Min kvinnofrihet med högburet huvud

Annika Borg

Annika Borg

På kvinnodagen i år kommenterade jag på Facebook att Veronica Palm (S) på twitter upplyst om att man inte ska säga grattis på kvinnodagen: Det är så långt kvar till jämställdhet att vi inte har någon anledning att glädjas, än mindre säga grattis. Fast det där är faktiskt rena dumheterna. I Sverige lever vi i leibnizsk mening i den bästa av världar. Även i den bästa av världar finns mörka stråk, men den är ändå det yppersta som uppbringats. Det skulle jag önska att feministiska röster från höger till vänster ibland förmådde reflektera över. 

Till synes enkla, självklara och vardagliga aktiviteter är i själva verket en unik frigjord lyx. Jag väljer om och med vem jag vill gifta mig eller ha kärlekshistorier med, kan bestämma hur många barn jag vill ha och har tillgång till mödravård. Jag kan gå ut när och med vem jag vill och sitta ensam och hänga på en restaurang om jag så önskar. Skolgång är en självklarhet, universitetssystemet öppet och att jag ska arbeta utanför hemmet är likaledes en självklarhet. Jag klär mig hur jag vill och lagstiftningen är könsneutral. Alla liv har sina begränsningar, men det är ingen som kan bestämma över mitt liv förutom jag. Mitt liv kan också enligt genomsnittet bli långt.

Det går inte en dag utan att jag tänker på denna min kvinnofrihet. Varför jämställdheten genomsyrat Sverige har en rad olika förklaringar. Från liberala kvinnors engagemang i upplysningens kölvatten till social ingenjörskonst och politiska beslut, i kombination och interaktion med en successiv värderingsförskjutning. En liberal protestantisk kristendomen har även den haft ett finger med i spelet. Men inget av detta har varit lätt eller gått av sig själv. Min generation och de som kommer efter har skördat frukterna, tyvärr ofta ganska omedvetna om den långa utveckling som lett oss hit. Det här är inga självklarheter. För de flesta flickor och kvinnor i världen är det istället något helt ouppnåeligt, inte ens en dröm, för den skulle vara meningslös att alls drömma.

Men kanske är allt det här – kvinnofriheten – en historisk parentes? Jag har ägnat en stor del av mitt liv att i praktiken och teorin fundera över de mekanismer som underordnar kvinnor, vilka system och värderingar som placerar oss långt ned i näringskedjan. Det betyder inte att jag anser att ”patriarkatet” eller ”könsmaktsordning” är svaret på alla frågor eller att dessa uppbärs enbart av män. Däremot innebär det att jag vet en del om de byggstenar som skapar en nedvärderande syn på kvinnor och hur massiva de är.

En sak som det tycks vara komplicerat att tala om i vårt land är att vi står inför ett ökat antal värderingskollissioner när det gäller synen på kön. Sverige – kanske Skandinavien – har haft en unik jämställdhet. Den har inte kommit som ett brev på posten. Det finns ingen automatik. Om vi tror att den ökande strömmen av i huvudsak män från länder med en ofta helt annan uppfattning och struktur vad gäller förståelsen av kön inte kommer att påverka eller skapa värderingskollissioner är vi inte enbart naiva utan rent dumdristiga (för siffror på migrationens könsobalans läs Barometern HÄR och SvD HÄR). Dessa kollissioner pågår redan.

På ett seminarium om Det goda samhället i februari reflekterade skribenten Thomas Gür över värderingar och konflikter mellan dessa. Kyskhetsnormen ökar i Sverige, hederskulturen har på många håll fått ett allt starkare fäste, för att ta två exempel, och ingenstans tycks det finnas vägledning, beslut eller planer för hur detta ska mötas. Det finns eldsjälar som arbetar med frågorna, men ofta- sedan decennier – i motvind.

Jag söker på Migrationsverkets hemsida och finner att verket arbetar mot diskriminering. Men det tycks handla om diskriminering i relation till mottagandet i Sverige – inte om diskriminering inom de olika grupperna av immigranter eller om deras förhållande till eller kunskap om vår jämställdhet. I en tidningsintervju med en projektledare på Migrationsverket framgår det istället att man anpassar sig efter olika önskemål, som att kvinnor ska slippa ha en manlig utredare eller att man inte ska behöva tala med någon av annan tro om man inte vill.

Det är i och genom den här typen av successiva anpassningar som samhället kommer att värderingskollapsa. Vi har talat om ”arga, vita män” ett tag nu och det är dags att byta fokus. Värderingskollapsen är inte en utmaning, utan ett problem som omedelbart måste adresseras politiskt och konkret om kommande generationer ska njuta den frihet vi fått smaka. Har inte svenska myndigheter – från Migrationsverket till Socialtjänsten – några direktiv om att aktivt integrera människor i den jämställdhet vi säger oss värna?

Rubriken lånad ur dikten Dagen svalnar av Edith Södergran.

10 thoughts on “Min kvinnofrihet med högburet huvud

  1. Göran Fredriksson skriver:

    ”Men kanske är allt det här – kvinnofriheten – en historisk parentes? Jag har ägnat en stor del av mitt liv att i praktiken och teorin fundera över de mekanismer som underordnar kvinnor, vilka system och värderingar som placerar oss långt ned i näringskedjan” skriver Annika Borg.

    I naturen är det nästan utan undantag så att hanen försvarar reviret och mister han detta så kommer någon annan och tar över. Kvinnorna brukar anpassa sig till dem som tar över.

