Är du inte sjuk, lille vän?

Annika Borg

Annika Borg

I femton år har jag åkt land och rike runt med ett budskap, sammanfattat på följande sätt: ”Det är ingen fara, du är människa”. (Det blev också titeln på min bok med livsbetraktelser bok som kom ut 2006.) 

Vad handlar då det om? Jo, om att det inte är helt enkelt att vara människa och om att allt inte går att fixa till. Det är sådant livet är och det är inte farligt, onormalt, sjukt eller avvikande. Till det mänskliga livet hör att sova dåligt ibland, ha ångest, tycka att allt är grått, förlora meningen, känna oro, vara frustrerad, förtvivlad och från tid till annan må dåligt, till och med riktigt dåligt. Detta vet jag. Jag vet det genom yrkesmässig erfarenhet som präst, jag vet det efter åratal av kontakter med radiolyssnare och läsare, och jag vet det av egna erfarenheter.

Men det har skett en successiv förändring i vår människosyn. Det mesta av detta har nämligen börjat ses som avvikande och även som något att sjukförklara. Allt det mänskliga har vi flyttat över till vårdens och proffsens domäner. Symptom kategoriseras idag efter olika manualer och på BUP räknar man utredningar – inte samtal – eftersom det har med resurstilldelningen att göra.

Diagnoserna vad gäller psykisk ohälsa har ökat. Och det råder oenighet om vad detta egentligen speglar: antingen har vi upptäckt att många barn, ungdomar och vuxna har psykiska funktionshinder och problem eller också är det just så att det gått inflation i diagnoser samt psykisk ohälsa och att vi har börjat se allt fler symptom på högst vanliga mänskliga reaktioner som avvikande och onormala. I USA medicineras enligt uppgifter tjugo procent av pojkarna.

Att ha en diagnos har blivit en statusmarkör bland ungdomar. De talar om sin diagnos istället för att tala om och förmedla hur de egentligen mår och bli mötta i det. De mötena och samtalen är satta på undantag. Istället för bekräftelse har man fått en etikett.

En psykolog jag lyssnade till berättade att han inte arbetade med diagnoser. Har man inga manualer tvingas men istället att utveckla ett språk för att göra sig förstådd och för att förstå, sa han. Han menade också att vi ska komma ihåg att den som definierar/diagnosticerar har makten. Vägen idag, vad gäller det mesta av det mänskliga, är att utreda, diagnosticera efter en manual och medicinera. Man medikaliserar psyko-sociala problem. Istället behövs en genomgripande normalisering av mänskligt liv, ett liv som innehåller såväl smärta som tillkortakommanden. Ungas reaktioner på vad det är att vara människa ska inte förklaras som avvikande, utom i de fall där de verkligen är det och då resurser är påkallade. Istället behövs det redskap som det står ”normal” på.

Jag har hört skolledare som berättar att unga kan tro att det är något allvarligt fel på dem om de sover dåligt ibland eller att de behöver psykiatrisk hjälp för att de är ledsna när pojkvännen/flickvännen gjort slut eller när sorg drabbar. Men att vara deppig är för de allra flesta människor vare sig något sjukt eller något livshotande, fast att tala om depression på ett icke-diagnosticerande sätt är ovanligt idag.

En läkare berättade hur oerhört viktigt det är att ta reda på vad som egentligen döljer sig bakom olika symtom, det kan vara somatiska sjukdomar. Det gäller att veta vad man håller på med.

Och nu har ytterligare steg tagits för att sätta etiketter på hela befolkningen när den råkar ha vanliga mänskliga reaktioner, som Patrik Engellau skriver om HÄR. Forskarna i artikeln han hänvisar till skriver om flytande gränser mellan att uppfatta vardagen som påfrestande och psykisk sjukdom, och konkluderar att vi mår sämre än vi tror. Det där tror jag inte ett dugg på. Istället är problemet att påfrestningar ses som avvikelser och som signaler på psykiatriska sjukdomstillstånd. Det är steg för att ytterligare onormalisera oss och skapa förkrympande oro hos människor. I själva verket är det normalt att uppleva vardagen som påfrestande.

Vilka tjänar då på det här? Läkemedelsindustrin säger en del, media som får något att skriva om, säger andra. Men en annan viktig faktor är det som Patrik Engellau kallar det välfärdsindustriella komplexet. Det behövs en mängd människor som ska ta hand om oss när våra mänskliga reaktioner blir symptom och avvikelser. Om vi ska undvika stress, sömnsvårigheter, oro, ångest, press, sorg, frustration, brist på ork, deppighet, brottningar med meningsfrågorna, meningslöshet, förlorade hopp, brustna hjärtan och tårar så behövs en hel arsenal och inte ens det kommer att räcka.

Men det allvarligaste är att dessa framväxta synsätt är människofientliga. De skapar en befolkning som går omkring och tror att de är ensamma om att uppleva det de gör och att det är något fel på dem. Det krymper en människa. Fast det välfärdsindustriella komplexet kan förstås fortsätta att växa och ha en aldrig sinande källa av uppgifter och människor att ta itu med och ta hand om.

6 thoughts on “Är du inte sjuk, lille vän?

  1. Karin Ljungberg skriver:

    Min tro är att det som skulle behövas mest av allt är det mellanmänskliga samtalet, en total bristvara i dagens samhälle. Och då menar jag verkliga samtal, där skärmar, mobiler och andra tekniska prylar är avstängda.

