga partier som står bakom denna överenskommelse från att delta i omröstningen. Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och vårproposition (inklusive riktlinjer för den ekonomiska politiken).”

För att undvika en repris av det som hände i december 2014, att SD skulle rösta på alliansens budget och allianspartierna då skulle behöva lägga ned sina röster, när det blev dags att rösta för eller mot regeringens budget, lade de fyra allianspartierna fram var sitt budgetförslag, så att de kan bara kan rösta på sina respektive förslag.

Detta förfarande är en tämligen oslug förolämpning av väljarnas intelligens – en föreställning av Leoncavallos I Pagliacci av Nollberga operasällskap skulle vara tonsäkrare och skickligare genomförd.

Ty därmed har de borgerliga partierna säkrat sig om att förlora i omröstningen mot regeringens budget.

Inom ramen för DÖ har alliansen dessutom krävt att Vänsterpartiet skall ha ett avgörande inflytande över regeringens budget, eftersom regeringen plus V därmed blir ”den partikonstellation som är störst”.

Men om alliansen inte skulle gå fram med en gemensam budget utan lägga fram fyra partiegna budgetar, hade inte DÖ behövts. Regeringens budget hade ändå gått igenom utan V:s stöd.

Försvararna av DÖ brukar fråga vad som annars skulle vara alternativet till DÖ.

Ja, alliansen har ju själva genom sitt syltryggsagerande att inte riskera att stå med skammen genom nedlagda röster, visat vad som är det näst sämsta alternativet – en minoritetsregering S+MP som inte stöder sig på V och fyra borgerliga partier som, så som nu, lägger fram separata budgetar.

Det är inte en tingens ordning jag förordar.

Jag tycker att alliansen borde lägga fram en egen budget och ta konsekvenserna av att SD eventuellt röstar på det och tvingar regeringen Löfven att antingen fortsätta att regera med en budget som inte är dess egen eller att den avgår och en ny regering bildas eller att det blir ett extra val.

Men till och med den ofrivilligt komiska ordning som alliansen agerat enligt idag, minus den centrala roll som DÖ ger Vänsterpartiet, hade varit bättre.

Allt du behöver veta om schack

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag är inte bra på schack, men jag vet vad pjäserna heter och hur de rör sig. Jag har läst att spelet utvecklades i Persien för 1 500 år sedan eller så och att det kom till Europa under medeltiden, då regler och pjäser gradvis fick sin nuvarande form. En rimlig slutsats är att spelet avspeglar det medeltida samhället.

Bönderna är de svagaste och mest hjälplösa pjäserna. Jag har alltid tyckt att det är oschyst att just dessa ska stå i första ledet mot fienden. Kavalleriet och de övriga trupperna går bakom, inte så mycket för att slåss mot en vägg av fiender som för att mota bönderna framåt för att ta smällarna.

Om spelet gjorts idag så hade bönderna självfallet kunnat sjukskriva sig i stället för att möta fienden. Begreppet ”att gå in i väggen” har fått en ny innebörd.

Medeltidens europeiska bönder som ofta var livegna och som saknade militär träning (eftersom de antogs vara benägna att utveckla dumma idéer om de fått vänja sig vid vapen och deras bruk) brukade faktiskt av sina herrar placeras längst fram när det drog ihop sig till krig.

Kungen är en annan intressant pjäs. Han är viktig men hjälplös. Så var det på medeltiden. Kungen hade i allmänhet förlänat sin mark till vasaller bland högadeln som i sin tur hade förlänat den till andra adelskrigare och undervasaller. Det innebar att kungen inte hade någon makt över de faktiska krigarna eftersom dessa svurit lojalitet till högadeln, inte till kungen. ”Vasallen till min vasall är inte min vasall”, som medeltida kungar lär ha suckat. Det fanns alltså inget våldsmonopol och därför ingen stat i modern mening.

Tornen, hästarna och löparna motsvarar medeltidens huvudsakliga makthavare, alltså kyrkan och adeln. Observera att löparen kallas bishop på engelska och brukar avbildas som en biskopsmössa – mitra – med kors. Hästar och torn tillhörde riddarnas krigsutrustning.

Det enda jag inte kan förklara, utan bara spekulera kring, är drottningens roll. Drottningen är spelets mest kraftfulla pjäs. Hur kunde medeltidens schackinnovatörer komma på en sådan idé? Jämfört med sin man kungen är hon en pansarkryssare och en flygande fästning.

Det måste ha funnits skäl till att man konstruerade drottningen på det sättet. Jag föreslår två olika förklaringar. Välj själv.

  • Spelet utvecklades i ett nunnekloster som kontrollerades av den medeltida feministrörelsen. Nunnorna hade tröttnat på könsmaktsordningen och patriarkatets ovilja att släppa fram kvinnorna i krigen så att även de skulle få ägna sig åt det blodiga hantverket. Under lång tid hade feministerna krävt kvotering av kvinnor i arméerna. Den sedermera kanoniserade abedissan Boadicea vid karmeliterklostret i Nantes kom på det geniala greppet att ge schackdrottningen kraftigt ökade befogenheter för att verkligen kunna massakrera de övriga schackkrigarna. Detta var ett stycke soft power och en PR-framgång som sedermera endast har överträffats av Gudrun Schymans sedelbränning i Almedalen år 2010.
  • Det fanns många kraftfulla kvinns på medeltiden så schackdrottningens kompetenser på brädet var inget som samtiden höjde på ögonbrynen över. Se bara på Jeanne d´Arc. Det är bara vår historielösa tid som tror att kvinnor alltid varit förtryckta fram till år 1948 när Gudrun Schyman tack och lov föddes och kunde börja ordna upp det hela, år 2005 när Feministiskt Initiativ bildades, år 2006 när Sverige fick en feministisk finansminister och, som kronan på verket, år 2014 när vi fick en feministisk utrikespolitik med den ännu inte helt förverkligade ambitionen att störta könsmaktsordningen i Saudiarabien.

Moral och incitament

Render.ashx

Lorentz Lyttkens

I ett samhälle som fungerar väl så stödjer och stimulerar de institutioner och sammanhang människor lever med det individuella ansvarstagandet. Det är ett samhälle där det är förhållandevis svårt att smita från ansvar oavsett om man är en vanlig medborgare eller tillhör eliten. Vad betyder det att institutioner stödjer ansvarstagande? 

Tillspetsat innebär det att institutioner som förutsätter att människor är helgon kommer att producera tjuvar. Institutioner som förutsätter att människor är tjuvar kommer att producera helgon. Fundera ett ögonblick på skatten och skattemyndigheten. Om skattemyndigheten (och de politiker som formulerar lagarna på området) utgår från att alla skattebetalare är helgon så behövs inga kontroller och heller inga straff för dem som bryter mot lagarna. Helgon – om de ska leva upp till benämningen – bryter inte mot lagarna. Så länga alla beter sig som helgon fungerar det förstås alldeles utmärkt. Problemet är bara att denna utopi samtidigt är tjuvarnas paradis. Skattesmitaren kan utan någon som helst risk dra sig undan all skatt. Lämnar man utopin så bör man räkna med att det beteendet sprider sig tämligen snabbt vilket i sin tur ökar bördan för de kvarvarande skattehelgonen. Det hela slutar med att en liten grupp äkta helgon sitter med Svartepetter.  

Vem som helst begriper att en institution av det här slaget inte fungerar. Finns inga incitament för att betala skatt så lär få göra det. Samma princip gäller alla institutioner som delar ut andras pengar oavsett om det gäller a-kassa, sjukpenning eller socialbidrag. Baseras de på att alla glatt och frivilligt gör rätt för sig slutar de med att få gör det.  

Det innebär att institutioner av det här slaget måste bygga på att de som tar del av dem är potentiella tjuvar (eller fripassagerare). Ju högre skatter och ersättningar desto större bör risken vara för att åka fast. Konsekvenserna av ett avslöjande bör dessutom vara kännbart för individen. Lyckas en stat inte hålla tjuvarna (fripassagerarna) på plats underminerar de känslan av solidaritet med institutionerna. Deras legitimitet urholkas. Vad många politiker inte verkar förstå är att institutionernas och incitamentens utformning påverkar människors moraliska hållning. Rut- och Rot-avdraget har gett en god illustration. Innan det infördes var toleransen för att använda svart städhjälp och svarta hantverkare stor. Efter fem, sex år med avdragen har den toleransen minskat signifikant. Moralen har så att säga blivit bättre.  

Det finns en nära koppling mellan vår individuella moral på skilda områden och hur incitamenten är beskaffade där. Gynnar incitamenten stöld så tenderar vår moral att röra sig i den riktningen. Eftersom människans förmåga att rationalisera sitt handlande är väl utvecklad så kan stölder alltid beskrivas på mer smickrande sätt. Den vanligaste varianten är förstås att alla, eller många, andra gör det. Den formuleringen pekar dessutom på vad dåliga incitament handlar om. När allt fler kan smita från sitt ansvar så blir det allt tynger att ta sitt ansvar. Vem vill vara den siste som betalar skatt? 

Institutioner som fungerar väl har få fripassagerare. Det skapar en låg nivå av osäkerhet hos medborgarna eftersom de saknar smitvägar, vet att det gäller för alla och vet vad de har att rätta sig efter. När andelen fripassagerare i en institution ökar så ökar också osäkerheten hos dem som är beroende av den. Det uppstår en moralisk gråzon där ansvarsflykt är ett alternativ samtidigt som det finns en (begränsad) risk att åka fast. Den kombinationen av girighet och rädsla som då uppstår är en cocktail för osäkerhet.  

