Underliga saker händer än i våra dar, minsann

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag har påtalat följande två företeelser tidigare, men de är tyvärr värda att nämnas igen. De har smugit sig över oss som om de handlade om småsaker medan de i själva verket representerar grundskott mot statsskicket.

Den första företeelsen är dimensioneringen av invandringen och dess kostnader. Den demokratiska ordningen är att medborgarnas valda ombud i Riksdagen bestämmer vad en offentligfinansierad verksamhet ska få kosta (anslag) och ungefär hur den ska bedrivas (regleringsbrev) varefter de ansvariga myndigheterna gör så gott de kan för pengarna. Så fungerar det inom alla normala offentliga verksamheter, till exempel försvaret, skolväsendet och vägbyggandet.

Men i fråga om invandringen gäller motsatt ordning. De ansvariga myndigheterna, särskilt parhästarna Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, talar om vad det kommer att kosta och därmed hur mycket pengar Riksdagen ska hämta hos medborgarna. Migrationsverket gör en ”prognos” vilket är ett räknestycke vars svar bestäms dels av hur många ansökande som presenterar sig vid nationsgränserna, dels av hur Migrationsverket väljer att tolka regelverket. Migrationsverket har stor tolkningsfrihet, till exempel huruvida det ska krävas att anhöriginvandrare har försörjningen garanterad av en släkting, vilket de bör ha enligt lagen, men nästan helt saknar enligt Migrationsverkets praxis samt i vilken utsträckning gällande resedokument eller andra identitetshandlingar ska krävas. Det är som om Riksdagen sagt åt sin myndighet ”gör som ni tycker och tala om vad det kostar”.

Demokratin är vänd upp och ned. Regeringsformen, vars första paragraf stadgar att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” är ställd på huvudet. I denna fråga utgår den offentliga makten från Slottsgatan 82, 601 70 Norrköping, telefon 0771 235 235 (ett automatiskt meddelande frågar om du har ett flyktingboende att hyra ut).

Den andra företeelsen är snarlik i bemärkelsen att det handlar om att rikets styrelse abdikerat till förmån för en av sina myndigheter. I oktober 2014 förklarade Polisen att den inte klarar att göra sitt jobb i ett antal bostadsområden i Sverige (hur många är oklart; siffran 55 figurerar i debatten, men om man läser Polisens rapport – En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället – verkar det snarare vara 63 stycken, men det spelar inte så stor roll).

I dessa områden har allmänheten ”uppfattningen att kriminella ’styr’ i området”. Polisen kan inte göra sitt jobb. Bland annat har den svårt att bedriva ”dold polisiär verksamhet” eftersom det förekommer ”fordonskontroller”. Kriminella ligor upprättar vägspärrar för att fånga konkurrenter som försöker tränga sig in, säger Polisen, och då är risken, vad jag kan förstå, att även civilklädda poliser åker dit när de ska legitimera sig. Himla osis!

I dessa 55 eller 63 områden är staten upplöst. Statens fundament och kärna är våldsmonopolet. Utan våldsmonopol finns ingen stat. Våldsmonopolen är en nödvändig, om än inte tillräcklig, förutsättning för utveckling och civilisation, för om vem som helst kan skaffa sig vapen och bilda rövargäng går det inte att bedriva lugn och fredlig kommersiell verksamhet eller ens uthärdlig mänsklig samvaro. Se på Mellanöstern hur det går när våldsmonopolet bryter samman.

Visserligen, säger Polisen, har det ännu inte riktigt gått så långt att de kriminella lyckats bilda ”parallellsamhällen”. Det betyder att det inte skapats någon alternativ stat med allt som därtill hör i form av rättsväsende, deklarationsblanketter, Försäkringskassa och lantmäteri. Men den svenska statens våldsmonopol är borta. På dessa arenor verkar den svenska staten vara en ganska obetydlig spelare när det gäller vem befolkningen ska sätta sin lit till.