    Är det annorlunda i mänskliga samhällen? Inom religionerna, även kristendomen, har makten över kvinnan varit central ända fram till för ett halvsekel sedan. Minns kvinnoprästmotståndet, kvinnliga präster ansågs bl.a. vara mot naturens ordning.

    Man kan t.o.m. se religionerna som ett från början manligt påfund för att underordna kvinnorna och för att därigenom kunna bli så många att folkgruppens revir skall kunna hävdas.

    I demokratier har vi lärt oss att sinsemellan använda demokratins verktyg istället för att använda våld. Mot diktaturer behöver vi mestadels rusta oss för att utöva militärt våld för att kunna freda oss.

    Det är först i demokratiska samhällen, där våldet är monopoliserat av staten, som kvinnor har kunnat ta stora steg på vägen mot jämställdhet. Några matriarkala samhällen av betydelse, eller ens feministiska, har inte funnits tidigare. Utan demokrati är sannolikheten att våldet bryter fram tämligen stor och det är inte kvinnorna och jämställdheten som kommer att tjäna på det.

    Om en demokratisk kultur som den svenska eller västerländska möter machokulturer så kommer på längre sikt den kultur få ökat inflytande där männen har störst makt över kvinnorna av det enkla skälet att nativiteten inom den senare kulturen är större.

    En motkraft skulle kunna vara att kvinnorna inom machokulturen frigör sig i sådan takt att de uppnår jämställdhet inom sin egen kulturkrets. Här skulle de behöva draghjälp från de svenska feministerna, men dessa verkar tämligen ointresserade av att bidra. Detta kommer nog att visa sig vara en ytterst naiv inställning. Det synes vara viktigare att för ett fåtal erövra styrelseplatser idag än att säkra ett jämställt liv för sina kvinnliga efterkommande. Är detta en prioritering som liberala kvinnor för ett sekel sedan skulle glädjas över?

    Det blir således en dragkamp mellan nativitet och naivitet.

    Är jämställdheten en historisk parentes? Risken är att det blir så. När jordens mest jämställda land nått så långt att det utropas som feministiskt strömmar folk med motsatt uppfattning om jämställdhet in och återställer ordningen. Finns det någon tydligare indikation på att Gud finns?

    Det är de nu levande kvinnorna som måste leda kampen för sina kvinnliga efterkommandes jämställdhet. Den som inte vill försvara sin frihet kommer att mista den.

    Gilla

      • Andreas K skriver:

        Diskriminering på grundval av kön finns inskrivet i regeringsformen 2 kap. 13 §
        ”Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt.

        Bortser vi från den manliga värnplikten som inte är aktuell längre sedan 2010, så är det denna skrivelse som har möjliggjort en rad riktade satsningar mot kvinnor. Till exempel Förordningen (2005:1089) om statsbidrag för kvinnors organisering. Ett konkret exempel på hur denna omsätts i praktiken är den situation som uppkom för två år sedan då organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime ändrade sina könsneutrala stadgar till fokus på kvinnor som målgrupp för att fortsätta tilldelas bidraget för kvinnors organisering. http://gapf.se/2013/10/kallelse-till-extra-arsmote/
        Inom arbetslivet har olika kvinnosatsningar däremot stött på visst motstånd, och då är det framför allt Centrum för rättvis som gått i bräschen för att förhindra diskriminering i fall såsom tillsättning av kvinnor i brandförsvaret:
        http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4592338
        eller inkvotering av män till veterinärutbildningen vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna,
        och nu senast i fallet där en manlig docent nekades meriteringsstöd för att få professorskompetens:
        http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2014/Nummer-7-14/DO-stammer-Mittuniversitetet-for-direkt-diskriminering/

        Sedan finns det andra lagar som särskiljer på kön trots att dessa inte har med ovanstående stycke i regeringsformen att göra, exempelvis grov kvinnofridskränkning som infördes 1998 fast det redan sedan förut finns ett lagrum om grov fridskränkning. Men det allvarligaste enligt mig är Lag 2001:499 om omskärelse av pojkar.
        Det finns fler exempel som rör allt från äktenskap och familj till kroppsvisitering, till prostitution etc., men detta inlägg är redan tillräckligt långt, så jag nöjer mig med detta.

        Din text har förstås ett annat fokus och rör som du skriver om olika värderingskollisioner, där det svenska samhället anpassar sig efter nytillkomnas önskemål. Men jag tror att denna förskjutning inte har att göra med att majoriteten som invandrar är män, utan att det snarare är en effekt av invandrade familjer (eller familjebildning över tid) där kvinnor är en minst lika drivande part i målet, och att detta blir en olycklig kombination när den kommer i kontakt med den svenska feminismens doktrin om mäns våld mot kvinnor (”Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige” cit. Schyman).

        Gilla

  2. Gurkburken skriver:

    Läs Mansförbjudet av Pär Ström för en rad exempel på mansdiskriminerande lagstiftning, policies, projekt och praxis

    Gilla

  3. Jeanette Mauritzson skriver:

    En mycket viktig fråga som jag själv funderat på över senare år. För många tycks odemokratiska rättigheter och religionsutövande stå över andra rättigheter av samma dignitet. Religionsfrihet som begrepp används ibland som alibi för attityder och aktiva handlingar som t ex könsdiskriminering och hedersförtryck. I sin iver att framstå som goda, blundar alltför många för vörderingskollisonsdilemmat. Andra ser istället bort.
    Alltför många glömmer de att dessa fri-och rättigheter inte var en självklarhet här heller för hundra åt sedan, och att de kan försvinna i ett nafs, efter vilket vi kanske får svårt stt avgöra om de faktiskt var en sann del av vår historia om än en parantes, eller om vi kanske bara inbillat oss.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.