Grundprincipen för ansvar är enkel. Sannolikheten för att en enskild individ tar ansvar stiger ju fler andra som gör det. Ansvar är både individuellt och djupt socialt.

Diktanalys

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Alldeles nyligen publicerade Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida en anhållan om hjälp från en läsare. Läsaren mindes inledningen till en dikt från sin barn- och ungdom och ville bli påmind om avslutningen som han hade glömt. Inledningen var:

Två hästar stog i ett stall

Den ene sket så det small

Jag minns den dikten mycket väl från åttaårsåldern eller så. I sin helhet lyder den så här (varom jag informerat Namn och Nytt-redaktören):

Två hästar stog i ett stall

Den ena sket så det small

Bonden fråga vem det va

Den stackars hästen måste svara ja

Den som tror att dessa litterära rader bara handlar om barnsligt trams och lite bajshumor har fel. Vi står inför en humoristisk återgivning av ett existentiellt dilemma i den unga människans liv med ett betydelsefullt och sedelärande budskap.

Diktens innebörd är inledningsvis att någon begått en allvarlig social fadäs eller annat regelbrott (hästen sket så det small). Fadäsen uppmärksammas och ogillas av högre instans (bonden efterfrågar den skyldige; ingen åttaåring på den tiden inbillade sig en sekund att bonden avsåg att belöna hästen för hans kreativa och konstnärliga förmåga att gestalta sina känslor, tvärtom insåg alla åttaåringar att bonden ogillade smällskitandet). Situationen blir ohållbar och hästen måste underkasta sig auktoriteten och erkänna sitt ansvar för förseelsen (hästen måste svara ja). Vilken dom överheten, alltså bonden, avser att utdöma och vilka andra förvecklingar det hela kan leda till förtäljer inte historien. Den är gripande nog som det är.

Den beskrivna situationen var vardagsmat för en åttaåring. Ett barn som befinner sig under uppfostran gör hela tiden överträdelser, vid den åldern i allmänhet i fullt medvetande om att handlingarna utgör regelbrott. Men man testar gränserna. Menar överheten, främst morsan och farsan, sedermera lärare, snuten och andra mer perifera vuxna, det där som de säger eller kan ett och annat slinka förbi?

Betrakta dikten i det perspektivet. Man hade kunnat vänta sig att åttaåringarnas värld, som hade kontroll över dikten – jag kan lova att det inte var morsan och farsan som reciterade den – skulle fylla den med revolutionärt patos och hävda hästens oförytterliga rätt att skita så det smäller. Men så var det inte. I poemet har den vållande redan resignerat för överhetens överlägsna makt: ”den stackars hästen måste svara ja”. Mores har internaliserats. Dikten understryker att hästen är skyldig och därför måste ta sitt ansvar, erkänna och underkasta sig.

Så var det med oss åttaåringar och vi visste det. Det gick inte att komma undan auktoriteten och makten. I dikten skämtade vi med oss själva och med makten. Vi var en skitande häst och morsan och farsan en ilsken bonde. En sann dikt med kul rim på det hela taget. En korrekt bild av livet med lite prutt därtill.

Nu ska du som läsare få en hemläxa. Har du några åttaåringar i din närhet? Pröva dikten på dem och se om den väcker anklang. Känner barnen igen sig i det existentiella dilemmat? Jag har ingen aning. Det kan hända att de inte alls förstår diktens sanning eftersom de kanske inte har lika uppfordrande morsor och farsor. Det kan hända att de grips på samma sätt som jag gjorde av poesins kraft att gestalta en typisk och betydelsefull livssituation. Berätta för mig vad du upptäcker.

Rädsla och framtidstro

Annika Borg

Annika Borg

Jerusalem, tisdag

Mitt resesällskap och jag slog oss ned på en uteservering nära Jaffa Road i Jerusalem. Regnet hade hållit sig borta och solen värmde, trots en viss krispighet i luften. Efter en stund kom vi i samspråk med tre unga israeler som satt vid bordet intill. Vi samtalade om allt sådant man talar om en solig dag med något kallt att dricka framför sig. Efter en stund undrade jag vad det var man diskuterade i Israel just nu, vilken som var frågan för dagen för dem själva. En av männen var tyst ett ögonblick och frågade sedan hur jag som europé såg på ramavtalet med Iran angående kärnenergiprogrammet. Det är ett avtal som lyfter bort sanktioner, men inte kräver någon egentlig motprestation av nedrustningskaraktär.

Jag berättade att min uppfattning är att det är svårt att riktigt överblicka vad det kommer att innebära och vad de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (samt Tyskland) egentligen tror att de vinner för världsfreden. Men en sak vet jag: Iran är inte att lita på. På den punkten tycks såväl USA som Europa vara direkt naiva, även om kritiska och starka röster mot ramavtalet hörts. De unga israelernas uppfattning var att naiviteten vad gäller hoten i Mellanöstern och hoten från Iran är såväl stor som farlig. De ansåg att avtalet var ett sätt för president Obama att bygga monument över sig själv. Att ingen egentligen tror att det kommer att innebära något, men att det ser bra ut i historieböckerna att man omnämns som den som tämjde Iran. Men nu är ju det inte något som låter sig göras, det var vi alla överens om.

Samtalet gled ganska snabbt in på deras rädsla: rädslan för Iran, för grannländerna och IS härjningar. Härifrån är det väldigt nära till den okontrollerbara situationen av våld och död som IS skapar. Tanken på att Israels gräns skulle gå i Östra Jerusalem skapade också stor rädsla hos dem. Mitt  resesällskap och jag berättade att vi precis kommit från Östra Jerusalem. Vi hade flanerat långt österut och studerat gatulivet, druckit kaffe, pratat med människor och besökt bokhandlar. I Jerusalem kan man förflytta sig mellan olika världar och kulturella och religiösa uttryck mycket snabbt. Staden är en hel värld i sig. Våra bordsgrannar menade att det kunde vi göra, besöka Östra Jerusalem, men själva kunde de inte vistas där. Inte som israeler och judar. Det var deras uppfattning och det gick inte att ta miste på rädslan.

Men livet består inte enbart av politiska frågor, inte ens här i smältdegeln Mellanöstern. Den ene mannen var berest och menade att det var mycket som förenade Sverige och Israel; våra länder är båda befolkningsmässigt små och vi reser mycket. Han hade köpt en gammal bil i södra Europa och kört hela vägen upp till Nordnorge. Att vara ung och vilja se världen är ett uttryck för framtidstro, det enades vi om.

Den här veckan uppmärksammas Yom haShoah (Holocaust Remembrance Day) med minneskonserter, utställningar och andra uttryck för att komma ihåg 1900-talets fasor. När jag studerade här i slutet av åttiotalet lyssnade jag till en föreläsning på just denna dag, Yom haShoah. Föreläsaren uppmanade överlevarna att berätta, så det som hänt traderades vidare. När föreläsningen avslutats reste sig en gammal man upp och sa: – Du säger att jag ska tala, men jag kan inte. Jag är stum, jag kan inte berätta, inte väcka fasorna till liv. Det blev tyst i lokalen. För många är det en sanning, de kan inte, orkar inte tala. Och inom en inte avlägsen framtid kommer det inte att finnas några vittnen kvar i livet. En som orkat berätta är svenska Elisabeth Masur. I senaste numret av SANS magasin finns en intervju med henne.

Det finns inte bara en islamisk stat

mohamed omar

Mohamed Omar

Numera talas det om Islamiska staten i bestämd form singular. Som om det bara fanns en. Islamiska staten i Irak och Syrien må vara den värsta och vidrigaste, men inte den enda. Det finns en hel rad stater som kallar sig islamiska och som bygger sina lagar på sharia – Saudiarabien, Iran, Pakistan och andra. Dessa är till skillnad från terrorgruppen IS internationellt erkända och medlemmar i FN.

En av dessa islamiska stater, Saudiarabien, ingår i den så kallade koalitionen mot IS. Vilket är något ironiskt då av alla islamiska stater är det kungadömet Saudiarabien som är mest likt kalifatet. Båda dessa islamiska stater – även om en av dem inte är internationellt erkänd – är baserade på wahhabismen; den puritanska och intoleranta rörelse inom sunniislam som av sina anhängare oftast kallas salafism.

Salafismen kallas så eftersom man vill återvända till den rena läran som man tror fanns på de första muslimernas tid. ”Salaf” är arabiska och betyder ”föregångare”. Man ska göra som dessa föregångare och inte hitta på saker. Att hitta på och införa nyheter är enligt salafismen den värsta formen av kätteri och uppror mot Gud. Det är samma sak som att påstå att islam inte är en fullkomlig religion, att den inte är bra som den är.

Den salafitiska rörelsen grundades på 1700-talet av en fanatisk predikant vid namn Muhammed Abd al-Wahhab. Men det var inte han som hittade på den. Han bara plockade fram sådant som redan fanns i den islamiska traditionen och tonade ner eller kastade bort annat. Förutom nypåfund är helgon- och gravkult det mest förhatliga en salafit kan tänka sig.