Hur har det kunnat bli så här? Polisen gör sin halvkvädna analys: ”Avsaknad av en polisiär närvaro, strategiskt arbete och uthålliga resurser över tid har lyfts av polismyndigheterna som en bidragande orsak till att Polisen inte kommer till rätta med problematiken”. Det är ett stycke lömsk byråkratprosa som antyder att någon ”lyft av” ansvaret från Polisen. Undertexten är troligen att politikerna inte gett Polisen tillräckligt med pengar för att den ska kunna stå i varje gathörn. Men det står inte så i klartext. Däremot står det att polismännen tycker det medför ”en otrygghet att verka som tjänsteman” i dessa områden. De kan till och med känna ”olust att arbeta” i dessa områden.

Statens nödvändiga våldsmonopol är alltså upplöst för att Polisen förnimmer olustkänslor vid tanken att upprätthålla det. Det blir alltför otryggt.

Om jag vore statsminister skulle jag gripas av panik. Polisen deklarerar öppet och frankt att den inte har lust att göra sitt jobb. Och om jag tillkallade polischefen och skrek ”vad i helvete?” så skulle jag troligen strax inse att det handlade om ett stycke finstämd utpressning: rejält större anslag så kanske polischefen kan tänka sig att prata lite med grabbarna. Och jag skulle förstå, i den mån jag inte fattat det tidigare, att jag som statsminister egentligen inte har någon makt, utan att jag sitter i händerna på mina egna apparater. Jag har inga alternativ. Ska jag ta in konkurrerande offerter från NYPD och italienska Carabinieri?

Och jag skulle dessutom förstå att när dessa apparater befolkas av tjänstemän som är avoga och motvalls på grund av tidsandan och på grund av att de känner sig upprepat misshandlade av politiker – som till exempel skollärarna, universitetslärarna, vårdpersonalen, militären och just polisen – så har demokratin berövats den makt som tillkommer den enligt regeringsformen.

Och jag skulle plötslig inse att det hade varit bra om dessa professionella eliter hade haft kvar en yrkesheder och en självdisciplin som intalade dem att deras jobb inte bara handlade om lön, trygghet och förmåner, utan också om en skyldighet mot nationen. Jag skulle till slut begripa att demokratin inte kan fungera annat än på ett fundament av sådana goda attityder bland medborgarna.

7 reaktioner på ”Underliga saker händer än i våra dar, minsann

  1. Sixten Johansson skriver:

    Sedan har vi ju 1) hela det gigantiska välfärdsindustriella komplexet och den enorma byråkratiska apparaten. Även om många individer ser vansinnigheterna vågar eller vill de inte såga av den gren de sitter på (förrän de kan flyga iväg till ett säkrare ställe);
    2) godhetssyndromet; 3) tabuiseringen, nyspråket, stämplandet och förföljelsen av kritiker; 4) missbruket av rättsväsendet; 5) den massiva ideologiska likriktningen från unga år, uppbackad av media; 6) infantiliseringen som syns i alla åldrar och befattningar; 7) blockeringarna och ”analfabetismen” när man ställs inför svåra etiska och moraliska val; m.m., m.m.
    Svårt att se att något av allt detta skulle kunna förändras i grunden utan att först genomgå ett totalt sammanbrott.
    Kanske ska vi helt enkelt bara göra det bästa av livet fram till kraschen och hoppas och tro på en bättre demokrati byggd på spillrorna?
    Nu och framöver uthålligt bygga fundament av kunskap och bra attityder, samtala, samarbeta, stötta de vettigaste i alla åldrar, grupper och länder. Vänlighet, uppskattning, respekt ger bra fogmassa.

