Vapenkrångel. Igen.

Johanna 3

Johanna Andersson

Apropå uppfattningen att för många vapen cirkulerar bland kriminella i samhället och att man därför behöver skaffa bättre kontroll över laglydiga svenska jägare stämmer detta inte alls överens med jägarnas uppfattning. Inte heller med kriminologernas, om jag förstått rätt. Tvärtom.
I dessa dagar är historierna om polisens hantering av jaktvapenlicenser mer spännande än själva jakthistorierna. De rymmer betydligt mer av oväntad dramatik och rafflande upplösningar än en vanlig dag på älgpasset gör. Under pauserna i jaktlaget berättas det mer om hur någon lyckades få tillstånd till en ljuddämpare på kort tid, eller hur någon obegripligt nog fått skaffa en tredje älgstudsare, än det berättas om att någon fällde en råbock eller råkade skjuta en olovlig älgtjur.

Låt mig därför få berätta ännu en licenshistoria. Denna gång handlar det om en nära anhörig som blev plötsligt och allvarligt sjuk. Efter en oviss tid stod det klart att personen i fråga inte kommer att kunna jaga igen. Det kommer inte heller vara möjligt för personen att flytta hem till sin villa igen, istället kommer det krävas ett sjukhemsboende. Komplikationen i sammanhanget är att personen också innehade en så kallad vapengarderob som bestod av flera jaktvapen. Efter diskussioner om saken kom personen i fråga och jag överens om att alla vapen skulle överlåtas på mig. I god tid innan villan såldes och personen mantalsskrevs på sjukhemmet fyllde jag alltså i polisens blanketter. För säkerhets skull bifogade jag bilder på de två vapenskåpen och mätte alla pipor.

Veckorna gick. Veckorna blev till månader. Så fick jag den förväntade anmodan om uppgift på vilka vapen som förvarades i vilka skåp och vem som ägde vilka vapen. Med licensnummer, personnummer och allt sådant. Detta inlämnades.

Ytterligare veckor gick och datumet när de nya ägarna skulle flytta in i villan närmade sig. Jag började känna det som att köra ett ”chickenrace” mot polisen så till sist ringde jag och frågade hur jag skulle göra. Jag såg fyra olika alternativ. 1, Den sjuke skulle ta med sig vapen och vapenskåp till sjukhemmet. Personalen där var måttligt roade inför denna utsikt och menade att vapen inte fick förvaras där. 2, Jag skulle ”låna” vapnen och förvara dem i min bostad i avvaktan på polisens beslut. Givetvis skulle alla blanketter om vapenlån fyllas i på korrekt sätt. 3, Polisen skulle förvara vapnen tills licensfrågan var klar, varpå jag skulle hämta dem. 4, Jag skulle ta hem skåp och vapen och låtsas som ingenting i avvaktan på polisens beslut.

Av samtalet med tillståndsenheten minns jag i efterhand att det mest handlade om varför berörd läkare inte fråntagit personen i fråga licenserna. Eftersom detta inte hade hänt och personen i fråga dessutom inte var psykiskt ur stånd att inneha vapen blev det mer av en filosofisk diskussion.

Ytterligare någon vecka gick. Till sist var jag riktigt stressad men lyckades övertala min man att ringa polisen. Maken talar tung halländska och är bra på att etablera manliga nätverk. Han lyckades snabbt komma i kontakt med ansvarig chef. Samtalet klargjorde följande: Alternativ 2 och 4 skulle innebära att jag begick vapenbrott. Begår en jägare vapenbrott blir hon av med alla sina jaktvapen. Diverse andra obehagligheter händer också, naturligtvis. Alternativ 3 var uteslutet eftersom vapenförvaring inte är en tjänst som polisen

tillhandahåller medborgare. Här började det hela bli komplicerat. Det fanns nämligen inte samtidigt någon allmän amnesti för vapeninlämning hos polisen och snart skulle vi alltså stå med ett tungt skåp och ett antal vapen som vi inte hade rätt att inneha. ”Hur gör vi nu då”, undrade maken till sist. ”Vi kan ju inte lämna vapnen i villan, då blir de nya ägarna skyldiga till vapenbrott, och vi kan inte ställa dem på sjukhemmet, vi kan inte ta hem dem och vi kan inte lämna dem hos polisen”.

En stund av tystnad följde. (Jag ser redan fram mot höstens bockjakt när jag ska få berätta denna härliga historia i mitt jaktlag!) Polisen sa till sist ungefär: ”Ring inte hit mer och försök skynda på, det är ingen idé. Men jag förstår situationen.”

De nya ägarna skulle flytta in en lördag. På fredagen kom licenserna.

Sensmoral: Du kan inte vara ute i nog god tid. Fråga en hallänning. Korta handläggningstiderna. Eller koncentrera polisinsatserna på de tunga automatvapen som används i kriminella kretsar?

Läs också Rör inte våra vapen i GP.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.