I Europa tänker nog de flesta på katolska kyrkan när man talar om helgonkult, men faktum är att sådana kulter är minst lika utbredda i den islamiska världen. I varenda by från Marocko i väster till Kina i öster kan man hitta någon grav som vördas. För salafiterna visar detta hur djupt muslimerna har förfallit. Gravar måste förstöras. När wahhabismen eller salafismen fick makt över arabiska halvön och de heliga städerna Mecka och Medina slog man sönder det mesta. De gjorde då vad salafiterna i IS gör idag i Irak och Syrien. Flera av dessa gravar är viktiga kulturhistoriska monument.

Redan på 17- och 1800-talen var hatet mot shiamuslimerna ett framträdande drag i den wahhabitiska rörelsen. Karbala i Irak, en helig stad för shiiterna, härjades. På samma sätt ser vi hur IS idag spränger shiitiska heliga platser och anklagar shiamuslimer för ”gravdyrkan”, vilket är samma sak som att exkommunicera dem och döma dem till döden. Man skulle kunna säga att Saudiarabien är den äldre och tröttare versionen av Islamiska staten. Saudiarabien har blivit pragmatiskt; man inser att man inte kan fortsätta jihad hej vilt. Man måste anpassa sig efter realiteter. Islamiska staten är dock som den wahhabitiska rörelsen när den var ung och vital; de sätter Guds ord över allt annat. Det finns ingen plats för kompromisser. Anpassning är svek.

Men världsbilden och teologin är alltså i stort sett densamma. Det är mest mentaliteten och graden av aktivism som är olika. Och den saudiska, pragmatiska och trötta salafismen bidrar till att skapa en miljö för den yngre, vitalare och radikalare salafismen. För en muslim som har anammat salafismens grundläggande teologi är steget kortare till Al-Qaida och Islamiska staten. På så sätt är den salafitiska missionen ett tveeggat vapen i händerna på huset Saud. Monstret de göder biter även dem.

De två islamiska staterna, Saudiarabien och Islamiska staten, har likartade lagar, vilket inte borde komma som en överraskning då källan är densamma: sharia. Medan Islamiska statens halshuggningar av västerländska fångar chockade en hel värld har saudiernas skett i mediaskugga. Bara i år har fler än 50 människor mött döden på detta vidriga sätt. Ett brott som räknas som synnerligen allvarligt är ”svartkonst”. Avrättningarna sker offentligt på torget. Bödeln börjar sitt värv med att läsa verser ur Koranen.

Det är inte alltid huvudet åker av med ett hugg. Rizana Nafeek, en 24-årig barnflicka från Sri Lanka, en av alla dessa pigor som hålls under slavlika förhållanden, halshöggs anklagad för att ha mördat sin husbondes fyra månader gamla barn. Hon insisterade på sin oskuld; barnet hade kvävts av nappflaskan. Men som utländsk fattig kvinna hade hon ingen chans. Hennes avrättning blev en utdragen process med hugg på hugg. I vissa fall korsfästs sedan liket för att ytterligare öka förnedringen.

Man kan konstatera att skillnaden mellan Saudiarabien och Islamiska staten är en skillnad i nyans snarare än färg. Det är två varianter av salafism. Två snarlika varianter av islamism. Två islamiska stater. Varför är då Saudiarabien med i koalitionen? Islamiska staten har som ambition att störta huset Saud. Det får inte finnas någon rival till det enda, globala kalifatet. Ingen kung får finnas vid sidan om IS-kalifen Abu Bakr al-Baghdadi.

Saudiarabien är emot Islamiska staten, men inte emot islamiska stater. Saudiarabien är emot Islamiska staten, men inte emot dess ideologi salafismen. Saudiarabien är emot Islamiska staten, men inte emot sharialagar som prygel, stening och halshuggning. Saudiarabien är emot Islamiska staten, men inte emot dess diskriminering av icke-muslimer och kvinnor. När muslimska ledare tar avstånd från Islamiska staten bör vi alltså inte ta det som intäkt för att man är emot allt eller nästan allt som IS står för. Vi bör ställa följdfrågor. Det är inte alls omöjligt att de som fördömer IS i själva verket delar många av terrorgruppens idéer.

Mer om parhästarna

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag skrev alldeles nyligen om det fina samarbetet mellan de två invandringsmyndigheterna Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Krönikan föranleddes av att Arbetsförmedlingen just presenterat en rapport om invandringen. Jag antydde att dessa två parhästar har ett gemensamt intresse att hålla invandringen på hög nivå eftersom nya klienter ger goda utvecklingsmöjligheter för dem. Fler invandrare är som nya lass med havre i krubban för parhästarna, skrev jag helt fräckt.

Nu har jag kollat lite mer på det där.

Till att börja med finns det en liten skillnad mellan Arbetsförmedlingens rapport och det pressmeddelande om rapporten som myndigheten skickade ut. (Båda återfinns på http://www.arbetsformedlingen.se/Om-oss/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelandeartiklar/Riket/2015-04-10-Hog-nettoinvandring-behovs.html#.VSu3uPmsWDs.)

Rapporten heter något så balanserat som Nettoinvandring, sysselsättning och arbetskraft – utmaningar för morgondagens arbetsmarknad. Där står, i min förtydligande sammanfattning, 1) att svenska folket åldras och att det blir alltfler försörjda per försörjare, 2) att om invandrarna som grupp har en större andel som jobbar medför ökad invandring att det genomsnittligt blir färre försörjda per försörjare; vilket  Arbetsförmedlingen anser kommer att bli fallet, 3) att man dock egentligen inte kan räkna med det eftersom de invandrare vi har och kan tänkas få oftast inte har sådan kompetens att de är anställningsbara samt 4) att Sverige därför måste starta ett nytt utbildningsväsende för att dessa invandrare ska kunna få jobb.
 
Det där låter rätt tänkt, på ett ungefär i alla fall. Men pressmeddelandet låter höra ett annat ljud i skällan: ”Hög nettoinvandring behövs. Det behövs en fortsatt hög nettoinvandring på 64 000 personer per år för att finansiera välfärden, visar Arbetsförmedlingens prognoser”. Visserligen flaggas det även i pressmeddelandet för de problem som finns, men som alla PR-personer vet är det rubriken och ingressen som sätter tonen.

Denna sanning uppenbaras när tidningarna ska återge Arbetsförmedlingens budskap. Så här låter det:

  • Invandringen till Sverige bör permanentas på dagens rekordhöga nivåer. Det hävdar Arbetsförmedlingen i en ny rapport, som DN tagit del av. För att klara välfärdens finansiering behöver vi få hit upp emot 100 000 nya invandrare per år, säger Af:s generaldirektör Mikael Sjöberg. (Dagens Nyheter)
  • För att klara finansieringen av skola, vård och omsorg krävs att minst 64 000 personer årligen flyttar till Sverige, beräknar Arbetsförmedlingen i en ny rapport. Orsaken är att vi blir färre i Sverige. Det kommer att behövas en högre invandring än vad människor vanligen tänker sig för att hålla uppe välfärdsstaten, säger Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg. (Svenska Dagbladet)
  • En invandring på närmare 100 000 personer per år krävs för att underhålla den svenska välfärden. Det visar en ny rapport från Arbetsförmedlingen. Sverige behöver en nettoinvandring på 64 000 personer i arbetsför ålder (16–64 år) per år för att underhålla välfärden och tillväxten. Det visar Arbetsförmedlingens nya rapport Nettoinvandring, sysselsättning och arbetskraft. I praktiken innebär det en invandring på 90 000 – 100 000 per år, säger Arbetsförmedlingens analyschef Mats Wadman. (dagensarena.se)

Jag ringde till Arbetsförmedlingens utredare, som visade sig vara en trevlig och hjälpsam person.

  • Den stora grejen i er utredning är väl att det måste byggas upp ett helt nytt utbildningssystem om det här ska funka, sa jag.
  • Ja, det behövs, sa han.
  • Finns det några planer på det över huvud taget? frågade jag.
  • Nja, regeringen ska visst komma med något utspel i veckan, sa han, vi får se om det är något.

Man kan ju fundera över vad det här skulle betyda. Migrationsverket antar 90 000 asylsökande. Med anhöriga och andra kringinvandrare blir det kanske 150 000 invandrade brutto per år. Om vi antar att en tredjedel av bruttoinvandrarna, 50 000 stycken, måste ha utbildning (utöver redan existerande sfi) under exempelvis fyra år så betyder det att Sverige behöver ett nytt utbildningssystem som nästan är på pricken lika stort som vårt existerande universitets- och högskolesystem (som ju också engagerar ungefär hälften av varje årskull, alltså i storleksordningen 50 000 personer). Om det kostar 50 000 kronor om året per student, vilket är ungefär vad universiteten gör, så blir det 10 miljarder kronor om året i extra kostnader när systemet är fullt utbyggt (och då har jag inte tagit med studiebidrag och sådant).

Snyggt lirat av det välfärdsindustriella komplexet, håll med om det. Migrationsverket öppnar med en prognos, passar till Arbetsförmedlingen som efter två månader snott ihop en utredning som visar att just så många invandrare eller fler är vad Sverige behöver, vilket i form av ett glatt besked dribblas till media för förmedling till svenska folket samtidigt som Arbetsförmedlingen lite undanskymt låter regeringen förstå att det behövs ytterligare ett helt utbildningssystem i mångmiljardklassen.

Var tionde dag försvinner ett språk

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

I begynnelsen var ordet. Så inleds Johannesevangeliet i Bibeln. Om det var så vet vi inte.