    Gilla

  2. Göran Fredriksson skriver:

    Det har uppenbarligen gått så långt att svenska staten inte längre förmår att upprätthålla den kontroll av hela territoriet som en stat skall göra för att vara en stat. Polisen förmår inte längre upprätthålla den inre säkerheten i hela Sverige, man tappar bit för bit till kriminella organisationer. I de områden där man fortfarande har förmågan att upprätthålla våldsmonopolet saknas allt oftare viljan hos polis och politiker att upprätthålla lagarna (utom gentemot de egna medborgarna) och därmed breder laglösheten ut sig då EU-migranter av polis och politiker tillåts ockupera annans mark för skräpiga bosättningar. Vilket även torde strida mot miljölagstiftningen. Men om detta hör vi inte ett pip från miljöpartiet.

    Trots världens slappaste asylhantering, där de flesta ges rätt att stanna i Sverige, även om de vägrar att uppge sin identitet, tillåts de som trots detta skall avvisas att stanna i Sverige och även att gå i skola och få ta en del av den välfärd som är avsedd för skattebetalarna i Sverige. När åtalades en asylsökande med falska identitetshandlingar för urkundsförfalskning? Gäller svensk lag bara för de egna medborgarna?

    På senare tid har försvaret av Sveriges yttre gränser, efter att det tanklöst har monterats ned till bortåt 90 %, åter blivit en mer betydelsefull fråga. Men vad är det för mening med att lägga pengar på att försvara de yttre gränserna när staten nu i ökande omfattning tappar förmågan att upprätthålla kontrollen av den inre säkerheten och när politikerna har tappat viljan att upprätthålla denna (utom mot de egna medborgarna). När staten är på dekis vad gäller det som är definitionen på en stat.

    Statens främsta uppgift är att upprätthålla såväl den yttre som den inre säkerheten, detta är det avgörande argumentet för att staten har rätt att utkräva skatter från medborgarna. De svenska statsmakterna, regering och riksdag, försummar allvarligt dessa uppgifter. Därmed eroderar även statens moraliska rätt att ta ut skatt. Men vi kan nog vara säkra på att våldsmonopolet inte kommer att tillåtas bli så urholkat att statsmakterna inte kan driva in skatterna från de egna medborgarna.

    När någon, i det här fallet statsmakterna genom de partier som anser sig vara statsbärande, inte fullgör sina grundläggande uppgifter kommer på sikt någon annan att göra det.

    Liked by 1 person

  3. Erik skriver:

    Patrik förenklar ju lite väl. Visst bestäms migrationspolitiken i demokratisk anda. Däremot är asylrätten formad som en rättighetslagstiftning, d.v.s. att om man söker asyl har man rätt till vissa saker, vilket står över kostnadskontrollen. Detta gäller även exempelvis LSS, om stöd till funktionshindrade.
    Det betyder inte att politikerna har att bara acceptera budgetarna, men de blir svårare att styra genom anslag. Vill man få ner kostnaden för LSS eller migrationen får man ändra i lagstiftningen som bestämmer vem som får asyl, vem som får stöd enligt LSS, eller vilket stöd de har rätt till, och därigenom påverka kostnadsmassan.
    Detta är varken mer eller mindre demokratiskt än andra sätt att styra.

    Gilla

    • Sixten Johansson skriver:

      Jag skulle definitivt inte säga att migrationspolitiken bestämts i demokratisk anda. Det är en lång historia, men för att ta de senaste åren så har Reinfeldt själv medgett att han öppnade upp för en massiv migration för att straffa svenska folket, som röstade ”fel”. Massor av Alliansväljare ser faktiskt Reinfeldt som en landsförrädare! Löfven har fortsatt på samma odemokratiska linje både direkt efter valet och genom händelserna i december.
      Migrationsverkets generaldirektör har helt på egen hand beslutat bl a att alla som antas komma från Syrien eller Eritrea ska få permanent uppehållstillstånd. En helt vansinnig signalpolitik. Sverige är extremt naivt och odemokratiskt jämfört med våra grannländer och Europa i övrigt.
      Långt mer än två tredjedelar av de asylsökande som uppger sig komma t ex från Syrien är faktiskt inte flyktingar. 90 procent av asylanterna uppvisar inga identitetshandlingar. Huvuddelen söker sig till ett bättre liv på ryktena om det generösa Sverige. Inget ont i det. Så skulle vi också göra. Men det innebär samtidigt ett okontrollerbart inflöde bl a av kriminella och av potentiella terrorister. De hamnar i slum och bidragsberoende och det hela utgör en enorm belastning på samhället, på oss vanliga medborgare, infödda och invandrade. Hela samhället har förändrats och den katastrofala utvecklingen fortsätter. Vi – som är folket – har aldrig fått ordentlig information om allt detta och aldrig getts en chans att på basis av hederligt redovisade fakta välja vilket slags samhälle vi vill ha.

