Naomi Abramowicz

Snart kommer Sverige inte längre att förknippas främst med ABBA, IKEA och sexiga blondiner. Tids nog kommer vi att nå internationell ryktbarhet för att vi råkar vara ett av de länder i Europa med flest antal våldsbejakande islamister per capita. Enligt Säkerhetspolisen har ungefär 300 personer stridit för Islamiska Staten, (IS), i Irak och Syrien. 

Inte helt oväntat är Sverige det land i Norden som är sämst på att hantera den våldsbejakande islamismen. Vi saknar fortfarande tillräcklig lagstiftning och det förebyggande arbetet är ännu i sin linda. Det konstaterade terrorismforskaren Magnus Ranstorp i Uppdrag Gransknings program ”Jihad i Göteborg” (22/4).

Göteborg har blivit norra Europas terrorhuvudstad. En betydande del av de svenska jihadisterna kommer från stadens nordöstra förorter. Det har tagit alldeles för lång tid för kommunen att ta itu med problemen. Först i fjol började det preventiva arbetet.

Terrorforskaren Peder Hyllengren sade i en intervju i Göteborgs-Posten att Göteborg numera är den stad i Sverige som har kommit längst (22/4). Det säger en hel del, ty Göteborg har en hel del arbete framför sig. Något som märktes allt för väl i Uppdrag Granskning, där det uppdagades att en av kommunen anställd tjänsteman liknade de som strider för IS med dem som deltog i finska vinterkriget. Det är en grov felbeskrivning. Men det är inte första gången liknelsen görs.

De som åker till Syrien och Irak för att strida för IS deltar inte i ett frihetskrig. De ansluter sig till en samling bestialiska mördare som dödar alla som de upplever vara sina fiender. Det är deras rekryter väl medvetna om, på grund av organisationens propaganda på sociala medier. De vet att de förväntas lemlästa och mörda oskyldiga civila.

Det är dags att kalla en spade för en spade och en terrorist för en terrorist. Att tassa runt på tå löser inga problem. Samma typ av osäkerhet och relativisering av mördare hade aldrig skett om det hade gällt nynazister i stället för våldsbejakande islamister. Då hade det funnits upprop på kultursidorna och mängder av debattartiklar hade skrivits om att samhället måste ta avstånd från våldet.

Men allt för många räds att tala klarspråk gällande de våldsbejakande islamisterna. Det offentliga samtalet uppmuntrar knappast till det eftersom att det finns en stor risk att man döms ut som islamofob eller anklagas för att stigmatisera en utsatt grupp.

Egentligen är det de som sopar problemet under mattan som bidrar till att underblåsa hotfulla stämningar mot muslimer. Deras undanfallenhet gör att islamofober kan hävda att ingen vågar tala om det. Att se det hot som terroristerna utgör, mot såväl Sverige som resten av världen, innebär varken att man hatar muslimer eller att man uppmuntrar till rasism. Det är att se sanningen i vitögat.

Texten har tidigare varit publicerad i Bohuslänningen