I begynnelsen var kanske sången, nynnandet, musiken.  Som ett sätt att skapa gemenskap och god samvaro. För bara några år sedan fann arkeologer i Tyskland ett 35 000 år gammalt gamben, som använts som flöjt och som fortfarande går att locka toner ur. Tanken svindlar.

Eller var det dansen som kom först? När människan försökt förstå naturens fenomen; regn, sol, liv och död. Religiösa danser sägs vara lika ursprungliga som mänsklig samvaro.

Grottmålningarna i södra Frankrike, med jaktmotiv men också abstrakt konst, är 20-30 000 år gamla.

Så fort hon fått lite tid över verkar människan alltid ha skapat. Varför? Troligen för att hon mått bra av det.

Så var det detta med orden, ordet. På vår sommarö, Käringön i Bohuslän, finns en gammal fiskestuga som idag upphöjts till hembygdsmuseum. Stugan är en av landets flera tusen ideellt drivna arbetslivsmuséer som berättar vårt folks och arbetets historia.

Här visas på somrarna upp fiskeredskap som under långa tider var grunden för öbornas försörjning och överlevnad. Dessa redskap har sina givna namn. Självklart. Men allt färre vet idag vad dessa redskap kallades, än mindre hur de användes.

Vad spelar det för roll? Vi klarar oss bra ändå, eller hur? Men, en dimension har försvunnit. Band till dem som fanns här före oss, de som grundade livet på ön. Vem vet egentligen vad vi förlorar när vi inte länge förstår hur livet levdes här och då?

Idag finns ca 7 000 språk på jorden. Många är små och talas bara av ett fåtal. Förändringen går snabbt. Enligt Peter Englund i Svenska Akademien försvinner i snitt ett språk var tionde dag. Spelar det någon roll? Kan vi inte alla bara tala engelska? Det vore väl praktiskt.

Jo, språket spelar roll. Ett måhända udda exempel är att det troligen finns ett samband mellan språk och biologisk mångfald. De platser där de flesta av dessa små språk talas, är samtidigt de biologiskt mest värdefulla områdena på jorden. När befolkningen försvinner, urbaniseras, när språket och kulturen försvinner, går också kunskaper förlorade. Och då hotas olika djur- och växtarter. Om detta har man nu börjat forska, det är bra.

1799 fann Napoleons soldater och medföljande vetenskapsmän en stenplatta i Egypten som kom att kallas Rosette-stenen efter staden Rosette.  Stenen som i dag finns på British Museum i London är ristad med ca 5 000 år gamla hieroglyfer, de forntida egyptiernas bildskrift.

Först 1822 lyckades en fransman, Champollion, med det som så många försökt i över två decennier, att knäcka koden och tyda hieroglyferna. Därmed blev det möjligt att förstå inskrifterna i gravkammare och på monument. Språket blev levande igen – och historien begriplig.

Hur är det då här hemma, i Sverige? För över tio år sedan larmades om skolbarns försämrade läsförståelse. Barnen knäcker läskoden, det är inte där problemet ligger. Men de får inte tillräcklig lästräning, ingen läs-kondition. Då blir det jobbigt att läsa. Och det som är jobbigt hoppar man gärna över. Men spelar det någon roll? Barnen kan ju så mycket som man inte kunde förr.

Jo, jag tror att det spelar roll. Språket, även teckenspråket, ger dräkt till tankar, drömmar, åsikter. Vårt barnbarn Hugo är nyss fyllda fyra år. Han har erövrat språket. Redan tidigt upprepade han ord, smakade på dem, försökte använda dem. Han har tur, hans föräldrar pratar mycket och läser sagor för honom, varje dag. Böcker, med ord och bilder, gör hans värld större och mer begriplig.

Hugo får ett språk. Det får de flesta i Sverige, men inte alla. Vad händer med ett barn som inte har ett utvecklat språk? Jo, det tystnar. Tar kanske till våld, knytnävar, i frustration över att inte kunna nå ut, över att vara fånge i sin egen kropp.

Vi månar om våra barn, kanske mer än någon generation före oss. Varför är det då allt färre föräldrar som läser högt för sina barn? Handlar det om brist på tid? Nej. Brist på bra böcker? Nej, böcker har aldrig varit så lätt tillgängliga som idag och bokutgivningen är mer omfattande än någonsin, i synnerhet för barn och unga.

Språket ger dräkt till tankar, drömmar och åsikter.  Det gör oss till människor, med möjlighet att förstå livet bakåt – och ändå leva det framåt.

Bibeln har rätt, i begynnelsen var ordet.

PS

För övrigt tycker jag det borde vara självklart att svenskt medborgarskap kräver kunskaper i svenska språket.

Ulf Kristersson och det gamla och det nya politiska uppdraget

8-26-13_11971

Patrik Engellau

För att politiken ska fungera och göra storverk krävs det att den vilar på ett stabilt civilt samhälle bestående av hyggliga och anständiga människor som sköter sig, tar sitt ansvar, strävar och engagerar sig inte bara i sina privata frågor utan även i vidare spörsmål som handlar om barnens och samhällets framtid. Dessutom krävs ett antal goda mer eller mindre självständiga institutioner och skickliga  professionella eliter, till exempel vetenskapliga sammanslutningar, hederliga domstolar och tillika domare, en ansvarskännande läkarkår, advokatkår, lärarkår, ämbetsmannakår, juristkår, poliskår och så vidare.

När allt det där, som vi kan kalla det goda samhället, finns på plats, och bara då, kan den demokratiska politiken fungera väl.

Så var det fram till för några årtionden sedan. Sedan dess har politikens omistliga fundament, av skäl som vi kan ta en annan gång, börjat krackelera.

Detta betyder att politik inte kan bedrivas på det gamla sättet. Det gamla sättet var att använda politikens traditionella verktyg, lagstiftningsmakten och budgeten, och med deras hjälp inrätta nya tjänster och bidrag, göra reformer, ändra procentsatser och sådant.

Men om människors värderingar och beteende har förändrats på ett fundamentalt sätt kan dessa verktyg bli verkningslösa. Om skolans problem är att föräldrarna har abdikerat, att eleverna inte lyder lärarna och lärarna är demoraliserade hjälper det inte med nya paragrafer eller mer pengar.

Hur den nya politiken ska se ut vet vi inte. Det handlar om en ny sorts ledarskap, ett nytt tilltal, ett erkännande både av politikens oförmåga och av det goda samhällets omistlighet. Framför allt handlar det om att i den mån det går återskapa och reparera det goda samhället.

Ulf Kristersson, som var socialminister i Alliansregeringen, är en av dem som tycks ana den här konflikten mellan gammal och ny politik. Den 23 januari i år skrev han en artikel på DN Debatt som är märkvärdig i den bemärkelsen att han i likhet med andra politiker ägnar huvudbudskapet åt den gamla politikens tankefigurer – han vill inrätta ett nytt ”omställningsstöd” och ändra lagar och regler så att det blir ”betydligt större flexibilitet på svensk arbetsmarknad”, allt i syfte att ”de alla flesta” ska jobba så att ”vi [får] resurser att hjälpa dem som inte kan jobba” och så vidare – medan han till skillnad från andra politiker (möjligen med undantag för Göran Hägglund och dennes tyvärr aborterade kampanj om ”Verklighetens folk” för några år sedan) för in ett helt nytt perspektiv. Han avslutar artikeln med följande stycke:

En generös välfärd kan mycket väl förenas med tydliga krav och höga förväntningar. Sverige måste återerövra begrepp som utbildning, strävsamhet, företagsamhet och driftighet som vägledande ideal, fullt i klass med värderingar som jämlikhet och rättvisa. Detta tror jag är vår tids stora ekonomiska politiska uppgift.

Dessa är de mest hoppingivande och insiktsfulla ord jag hört från en ledande svensk politiker på år och dag.

Vad jag möjligen är mindre säker på än Ulf Kristersson är att den gamla och den nya politiken är förenliga. Spontant skulle jag tro att de är motsatta. Det kan hända att Ulf Kristersson har rätt. Å andra sidan: vad ska han säga? Ett perspektivbyte skulle antagligen kräva en kulturrevolution inom svensk politik, och en sådan uppgift drar man sig för i det längsta. Jag hoppas Ulf tar sig den an.

Mellanösterns enda demokrati

Annika Borg

Annika Borg

Tel Aviv, söndag.

Hotellet jag bor på utsattes för en palestinsk terroristattack 1975. Flera personer dödades och många togs gisslan. Byggnaden förstördes, men byggdes senare upp igen. Terroristerna kom från havet, ett stenkast från lobbyn där jag sitter och skriver det här. På plats i Israel är man tacksam för landets förmåga att försvara sig och skydda sin befolkning. Härifrån är det inte långt till Gaza. Skyddsbarriären, som utsätts för hård kritik från olika förståsigpåare, hindrar attentat. En aspekt som liksom inte är alldeles oviktig.

Med perspektiv härifrån Israel framstår svensk trevande försvarspolitik samt den svenska yrvakna upptäckten av extremism och terrorism på den egna bakgården som naiv, förenklad och med en besvärande ingrediens av besserwisserattityd. Det kan ju finnas en del att lära av övriga världen även för Sverige.