      Gilla

      • Erik skriver:

        Jag håller inte med dig Sixten om att beslutet om PUT till syrier skulle vara odemokratiskt. I så fall är det väldigt mycket i vårt samhälle som beslutas odemokratiskt.
        Riksdagen har beslutat att permanenta uppehållstillstånd ska ges till dem som flyr från konflikter som beräknas pågår under överskådlig tid (jag har inte den exakta juridiska termen här). Sedan har Migrationsverket som myndighet gjort bedömningen att konflikten i Syrien inte kommer sluta inom en snar framtid. Därmed är det vad som ligger till grund för ansökan och om en flykting då kommer från Syrien blir PUT huvudregel.
        Det här är inte märkligare än exempelvis skattepolitiken. Riksdagen beslutar att avdrag får göras i enskild firma för kostnader som härrör till företagets verksamhet. Sen utformar Skatteverket en herrans massa riktlinjer om hur man ska tolka olika situationer (exempelvis kan man som journalist inte få avdrag för att man i sin lägenhet upplåter ett rum till arbetsrum).
        Politikerna kan när som helst ändra detta beslutet och det finns ju också flera partier som har öppnat för att ändra lagen så att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara regel även när en konflikt bedöms som permanent (kd exempelvis).

        Sen får du gärna ge en länk på att Reinfeldt sagt att han ville ”straffa” svenskarna. Vad han har sagt är väl att han ville stänga ute SD genom migrationsöverenskommelsen (som ju även utestängde S och V ska man komma ihåg).

        Avslutningsvis: har inte svenskarna fått tillräcklig information? Nja, vet inte. Vad är det som har skiljt migrationspolitiken och integrationspolitiken från andra områden. Nej, detaljer diskuteras sällan i rapporteringen precis som på de flesta andra områden. Då får man läsa mer djuplodande artiklar. Däremot har väl svenska partier varit rätt tydliga med var de står i migrationspolitiken? Eller anser du att den som röstade på M i valet 2010 hade förväntat sig att de skulle börja stänga gränserna?

        Gilla

  4. Sixten Johansson skriver:

    Erik, du har helt rätt i att de svenska partierna egentligen varit ganska tydliga med var de står i migrationspolitiken. I den meningen kan man förstås säga att det mesta har skett demokratiskt. Vi – väljarkåren – får skylla oss själva för att vi inte tagit reda på hur verkligheten ser ut och själva bedömt vilken migrationspolitik som skulle vara rimlig. Vi har varit naiva i vår tilltro till partierna och media, för den absoluta majoriteten av både politiker- och journalistkåren har i decennier oavsiktligt och avsiktligt både propagerat och ljugit för oss. Själva har de nog sett sig som godhjärtade missionärer, men som hedning gillar jag varken mutor eller tvångsdop. Själv är jag pensionär, har aldrig varit politiskt aktiv och aldrig särskilt politiskt intresserad. Först efter valet 2014 och i synnerhet nu efter årskiftet har jag på allvar satt mig in i tillståndet i Sverige och jag är djupt skakad. Du, Erik, jag själv och alla andra kan lyckligtvis hjälpas åt med att sprida korrekt och balanserad information i alla sammanhang. Hur var och en sedan bedömer informationen och väljer att agera är sekundärt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.