    Gilla

  2. Rolf Lampa skriver:

    Psykologer behöver också moster

    Annika, jag tycker du uttrycker det mycket träffande i bland annat följande formulering:

    Det behövs en mängd människor som ska ta hand om oss när våra mänskliga reaktioner blir symptom och avvikelser. Om vi ska undvika stress, sömnsvårigheter, oro, ångest, press, sorg, frustration, brist på ork, deppighet, brottningar med meningsfrågorna, meningslöshet, förlorade hopp, brustna hjärtan och tårar så behövs en hel arsenal och inte ens det kommer att räcka.

    Det mest spännande med att ta tag i dessa frågor är den enorma försummade potential som redan finns därute, om det inte vore för att de känner sig ”inkompetensförklarade” av förståsigpåare som dock inte är så oersättliga som många tycks tro. En bästsäljande författare inom psykologi, Dr. Bernie Siegel skrev en gång:

    ”De flesta problem människor möter skulle vara lösas bättre genom samtal med vänner, äkta hälfter, släktingar, eller någon annan som verkar göra bra det du tror att du gör dåligt.”

    Han fortsätter:

    ”Om jag personligen hade ett relationsproblem, som jag inte kunde lösa, skulle jag inte gå till en hjärnskrynklare. Jag skulle se mig runt efter den typ av relation som jag [ser på med] beundran. Till en sådan skulle jag gå. Jag vill ha någon som visar med sitt [eget] liv att han kan göra det.”

    Siegel känner till det psykoterapeutiska området tämligen väl och herr och fru Medmänniska samt mostrar och fastrar med empati, livserfarenhet och sunda liv bör ta till sig vad han skriver och inte tveka att trösta och uppmuntra människor i deras omgivning. Ålder och erfarenhet av att leva och hantera svårigheter formar de verkliga experterna.

    // Rolf Lampa

    Gilla

  3. anonymouscoward skriver:

    Hur mycket som helst att säga om detta ämne…
    Men, personligen så vände jag mig (efter stort motstånd) till läkare med mitt dåliga mående, efter att ha stångat mig blodig i mina familjerelationer under en lång tid.
    Ett stort misstag kan jag tycka, eftersom det jag fick av vården var okunskap och dåliga resurser. (Varför sätter man in en medicin om man inte ens har tid att följa upp medicineringen?)
    Jag ångrar idag att jag inte tog hjälp av vården tidigare (för att ha kunnat få ut det bästa av medicineringen), men sörjer hur människor ser på sina roller jämt emot varandra. Jag tror inte på någon allmän vag ”medmänsklighet” som lösningen. Vad det handlar om i mänskliga relationer är att vi använder varandra för att skapa våra individualistiska plattformar. Om relationer är jämbördiga eller i alla fall stabila i sin form så fungerar detta, men oftast som det ser ut i dag så följer man inte upp sina relationer på det sätt som vi behöver för att må bra, det handlar alltså om lojaliteter och åtaganden, att inte ta för sig på andras bekostnad, och att säkerställa att man ser på situationer på liknande sätt, så att man kan bidra på ett jämbördigt sätt. Det är detta som är medmänsklighet för mig, och inte att få några minuters ”omtanke” med tomma ord av någon.

    Sen finns det saker som gör mig djupt frustrerad när det kommer till ”vården”. Om man å ena sidan hävdar att det finns fysiska/biologiska orsaker till depressionen (vilket ibland är den enda orsaken) så skiljer man inte ut detta på ett bra sätt utan blandar in psykosociala faktorer som kanske inte är viktiga ändå.
    Konstigt nog så tar man inte ens grundläggande blodprover för kunna fånga upp andra orsaker (eller följdproblem) till/av den psykiska ohälsan.
    Jag tycker man ska prata om psykosociala faktorer, stress och allt som kan vara viktigt, men man måste vara tydliga med vart man vill komma med det, på samma sätt som man måste vara tydlig med vart man vill komma med medicinering.
    Alltför många lämnas vind för våg med sitt recept eller sin samtalskontakt, och ingen verkar veta vad man vill åstadkomma för patienten. Och patienten vet inte det heller, annars vore den ju inte ”sjuk”.

    Gilla

  4. Rolf Lampa skriver:

    Tycker ämnet förtjänar att belysas av ytterligare några ord av en psykiater och psykoterapeut som dock inte skräder orden. Några beska iaktagelser av artikelförfattaren:

    Diagnosmetoderna inom psykiatrin skulle, om de användes inom den somatiska sjukvården, säkert kallas för en vårdskandal. … Kunskaper om orsakerna är i stort sett halvdana eller obefintliga. Diagnosmetoderna saknar därför vetenskaplig grund, ändå har psykiatrin en status som medicinsk vetenskap.

    Psykiatriforskningens värde idag ligger väl till största delen i att upprätthålla ett sken av kvalitet och i dess karriärmöjligheter.

    (mina markeringar)

    Det känns bra att kunna hålla med om i princip hela artikeln, faktiskt till nästan 98.5% 🙂

    http://mobil.svd.se/opinion/normala-livskriser-forvrids-till-sjukdom_svd-4536044

    Gilla

  5. Charlotta skriver:

    Jag är orolig för att detta inte hjälper de somverkligen har en depression. Som att du säger att det räcker minsann att någon säger till de sk låtsassjuka att de ska rycka upp sig. Om du någonsin hade varit nere i en riktigt djup depression skulle du inte ifrågasätta att depression finns och utgör ett stort lidande, inte bara för de drabbade , utan för anhöriga och för samhället. Det är att vandra i ett grått helvete- och då hjälper ingen hurtfrisk mosters livserfarenhet!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.