I Israel försöker människor leva normala liv, trots att landet ligger i en av världens mest infekterade oroshärdar och är omgivet av diktaturer, teokratier och extremism av alla sorter. Men om hur man lever sitt liv här får vi veta föga i svenska medier. Jag kan bara dra mig till minnes två gånger under det senaste halvåret som Israel uppmärksammats utan att helt skrivas in i de pågående konflikterna. Det ena var Babel i SVT, då israeliska författare uppmärksammades för sin litteratur, inte för sina synpunkter på konflikterna. Det andra var Korrespondenterna, också i SVT, som belyste israeliskt vardagsliv utan att ha fokus på relationen till de palestinska områdena. En av mina judiska vänner väntade dock med att se programmet Korrespondenterna eftersom hen förväntade sig detsamma som det alltid brukar vara: ”bashing Israel”. Men här fanns andra infallsvinklar. Tänk att man ska behöva bli överraskad av det.

Ett mer representativt exempel för svenskt medieklimat är dock att TV4 plockade bort ett matlagningsprogram med Tina Nordström för att hon kallat Jerusalem för Israels hjärta, detta på grund av att palestina-aktivister protesterat. Jag är teolog. Jerusalem är Israels hjärta.

Hur ser då vardagslivet ut och vad händer inrikespolitiskt i Israel? Pesach – påsken – är precis över och högtiden har präglat nationens liv in i minsta detalj. Till och med i Mellanösterns Manhattan – partystaden Tel Aviv – har det varit dämpat och i de snabbköp som hållit öppet har allt jäst varit övertäckt. Detta inkluderar öl. Ett av samtalsämnena har varit den tragedi där människor dog och skadades när de blev nedtrampade i samband med en känd rabbins begravning i de ultraortodoxa områdena Mea Shearim i Jerusalem. Ett annat det alldeles särdeles ovanliga vädret: det har varit hagelstormar av rent bibliska mått i såväl Tel Aviv som Jerusalem.

I Jaffa, på promenadavstånd längs stranden, promenerade påsklediga judiska familjer i ljudet av böneutrop. På Tel Aviv Museum of Art pågår en fotouställning med Robert Capas bilder: Bilder av palestinska barn från 1948, Warszawas getto lagt i ruiner i en bild från 1945, judiska immigranter från Europa 1950, en kvinna med sina barn i en grop de grävt på en åker i Tyskland och gömt sig i 1941, de suddiga fotona från D-day i Normandie 1944, alla dessa öden och händelser som har trådar och kopplingar in i dagens situation.

Israel är det enda land i Mellanöstern där kvinnor kan gå i shorts på stranden, hbt-flaggor hänga från byggnaderna och ordet och konsten är fria. Det vore anständigt om de aspekterna någon gång nådde in i det svenska medvetandet.

Imamen som blev bönhörd

mohamed omar

Mohamed Omar

En fredag i Uppsalamoskén år 2011 lyssnade jag till en svavelosande predikan som fördömde och förbannade den ”otrogna regimen” i Syrien, som satt sig upp mot Guds lagar. Efter sina uppmaningar till jihad eller kamp för att störta Assad lyfte han sina händer mot skyn och bad snyftande, med upprörd och skälvande röst: ”Gud, förgör de otrogna!” ”Amen!” svarade församlingen i kör.

Därmed tog de en stor risk. För tänk om imamens bön skulle besvaras. Tänk om Gud verkligen skulle förgöra alla otrogna, det vill säga alla som inte är sunnifundamentalister (och säkert även en del sunnifundamentalister av fel slag). Där har vi ett uppslag till en novell, tänkte jag. Den skulle kunna bli en slags islamisk version av Dickens berömda julberättelse. Som titel föreslår jag ”Imamen som blev bönhörd”.

Imamen intar rollen av snåle och vresige Ebenezer Scrooge. Han vaknar en morgon i sin lägenhet och finner att alla otrogna är spårlöst försvunna. Förgjorda. Han går till socialkontoret för att hämta sitt månatliga bistånd. Ingen där. Det finns inget att se på teve. Han börjar frysa. När han ringer elbolaget är det ingen som svarar. Och så vidare. Med bara de få trogna kvar, imamen och hans likasinnade, förfaller samhället snabb takt. Bidraget till moskén, som betalas ut av de otrogna i Statens stöd till trossamfund (SST), slutar att komma.

Efter ett tag visar sig en vålnad. Det är en imamkollega som varit död i många år. Han berättar om att han under sitt jordeliv hatade de otrogna och bad om deras undergång. Men idag inser han att han hade fel och ångrar sig. ”Vad skulle vi göra utan de otrogna?” frågar han vår imam. ”Jag har haft tid att tänka på det här sedan jag lämnade världen. De otrogna är mycket uppfinningsrika. De har uppfunnit mycket nyttiga saker som gör våra liv lättare.”

Vår imam tänker efter. Han sitter där och fryser i sin lägenhet. Socialkontoret har stängt. Skolorna fungerar inte längre. Samhället har kollapsat. ”Du har rätt”, säger han till vålnaden. ”Jag tror till och med att jag saknar en del av de otrogna. Flera av dem var hyggliga mot mig.”

Novellen slutar med att vår imam lyfter sina händer och ber Gud återuppliva alla de otrogna så att samhället kan börja fungera igen. ”Bra gjort!” säger vålnaden. ”Du har lärt dig din läxa”. Så försvinner han med ett sus. Så vaknar imamen och finner att allt bara var en hemsk dröm. Men har liksom Scrooge i Dickens berättelse blivit en ny, ödmjukare människa. Han går ut på gården och ser de otrognas barn leka och stoja. Han skäms för sitt hat.

För att novellen ska bli riktigt sentimental så ska imamen i slutscenen stiga upp i moskéns predikstol och berätta vad han har varit med om och be om förlåtelse. ”Från och med nu, min kära församling, ska vi inte be om någons undergång utan om hela mänsklighetens, trogna och otrognas, välgång.”

Tyvärr har jag inte upplevt att någon verklig imam med samma attityd har omvänt sig på samma sätt som vår huvudperson. Imamen som predikade i Uppsalamoskén har inte gjort det. Vad ville jag då säga med det här? Jo, att den intoleranta fundamentalismen inte fungerar och därför inte har någon framtid. Förr eller senare kommer den muslimska världen som helhet att vakna upp – delar har redan gjort det – och komma till insikt om att det enda rationella är att ge upp det självdestruktiva hatet och lära sig av västvärlden. Det är inte de otrogna som håller islamvärlden nere – det är snarare hatet mot de otrogna.

Hur kan någon tro på socialismen idag?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

I DN:s kulturdel torsdagen den 9 april fröjdades Jan Eklund över resultatet av den brittiska tidskriften Prospects omröstning om vilka som är årets ”World Thinkers”. De tre största är, enligt Prospects läsare, Thomas Piketty, Yanis Varoufakis och Naomi Klein, alla kända vänsterpropagandister. ”Nu blåser det samtida vänstervindar i idédebatten” jublar Jan Eklund och menar att ”de unga i massarbetslöshetens Sydeuropa har tappat tron på gamla lösningar”.

Så där låter kulturvänstern alltid. Den låtsas att det finns ett annat ekonomiskt system som är en lösning på världens ekonomiska och sociala problem.  Vi måste överge kapitalismen/marknadsekonomin och ersätta den med ett system där inte bara en avgränsad offentlig sektor utan hela ekonomin styrs genom politiska beslut, dvs. socialism. Kulturvänstern har inte tappat tron på gamla lösningar, trots att världen har testat sådan socialism i många hyfsat välkontrollerade experiment i snart hundra år och funnit att det inte verkar funka.

Sovjetledningen införde från 1922 socialistisk planhushållning i ett land som vadade i naturtillgångar och fick faktiskt till en hel del ekonomisk tillväxt fram till 1939. Att några miljoner svalt ihjäl i landets kornbod Ukraina har kommunister tagit lätt på. Skall man göra omelett måste man krossa ägg. Efter 1945 fick sovjetledningen ytterligare nästan ett halvsekel på sig att återhämta sig från världskrigets förstörelse och åstadkomma långsiktig tillväxt.  Och visst! Krigets effekter hade varit förödande, men det var de i Västtyskland också som med marknadsekonomi återhämtade sig redan under 50-talet. Det är det vi kallar ”det tyska undret”. Västtyskland blev snabbt ett av världens rikaste länder. Sovjetunionen förblev fattigt.

Efter andra världskriget kom ett stort antal tester av socialism kontra marknadsekonomi. Järnridån sänktes ner och delade Europa i ett västligt marknadsekonomiskt system och ett östligt socialistiskt. Resultatet?  Västeuropa blev rikt, Östeuropa fattigt. Någon kanske tror att det beror på att Västeuropa redan var mera utvecklat än det Östeuropa som hamnade öster om järnridån och därför hade ett försprång. Och ja, något ligger i det. Men kvar står att Finland drog ifrån sitt systerland Estland på ett otroligt sätt och att det framstående industrilandet Tjeckien snabbt kom långt efter Finland och Norge. Femton år efter kriget spelade de i helt olika ekonomiska divisioner.

Genom historiens list kom dessutom ett par nästan laboratorieartade experiment att genomföras. Två hyggligt homogena länder, Tyskland och Korea, kom att delas i två delar, en med marknadsekonomi och en med socialistisk planhushållning. Hur gick det?

Västtyskland och Sydkorea lyckades strålande, men Östtyskland och Nordkorea blev fattiga och tvangs spärra in sina medborgare med murar, taggtråd och landminor för att de inte skulle fly till välståndet i Västtyskland och Sydkorea. Det ena experimentet gjordes i Europa och det andra i Ostasien, vilket ger ett visst stöd till hypotesen att de olika utfallen berodde på skillnaderna i ekonomiska system, inte på allmänkulturella skillnader.

Ett liknande test fick vi i det kinesiska kulturområdet. Fastlandskina fick socialistisk centralplanering från 1949 till 1978, medan tre andra kinesiska områden, Taiwan, Hongkong och Singapore, fortsatte med marknadsekonomi. Samma resultat! De senare blev rika länder i västerländsk mening, medan Kina, även nu efter mer än trettio år med marknadsekonomi och snabb ekonomisk tillväxt fortfarande är utfattigt.

Många tycks missförstå innebörden av upplysningen att Kinas BNP just nu blir större än USA:s. Men kineserna är mer än fyra gånger så många som amerikanerna, så de har enormt långt kvar för att komma i närheten av amerikansk eller västeuropeisk levnadsstandard. Om Kinas BNP växer med 5 procent per capita varje år i framtiden och USA:s växer med bara 2%, är Kina ikapp i mitten av 2060-talet, dvs. om ca ett halvt sekel. Eftersom Kinas demografiska struktur är ofördelaktig på grund av enbarnspolitiken och upphinnandeeffektens bidrag till tillväxten minskar, så det kan ta mycket längre tid än så.

Att Kina i en mening är ikapp USA är för den skull inte ointressant. En gigantisk BNP ger inte välstånd, när den skall delas av så många, men den ger en maktelit enorma resurser att satsa på militär och ekonomisk maktutövning. Detta brukar dock inte anföras som argument för socialismen av vänsterintellektuella.

Dessa gigantiska experiment är naturligtvis inte laboratoriemässiga i naturvetenskaplig mening, men ett induktivt resonemang ger starkt stöd för slutsatsen att marknadsekonomi medför oerhört mycket högre ekonomiskt välstånd än en socialistisk planeringsekonomi. Så varför finns det fortfarande socialister?

Eller finns det inte det? Är det så att de som presenterar sig som socialister numera menar något annat med ordet socialism. Menar de kanske en marknadsekonomi med stränga statliga regler för företagen, med en stor offentlig sektor och med en utjämnande statlig fördelningspolitik? Men då menar de ju socialdemokrati, något som doktrinära socialister har föraktat och skällt för revisionism och socialfascism. I den meningen är Ed Miliband, François Hollande och Stefan Löfven socialister, men det vore väl bättre att säga som det är och kalla det för socialdemokrati då.

Vänsterintellektuella debattörer har dock under det senaste halvseklet kritiserat även detta socialdemokratiska (eller socialliberala) samhälle med väsande förakt. Jag har svårt att tro att de inte tänker sig ett helt annat ekonomiskt och socialt system, något som ligger långt från ett välskött socialdemokratiskt samhälle på marknadsekonomisk grund. Men de är kanske de enda socialister som finns kvar idag? Ett antal journalister, kulturarbetare och etniska Södermalmsbor i livets mitt och deras systrar och bröder i västvärlden. De är visserligen inte så många, men de är vältaliga och bör avkrävas förklaringar i öppen debatt. Hur kan de tro på socialismen som om och om igen har prövats runt om i världen och visat sig oförmögen att skapa ekonomiskt välstånd för vanligt folk?

Kanske är sådana socialister i grunden inte intresserade av ekonomiskt välstånd. Kanske föraktar de ett ytligt konsumtionssamhälle baserat på konkurrens och egoism och vill se människor förädlas i ett socialistiskt samhälle där samhällsmoral och kulturintresse dominerar och konsumtionshetsen är borta. Jag läste om ”den nya sovjetmänniskan” i Ny dag redan på femtiotalet och under sjuttiotalet hyllades den kinesiska kommunismen av västvärldens vänsterintellektuella just för att den skapade en sådan ny människa.

Hur lyckades då de socialistiska samhällena ut i de avseendena? Tja, socialismen tycks inte ha fostrat ansvarskännande, solidariska och kulturintresserade medborgare. Vi ser mest korruption, egoism, nepotism och kulturlöshet i Ryssland, Kina, Uzbekistan, Rumänien osv.

Lättköpta poänger? Sparkar jag på den som ligger? Nja, the chattering classes ligger inte direkt försvarslösa på gatan. De sitter i TV-soffor och på de fina tidningarnas och tidskrifternas redaktioner. De borde upp till bevis och förklara hur de kan tro på en samhällsidé som trots alla fullskaliga experiment under hundra år inte har kunnat lägga grunden för vare sig ekonomiskt välstånd, medborgarmoral eller kulturellt engagemang någonstans.

Förståndigt folk har förlorat tron på sådana gamla lösningar som socialismen.

Parhästarna

Kolla våra seminarier

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Invandringsdebatten är svår, för det finns så många försåtliga och falska argument, troligen från alla håll. En av mina favoriter är det där pratet om att vården skulle klappa ihop utan invandrad personal – som om inte invandrarna, vad jag förstått, utgör en större andel av patienterna än av personalen och därmed utgör en nettobelastning.

Två mastodontmyndigheter sköter ruljangsen inom invandringsindustrin: Migrationsverket och Arbetsförmedlingen. Tillsammans ska de på bästa sätt ta emot invandrarna, anpassa dem efter arbetsmarknadens krav, inlemma dem i välfärdssystemet och därefter förhoppningsvis greja jobb så hanteringen inte blir så hiskligt dyr.

Hela tanken att staten ska kunna administrera fram den oerhört komplicerade utvecklingsprocess som det innebär att kulturanpassa och nyttiggöra stora människomassor är naturligtvis bisarr. Om planekonomin inte klarat av normal ekonomisk utveckling, hur ska den då greja det här, som är så mycket svårare? Normal immigration bygger på att invandrare på egen hand råddar ihop sitt liv bäst de kan och av egen kraft åstadkommer något slags integration och försörjning. Den svenska modellen påminner mer om slavhandeln i den bemärkelsen att objekten för verksamheten inte förväntades arrangera sina liv genom egna initiativ. (Systemet funkar naturligtvis inte heller, vilket invandringsindustrin, i stället för att ifrågasätta sig själv, tillsammans med sina handgångna män och kvinnor inom media skyller på rasistiska böjelser hos svenska folket.)

Men nu har vi det system vi har med två stora myndigheter som ska ta ansvaret (plus kommuner och lite andra, men dem struntar jag i just nu). Hur kan man förvänta sig att dessa parhästar ser på livet?

Som jag påpekat ett otal gånger är anslagsfinansierade organisationers grundläggande och fundamentala drivkraft att få ökade anslag (ungefär som att vinstdrivande företag vill ha mer vinst). Helst vill de såklart ha större anslag utan mer arbete (precis som företagen gärna skulle vilja ha högre vinst utan att anstränga sig mer), men så lyckligt är livet mestadels inte inrättat. I själva verket tvingas de leta efter nya arbetsuppgifter eftersom de då, med hänvisning till dessa nya angelägna ärenden, kan begära ökade anslag från de anslagsbeviljande politikerna.

I det perspektivet förstår man att en kraftigt ökad invandring passar parhästarna som nya lass med havre i krubban.

Det underligaste med den här verksamheten är emellertid att det är parhästarna själva som tycks dimensionera det hela. Migrationsverket gör en prognos över invandringen och presenterar denna prognos för politikerna som därefter förväntas plocka fram pengarna.

Om du undrar varför det är en underlig ordning kan du fundera över hur det skulle se ut om försvaret haft det lika beviljat. Jo, överbefälhavare Göranson ringer till finansminister Andersson och säger hörru Magdalena, det blev rätt dyrt, vi beställde fjorton ubåtar och fem pansarkryssare plus tjugo stridsbrigader till och prognosen för nästa år är nog det dubbla, du har vårt plusgiro, va?

Enligt demokratins föreställningar och regelverk ger politikerna först en kostnadsram till vilken myndigheterna anpassar sig. Men när det gäller invandringen och till stora delar även den övriga välfärdsindustrin är det organisationerna själva som med hjälp av självuppfyllande prognoser bestämmer sin utveckling.

(Sedan är det en annan listig grej. När det börjar gå upp för var och en i Afrika och Mellanöstern hur pass tillmötesgående parhästarna är så måste väl flödena rimligtvis öka. Jag skulle nog våga slå vad om att Migrationsverket om ett år kommer att utbrista hoppsan, det verkar bli fler än vi trodde.)

För två månader sedan gjorde Migrationsverket en prognos vars ”huvudscenario” är att det kommer 90 000 asylsökande i år (http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2015/2015-02-03-Fortsatt-manga-asylsokande-under-2015—behovet-av-boendeplatser-okar.html) vilket var en passning till parhästen Arbetsförmedlingen, som glatt utredde att detta var precis vad Sverige behöver och lyckliggjorde nationen med det budskapet den 10 april (http://www.arbetsformedlingen.se/Om-oss/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelandeartiklar/Riket/2015-04-10-Hog-nettoinvandring-behovs.html#.VSjOO_msWDt).

Enligt Arbetsförmedlingens utredning behöver nämligen sysselsättningen öka med 36 000 personer om året (för att försörjningskvoten ska utvecklas på något sätt som Arbetsförmedlingen tycker är bra). Nu har Sverige en sådan himla tur att detta motsvarar en total nettoinvandring på just 90 000 personer!

Snacka om att vi svenskar är lyckostar. Här har vi suttit och latat oss i alla år i stället för att göra barn varför det bara blir fler och fler pensionärer och försörjningskvoten går på tok åt fel håll och så, som värsta bingovinsten, kommer räddningen i form av ett huvudscenario från Migrationsverket. Nästan för bra för att vara sant.

PS

Migrationsverket talar om 90 000 ”asylsökande” men när Arbetsförmedlingen hänvisar till denna uppgift och till de framräknade behoven talas det om ”total nettoinvandring”. Jag trodde man skulle göra ett påslag på antalet asylsökande för att få med anhöriga etc och på så vis komma fram till totalen. Men det finns säkert någon förklaring till det. Även om myndigheter har intressen brukar de inte göra så banala fel. Man väljer synsätt och definitioner så man hamnar där man vill utan att fuska med logiken.

I sin rapport slänger Arbetsförmedlingen också in ett antal väl valda men finstilta brasklappar, till exempel att dess resonemang förutsätter att invandrarna får jobb vilket i sin tur förutsätter nya utbildningssatsningar för alla de invandrare som inte har tillräcklig kompetens. ”En förstärkt utbildningsbakgrund för den utrikes födda befolkningen” efterfrågas.  Vilken jätteuppgift för andra avdelningar inom det välfärdsindustriella komplexet!  Vi får se om Skolverket och Universitetskanslersämbetet nappar på det betet.

För övrigt är det tyvärr realistiskt men sorgligt att bara kunna räkna med 36 000 i jobb av 90 000 nykomlingar. Det är endast 40 procent. Och då vet vi ändå att det dröjer lång tid innan det ens blir så bra eftersom det tar en massa år innan det blir några jobb över huvud taget.

Muslimer klappar på helvetets port

Anmäl dig till våra seminarier.

mohamed omar

Mohamed Omar

Vid sidan om att våldta, halshugga, förslava och bränna människor levande driver Islamiska staten i Irak och Syrien skolor. I kalifatets säte, staden Mosul i norra Irak, har vårterminen hållit på ett tag. Skolornas uppgift är dock inte längre att utbilda eleverna utan att indoktrinera dem i den rätta läran och skydda dem från farlig kunskap. Konst och musik har förstås tagits bort från schemat; liksom historia och litteratur. Men det är inte bara humaniora man betraktar som ett hot utan även vetenskap.

I kalifatets anvisningar förbjuds explicit läran om evolutionen eller människans utveckling. Det anses vara mycket viktigt. Men saken är den att förbudet inte hade behövts – evolutionen lärdes ändå inte ut i irakiska skolor. Och okunnigheten om evolutionen är inte heller något unikt för Irak. Enligt undersökningar som har gjorts är en majoritet av världens muslimer antingen okunniga om – eller förkastar – evolutionsläran. Kreationismen är det normala synsättet.

Under tjugo års tid – sedan jag var sjutton år gammal – har jag besökt moskéer både i Sverige och utomlands. Jag har gått dit för att be och lyssna till predikningar och delta i korancirklar och annat. Jag har mött tusentals troende muslimer. Det har hänt att Darwin och evolutionen har kommit på tal. Jag har aldrig, ja, aldrig, hört någon troende muslim försvara evolutionsläran. Och då syftar jag inte på religiösa ledare och predikanter – bland dem råder så gott som total konsensus om att kreationismen är den riktiga uppfattningen – utan på lekmännen, moskéfolket, de vanliga muslimerna. Mina iakttagelser stämmer alltså med de opinionsundersökningar som har gjorts.

Min erfarenhet är att många muslimer inte bara anser att evolutionsläran är felaktig utan att man dessutom tror att den är resultatet av någon slags sammansvärjning. Darwin framställs ofta som en illasinnad skurk, en mer eller mindre demonisk figur. Det finns massor av islamiska hemsidor på Internet som förkastar vetenskapen om människans utveckling och prånglar ut bisarra konspirationsteorier om Darwin. Inte sällan med antisemitiska inslag. En av de mest kända muslimska kreationisterna är turken Harun Yahya, som påstår att evolutionen är påhittad av ”det globala frimureriet”.

Varför är man så rädd för evolutionsläran? Helt enkelt därför att den är omöjlig att förena med en bokstavlig läsning av Koranen. När jag talar om islam med svenskar – både i verkligheten och i sociala medier – märker jag att många tror att muslimer är ungefär som kristna, det vill säga att det finns en grupp bokstavstrogna och en annan minst lika stor eller större grupp icke-bokstavstrogna. Så är inte fallet. Bokstavstron är absolut norm. I alla moskéer jag har varit, både sunnitiska och shiitiska, är det helt otänkbart att föreslå ett mer liberalt, icke-bokstavstroget förhållande till Koranen. Det är lika med att lämna islam.

Det är därför evolutionsläran är så farlig. En muslim som erkänner det faktum att livet har utvecklats kan inte längre läsa Koranens berättelse om skapelsen bokstavligt. I och med detta öppnas tvivlets port. Finns det andra stycken i Koranen som inte heller ska läsas bokstavligt? Eller ännu värre – var den koraniska skapelseberättelsen ämnad att läsas bokstavligt och hade därmed dess författare mindre kunskap om naturen än dagens vetenskap? Den senare tolkningen är mycket kontroversiell då den kan innebära att 1) Gud, Koranens förmodade författare, inte har fullständig kunskap eller att 2) han inte lyckades kommunicera sin fullständiga kunskap till sin profet Muhammed. I korthet: vet människor mer än den allvetande guden?

Mina vänner som är lärare berättar att det framför allt – men inte bara – är elever med muslimsk bakgrund som ifrågasätter evolutionsläran. Vissa föräldrar upprörs över att deras barn får lära sig att människan inte har skapats som hon är utan har utvecklats från andra primater. De håller i stället fast vid myten om Adam och Eva. Den svenska skolan har ett ansvar att stå på sig.

I debatten om islamisk fundamentalism får man ofta höra att det behövs en annan teologi, en reform av lärorna. Det är helt nödvändigt. Men kanske bör man också satsa på att sprida vetenskap, det vill säga en korrekt beskrivning av verkligheten. Den som förstår och accepterar hur evolutionsläran fungerar kan inte längre läsa Koranen bokstavligt och det kommer i sin tur automatiskt att leda till en mognare och mer avancerad tolkning.

Islamiska staten i Irak och Syrien förstår detta. Men inte bara den – IS är bara det mest extrema uttrycket för en fundamentalistisk religionstolkning och en vetenskapsfientlig mentalitet med betydligt bredare spridning i muslimska samhällen. Darwins upptäckt revolutionerade världsbilden i väst på 1800-talet och fortsätter att påverka människor. Jag tror att den också har potential att förändra den islamiska världen. Det är redan på gång.

Filosofen Benjamin Höijer uttryckte den vetenskapliga hållningen väl när han utbrast: ”Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på!” En som vågade klappa på helvetets port var den brittiska imamen och naturvetaren Usama Hasan. Han är den förste någonsin som från en pulpet i en moské försvarat evolutionsläran. Det helvete han mötte på andra sidan dörren var dock inte den eld som väntar de otrogna i nästa liv utan en mobb som krävde hans avrättning.

Usama Hasan överlevde dock och idag är han knuten The Quilliam Foundation, en tankesmedja som motverkar islamisk fundamentalism. Han har själv gjort en resa från fundamentalist till tolerant och demokratisk muslim. I sin ungdom stred han med mujahidin, de heliga krigarna, i Afghanistan. En av de saker som gjorde att han omprövade sin tidigare världsbild var evolutionsläran.

Usama Hassan förstår alltså att den väg som kreationisterna har valt är en återvändsgränd som gör muslimer till åtlöje. Religionen måste anpassa sig till verkligheten om den vill bli tagen på allvar. Han påtalar vad som borde vara en självklarhet, nämligen att de religiösa skrifterna inte innehåller svar på naturvetenskapliga frågor. Vill man veta om solen roterar kring jorden eller tvärtom är det lämpligare att vända sig till ett teleskop än till Koranen.

Ni må tycka att detta är självklart. Så är det dock inte för många muslimska religiösa ledare i världen med stort inflytande. Nyligen fastslog en av Saudiarabiens viktigaste religiöse ledare, Al-Fawzan, att solen roterar kring jorden. Det var inte observationer som gjorde att han kom fram till denna sluts utan läsning av Koranen. En muslim, sade han, ska hålla sig till Koranen, och inte följa ”moderna teorier”.

Den 5 januari 2013 deltog Usama Hasan i en debatt mot den fundamentalistiske predikanten Yasir Qadhi under rubriken ”Have Muslims Misunderstood Evolution?” Yasir Qadhi försökte inte ens bemöta evolutionsläran vetenskapligt. Hans argumentation gick enbart ut på att visa att den ”strider mot Koranen”. Det räcker. Något som ”strider mot Koranen” kan ju inte vara sant. Och detta är ändå en intellektuell fundamentalist.

Usama Hasan har tagit ett stort steg. Fler kommer att följa efter. Även trons försvarare måste till slut inse att det är kontraproduktivt att ställa upp en motsättning mellan tro och fakta. En tro som kräver att man blundar för hur verkligheten ser ut försvinner ju när människor öppnar sina ögon, medan en tro som hittar sätt att försona tro och vetenskap torde ha längre livslängd och förmåga att vara relevant även i ett kunskapsmässigt högt utvecklat samhälle.

Stor del av Europas muslimer befinner sig i ett mentalt utanförskap

mohamed omar

Mohamed Omar

När hela västvärlden befinner sig i ett tillstånd av chock och sorg. När tusentals människor samlas i stödmanifestationer på gator och torg. När orden på allas läppar är ”Je suis Charlie Hebdo!” Då delar Islamic Human Rights Comission (IHRC) i London ut utmärkelsen ”årets islamofob” till den franska satirtidningens medarbetare. Tala om att gå i otakt!

Detta säger något om den självvalda mentala isolation som en stor del av den muslimska gruppen i västvärlden befinner sig i. Visst finns det europeiska muslimer som uppskattar vår yttrandefrihet och vår demokrati och som var lika sorgsna och bestörta över massakern som andra européer. Men det gör inte att vi bör ignorera problemet med den betydande grupp som säger sig sympatisera med terrordådet och/eller med terroristernas motiv. En brittisk opinionsundersökning visade att en av fyra (27%) av de tillfrågade brittiska muslimerna hade ”viss sympati för motiven bakom attacken” och ett an av tio (11%) ansåg att de som tecknar Muhammed förtjänar att attackeras. En tredjedel (32%) uppgav att massakern inte kom som någon överraskning.

Det är inga obetydliga siffror. Faktum är att de är chockerande. De visar att terroristerna inte uppstod i ett vakuum. De var inga ensamma, utstötta och bespottade galningar. De visste att de hade moraliskt stöd av många muslimer i väst och av ännu fler i muslimvärlden, och att de av vissa skulle hyllas som hjältar.

Detta mentala utanförskap tog sig rent makabra uttryck när den islamiska människorättskommittén i Storbritannien beslutade att håna journalisterna och tecknarna som mördades på Charlie Hebdos redaktion. Det är uppenbart att kommittén, liksom vår egen så kallade Muslimska Mänskliga rättighetskommitté (MMRK) i Sverige, menar något helt annat med termen ”mänskliga rättigheter” än de flesta européer. Dessa kommittéer ägnar all sin tid åt att försvara terrorister utan att någonsin lyfta ett finger för att hjälpa alla muslimer vars mänskliga rättigheter kränks av religiöst sanktionerade, drakoniska lagar.

Massoud Shadjareh, som varit ordförande för den islamiska människorättskommittén IHRC sedan 2011, spottade alltså denna spottloska till ”utmärkelse” på de döda tidningsmedarbetarna. Kanske hör han till de 27%:en av Storbritanniens muslimer som känner ”viss sympati” för terroristernas motiv? De mördade var ju ”islamofober”.

Jag är inte förvånad över Massouds Shadjarehs okänsliga agerande. Jag är heller inte förvånad över att så många brittiska muslimer tycker som de gör. Jag har mött samma attityder i svenska, brittiska och franska moskéer. Det är få moskésamma muslimer som helt utan ursäkter och relativiserande krumbukter kan stå upp och klart och tydligt fördöma terroristerna. Det finns nästan alltid ett men.

Denna mentala isolering som en stor grupp muslimer i Europa – självklart inte alla – befinner sig i gjorde sig också påmind när tusentals brittiska muslimer demonstrerade mot Charlie Hebdo. Inte före massakern utan efter. När hela Europa sörjde och försökte förstå. Då gick alltså tusentals muslimer och demonstrerade och skanderade slagord. Inte emot terroristerna, utan emot tidningen.

Det är alltså 11% av Storbritanniens muslimer som uppger att de anser att de som tecknar Muhammed förtjänar att attackeras. 11%! Om denna utveckling fortsätter står vi inför en situation där vi lever på samma landyta, men i helt olika världar, och ordet ”brittisk medborgare”, ”fransk medborgare” och ”svensk medborgare” inte ens är värt pappret det är skrivet på.

Finns det en väg ut? Ja, samtidigt som det mentala utanförskapet är oroväckande växer också en annan grupp, nämligen de muslimer som tagit till sig västerländska värderingar och gjort Europa till sitt hem på riktigt. En sådan är Maajid Nawaz, en före detta islamistisk aktivist som numera är sekularist och liberal – och fortfarande muslim. I februari 2015 kommenterade han den citerade opinionsundersökningen i en artikel i tidningen The Independent med orden: ”Jag finner dessa siffror djupt omskakande, men föga förvånande.”

Prinsessor på ärten

8-26-13_11971

Patrik Engellau

På senare tid har jag haft några isande upplevelser. Jag har insett att det faktiskt finns folk som tar det där med diskriminering av eftersatta minoriteter på allvar, människor som faktiskt tror att strukturell rasism och könsmaktsordningar inte bara är propaganda, utan också finns i verkligheten.

Jag förnekar inte att människan ibland förfördelar sin nästa, då och då på ett systematiskt sätt. Men när detta förekommer förnekas det oftast inte av dem som ansvarar för den nedsättande och ojämlika behandlingen.

Under apartheidtiden i Sydafrika fanns inga vita som förnekade särbehandlingen av svarta. Att bögar tidigare inte tåldes i Sverige var inget någon bestred; det fanns ju till och med lagar som förbjöd homosexualitet. Det var inget man hymlade med. Att kvinnor, fortfarande i Sverige, inte ansågs jämställda med män för hundra år sedan var ingen hemlighet som någon försökte dementera, kvinnorna hade ju inte ens rösträtt.

Men att det fortfarande skulle finnas allmänt och ingrott gruppförtryck i Sverige finns det inga solida bevis för. Det finns bara ett osäkert om än ofta högljutt tyckande.

Att kvinnor i Sverige idag skulle utsättas för diskriminering, till exempel genom att inte i tillräckligt stor omfattning inväljas i storbolagens styrelser, det har jag aldrig sett och har svårt att tro på. Jag har under åren skaffat mig rätt mycket erfarenhet av svenskt arbetsliv och jag vågar påstå, Gud hjälpe mig, att det inte finns någon allmän diskriminering mot kvinnor. (Däremot finns det diskriminering till förmån för kvinnor; jag vet inte hur många diskussioner jag medverkat i där skamsna män med uppriktig vånda utropat: ”vi måste utse en kvinna!”)

Att spöket Kvinnoförtryck fortfarande exerceras beror, vad jag kan begripa, på att saken fått sig en egen industri med egna anställda, egna genusteoretiker och egna anslagsposter och därmed skapat sig möjligheter att etablera och upprätthålla en parallellvärld där Sylvia Pankhurst fortfarande måste ta på sig de blå strumporna varje morgon.

Men jag har aldrig kunnat tänka mig att intresset självt egentligen trott på den skruvade världsbild som det propagerar. Jag, liksom troligen de flesta andra, har en rik erfarenhet av att artikulera en sorts uppfattningar i tjänsten och någonting annat privat. Reklam, PR, kalla det vad man vill, den milda och oförargliga förljugenheten är en av samhällets grundpelare. Men det går knappt att föreställa sig annonsgeniet bakom reklamfilmen om tandkrämen som gör alla tänder vita verkligen skulle ha tilltro till sitt eget prat. Utanför tjänsten alltså.

Det är ungefär samma sak med andra förtryckta minoriteter. Visst finns det horder av upprörda ombudsmän, men vem tror på deras litanior? Vilken svensk arbetare blir idag misshandlad av chefen? Blir någon bög nekad arbete på grund av sin läggning? Det har väl hänt att jag lagt jobbansökningarna från en invandrare åt sidan, men det har berott på att vederbörande inte kunnat stava. Den strukturella rasismen är ett andeväsen ungefär som Oden och Tor, en myt som tillmäts låtsad trovärdighet för att den i olika sammanhang kan vara användbar för en och annan.

Döm om min förvåning när jag plötsligt råkade ut för två personer för vilka Oden och Tor – invandrarfientligheten och kvinnoförtrycket – är en faktiskt existerande giftblandning som verkar med full kraft i Sverige.

Den ena var en ung, begåvad invandrarkvinna som skrev debattartiklar till tidningarna och, när hon inte blev publicerad, utgick ifrån att det berodde på denna diskriminering. Jag, som varken är kvinna eller invandrare och har gedigen och plågsam erfarenhet av refuseringar, trodde inte mina öron. Denna stackars människa, utan erfarenhet av den hårda medievärlden, trodde på allvar att svenskättade, manliga debattredaktörer djävlades med henne för att hon var kvinna och mörkhyad.

Jag greps av medlidande. Stackars flicka, hur skulle hon någonsin lära sig att orientera sig i tillvaron när hennes världsbild hade formats av ohederliga och verklighetsfrämmande förtrycksförkunnare?

Den andra, likaledes begåvad invandrarkvinna och författare, var en mer slipad typ, mitt emellan vilseförd och förljugen. Hyllad, belönad och väl omhändertagen av Sverige kunde hon ändå inte underlåta att förbanna ”den svenska rasismen” och kalla sig en pyts där svenskarna kunde spy. Sedan slog det mig att hon kanske inte alls var så bigott, utan tvärtom bara insett att just detta var vad det officiella Sverige ville höra och var benäget att utdela förmåner för att få lyssna till.

Tänk vilken otjänst vi gör invandrare om vi tutar i dem nidbilden av svenskarna som ett rasistiskt folk. Om vi får dem att faktiskt tro att varje motgång, varav livet är fullt i alla samhällen, beror på ursprungsbefolkningens onda avsikter, då har vi åstadkommit vår egen draksådd.